Perfekt upphöjt i 2.

Han hade de grönaste ögonen hon någonsin sett. De var inte sådär grönblå, eller grönbruna som de flesta gröna ögon är. De var helt gröna. Nästan så gröna som jackan han bar.
   Han var en av de som levde med en av de tuffaste historierna hon hört. Han var den som inspirerade henne som ingen annan någonsin gjort. Han fick henne att släppa den bitterheten hon bar omkring på som för att skydda sig själv. Han fick henne att se framåt och samtidigt leva precis för stunden. Och han fick henne att le. Oftare än hon gjort förut.
Han klev in i hennes liv lika snabbt som han klev in i rummet den första gången hon såg honom. Han hade det där man inte kunde peka ut över sig. Det där som tydde på att något var väldigt annorlunda, det där som drog hennes uppmärksamhet till sig oavbrutet.
   Och annorlunda var det. "Jag har aldrig sett dig så här förut", sa de i hennes närhet. Hon hade aldrig känt sig såhär, heller.