ice

Det var obehagligt. Det var äckligt. Det var hemskt. De där blickarna som såg rätt igenom mig, genom alla murar, alla skydd, alla nät, sköldar, väggar, hinder, ja, allt. Han bara tittade, och såg.
Jag visste att i den sekunden som hans blick mötte min, läste han av alla mina tankar, alla mina känslor. Han såg mina minnen som genom mina ögon, han såg mina drömmar och mina hopp. Mina böner, mina önskningar.
Han såg. Han såg precis allt. Ändå det var henne som han böjde sig ner till och kysste. Mjukt och försiktigt med läpparna lätt särade. Jag såg hur hon log mitt i kyssen. Jag såg henne sluta ögonen så fort deras läppar möttes. Och jag såg hur hon öppnade dem sekunden därpå för att se om det verkligen var sant, att det var henne som han kysste, att det inte bara var en fantasi.
Det kändes som att jag lämnade min kropp när jag vände mig om och gick därifrån. Min själ stod kvar på samma plats i dörröppningen, stirrandes med röda ögon på henne och på honom. Men kroppen gick därifrån. Det gjorde ont. Det sved och krampade och jag var tvungen att springa för att hinna komma bort därifrån innan min luft tog slut. Jag kom inte långt. Utanför porten sjönk jag ner, lutad mot väggen och kände hur jag hyperventilerade.
Hur gör man? Hur lämnar man sitt förflutna? Hur glömmer man? Hur förlåter man? Hur kan man någonsin se tillbaka på det gamla och le åt det? Hur fan i helvete gör man?

smicker

Vissa människor... fastnar. De fastnar i ditt huvud, de fastnar på din näthinna. De fastnar i dina drömmar, i dina tankar, i dina allra innersta önskningar.
Robin var en sån människa. Robin med det mörka håret och den ständigt solbrända huden. Robin med de näst intill svarta ögonen, de som kunde få mina kinder att hetta och mina knän att ge vika.
Robin stod utanför mitt fönster en dag, han kastade småsten på glasrutan. Det blev bara ett litet, tickande ljud, och det tog lång tid innan jag förstod vad det var. Det var sent, runt halv ett tiden, och jag låg halvslumrandes i min säng. Men jag störtade upp ur sängen och kände hur kinderna redan hettade. De tunna, vita gardinerna följde med mig ut när jag lutade mig ut över fönsterkarmen och tittade ner på honom. Klädd i svarta skor, röda jeans, vit skjorta och en svart och ny kavaj log han mot mig men satte pekfingret mot sina läppar. Jag förblev tyst, och han vinkade åt mig att komma ner.
Det kändes som att jag spelade huvudrollen i en romantisk och väldigt välbetald film när jag med hjälp av klängväxterna och stuprännan klättrade ner längs väggen efter att ha bytt om till en småblommig klänning. På vingliga ben nådde jag marken och han svepte in mig i en varm omfamning. Jag kände hur han tog ett djupt andetag med ansiktet mot mitt hår.
"Du doftar sommar", viskade han, knappt hörbart.
Jag tackade Gud eller vem som helst för att jag hade mitt ansikte lutat mot Robins bröstkorg. Mina kinder var rödare än någonsin. Leendet hade aldrig vart bredare.
Han tog min hand efter ett par sekunder, tog några steg bakåt innan han vände sig om och småspringandes drog mig med sig. Han sprang mot skogen och vred då och då på huvudet och såg på mig med ett vackert leende på sina läppar. Jag tittade tydligt undrande på honom varje gång, men han vände sig bara om och sprang vidare.
Snart hade vi sprungit igenom skogen. I och för sig hade den aldrig varit särskilt stor eller tät, men nu verkade den mindre än någonsin. Vi var framme vid sjön.
"Vad gör du för något?" frågade jag när han stannat upp.
"Vet inte", svarade han och pussade mig på tinningen. "Något tokigt, kanske."
Fortfarande hand i hand gick vi längs stranden. Jag lade märke till att natten kändes ovanligt ljus, ovanligt varm. Kanske var det för att tidpunkten för denna ovanliga natt låg väldigt nära midsommar. Kanske var det för att jag var här med Robin.
Vi var tysta de minuter det tog att komma fram till de stora stenar som prydde en del av stranden. Vi gick förbi den största av dem, den som låg till hälften nere i vattnet, och fann där bakom en liten roddbåt. Jag log och nöp mig lite försiktigt i armen. Något sånt här kunde väl inte vara verklighet.
"Hopp i", sa Robin, som om det vore något man gjorde varje natt. Han höll mig i handen tills jag satt säkert i båtens akter, och sedan knuffade han ner båten i vattnet. I perfekt balans tog han sedan ett hopp i båten, satte sig mellan årorna och började ro. Förstummad av händelserna skakade jag lätt på huvudet.
Det låg en lätt dimma över hela sjön. Man kunde se alla björkar runt omkring, men man kunde inte se mitten utav sjön. Jag fick syn på två rådjur som sökt sig ner till strandkanten för att dricka. Robin fick syn på dem ett ögonblick efter mig och pekade hänfört. Efter det fortsatte han inte att ro. Han stödde istället armbågarna mot knäna och såg mig rätt i ögonen.
"Isabella", sa han. "Du är den vackraste människan jag någonsin sett."
Jag vek undan min blick och sa "Du är ju inte klok."
"Nej jag vet", svarade han och log med en busig glimt i ögonen. Han fattade sedan tag om årorna igen och rodde in till närmsta strand. Jag klev lite halvsmidigt ur båten och såg på honom medan han drog upp båten i sanden. Jag förstod inte hur han kunde se så graciös och vacker ut medan han gjorde något sådant. Fast jag lät det vara, i ärlighetens namn trodde jag fortfarande att jag drömde.
Innan han lämnade båten böjde han sig ner och plockade upp något från den lilla boxen längst fram i båten. Han gav mig en snabb blick och sa "Hungrig?"

Några minuter senare hade han dukat fram det finaste av picknickpack. Jag trodde knappt mina ögon. En röd och vitrutig filt, baguetter, vindruvor och jordgubbar.
"Det ser franskt ut", var det enda jag kunde få ur mig.
"Vinet är franskt, ja", svarade han.
Jag satte mig bredvid honom, så nära jag vågade. Sekunden därpå hade han makat sig närmre. Jag trodde att jag skulle drunkna i hans ögon när han såg in i mina. Jag trodde att en behagligare känsla än när han rörde vid min nacke aldrig skulle kunna upplevas.
"Nämnde jag att du är den vackraste människa jag någonsin träffat?"
"Nämnde jag att du måste ha ramlat ur himlen eller något?"
"Nä", svarade han med ett leende. "Tror du på himlen?"
"Jag måste nästan. Jag tror ju på dig."
Plötsligt kändes hela världen problemfri. Alla knutar var lösta, alla knappar knäppta. Pusselbitarna var lagda, och jag var lyckligare än någonsin. I nästa sekund kysste Robin mig, och jag kände mig för första gången hel. Tillsammans med honom var jag fulländad.