en simpel wannabe-text på texten jag påbörjade under denna kväll, men som sedan försvann spårlöst. sockerkick.

och jag sitter här med dig i mina tankar, naken och blek och utan minsta möjlighet att nå dig. hur ska det gå? ingen som vet men jag vet att på något sätt ska det gå för jag finns i dina tankar på samma sätt som du finns i mina och jag vet att jag får ditt blod att rusa upp i ansiktet som ingen annan kan.
rusa fram som antiloper på savannen och jag vet hur du ser på mig som om jag vore en ängel och here we are in heaven där jag har vackra vingar som bär inte bara mig utan också dig, din kropp, din själ, ditt sinne följer mig i en ofrivillig dans och du har ingen chans att stå emot för det är så jag trollbinder dig.
sockervaddsdrömmar passerar förbi under nattetid och du hör fjärilars vingslag medan Gud målar regnbågar med sina tårar och projektorljus på en ljummen himmel. hur gör han egentligen? frågar du och jag suckar uppgivet medan vi fortsätter vår färd över karamellfärgade grusgångar i ett paradisland med sötmintssmakande gräsmattor.
en skuttande nyckelpiga gör oss sällskap och du ler och jag märker att om du slutar le kommer solen sluta lysa och sjunka ner i en bottenlös avgrund där den kommer vrida sig i kramper under tiden som den drömmer mardrömmar om ständigt mörker och frosttäckta somrar tills den inte orkar kämpa längre och du vet att om solen slutar lysa är det ditt fel att världen lever i ständig sorg.
men du slutar inte le och jag känner mig egoistisk som inte delar med mig till världen av de känslor som fyller hela min existens. glädjen är så absolut att den är påtalig, du lyckas forma den till ett hjärta och mitt ordförråd är litet men jag lyckas klämta fram de tolv små bokstäver som krävs för att berätta för dig vad jag känner.
det jag känner är kärlek och det är ett sånt abstrakt uttryck att det är svårt för mig att tala om det, jag berättar sällan men jag tycker att du borde veta ändå. vi kan resa till italien och jag kan ta dig med på utflykter över kanalerna och vi hör låtsasmusik i bakgrunden och vi ser illusionisten som spelar för oss på sin änglaharpa och nu är det jag som ler.
jag tänker mig gamla filmbandspelare som flyger omkring i luften och visar komedier över hela världen. jag tänker mig lejonkungen och hur bästisarna där skojar med livet och jag tycker att det är så man borde göra. skoja med livet för hur det än går så kommer ingen levande härifrån. jag tänker mig serier som vänner där man bara ler åt den ständiga och sockersöta dumheten som förälskar och förtrollar.
jag tänker mig dig där du står på ett enormt berg av rubiner, skimrande och leende och hypnotiserande. bandspelare som lägger ditt lyckliga skratt på sitt minne och den enorma regnbågen som sprängs över dig och regnar ner som snöflingor och landar i ditt hår. och jag vet att joe labero kan få fram kaniner ur höga hattar men jag vet ännu mer att det är det här som är magi.

dåligt gjort, skrev utan ork. läs ändå. och kommentera både den här och andra.

"Svara ärligt på min fråga, Marlene."
Min blick stelnade till. Stirrandes på golvlisten intill hans stol slutade jag för en stund att andas.
"Älskar du mig?"
Jag drog ett djupt och välbehövt andetag. Eeehm, ursäkta? Vad i helvete skulle jag svara på det? Hur skulle jag ens reagera?
Jag hade stor lust att ställa mig upp och skrika på Jakob. Fråga vad det var han anklagade mig för. Vad var det han överröste på mig, överraskande och plötsligt. Jo, ett stort ansvar som handlade om hela våran framtid tillsammans.
"Vad är det du säger?" Med ena ögonbrynet sänkt och det andra höjt mötte jag hans blick. Han såg på mig med spänd uppsyn.
"Svara bara på frågan, Marlene."
Jag andades långsamt. Kände hur jag blev torr i munnen, och spände käkarna.
"Du kan inte säga att det handlar om det just nu, Jakob. Om jag älskar dig eller inte, vad spelar det för roll när du ändå aldrig träffar mig?"
"Men jag..."
"Det handlar inte bara om dig Jakob. Hur kul tror du att det är, att se dig två minuter i veckan om ens det. Och sedan kommer du och frågar om jag älskar dig?"
"Marlene, jag menar inte att..."
"Men vad i helvete är det då?"
Jag kände paniken komma krypande. Detta tvekande hit och dit hela tiden. Det här, nej Marlene jag har träning idag, nej Marlene jag måste jobba, vecka ut och vecka in. Som att han inte ville träffa mig. Vad trodde han egentligen?
Under ett par sekunder kom flashbacks flygande genom huvudet. Första gången jag såg Jakob spela en innebandymatch. Första gången jag träffade hans familj. Första gången jag var själv tjej tillsammans med honom och alla hans vänner (jätteskojig kväll med öl och tevespelande. Toppen...). Första gången vi gick på bio tillsammans. Första - och enda - gången han bjöd ut mig på restaurang. Jag höll kvar minnet av den kvällen. Allt hade varit helt perfekt. Det var en sommarkväll då Jakob kommit som från ingenstans och dragit med mig hemifrån, nästan våldsamt, utan att berätta för mig vart vi skulle. Mamma och pappa sa båda två "Ha så roligt ikväll", helt lugna som om de redan var med på överraskningen. Jakob drog på mig skinnjacka och motorcykelhjälm utan att säga ett ord. Jag frågade flera gånger vad vi skulle göra men han vägrade svara. Vi satte oss på hans motorcykel och körde iväg i ovanligt låg fart. Efteråt sa han att det var för att han beundrade utsikten över havet, men det hade jag ingen tanke på under färden, jag satt med tusen tankar i huvudet och kände mig helt enkelt kidnappad. Vi stannade efter kanske en timmes åkande och jag slog till honom hårt på armen efter att han stigit av motorcykeln och tagit av både sin egen och min hjälm. "Vad håller du på med?" sa jag argt.
"Kolla själv."
Han tog min hand och drog mig med sig. Först då märkte jag att vi kommit fram till den absolut sötaste restaurangen jag någonsin sett. Liten, men på något sätt med stor rymd inuti. Ett marint tema som såg helt perfekt där uppe bland sand och klippor.
Restaurangens matsalschef mötte oss i dörröppningen och välkomnade oss med stort leende och varsin välkomstdrink. Vi gick in i matsalen, Jakob höll mig om ryggen och jag minns att jag viskande upprepade frågan "Vad håller du på med?"
Vi blev visade till ett vitdukat bord på terrassen Jakob höll min hand på bordet. "Du vet om att vi har vår ettårsdag om sex veckor va?" sa han.
"Det är väl klart?" sa jag frågande och såg på honom med rynkade ögonbryn. Jakob log varmt mot mig.
"Idag är det ett år sedan jag fick träffa dig för första gången."
Jag mindes värmen som strålade genom mig. Killen jag såg på hade förgyllt min vardag i ett helt år. Den allra bästa människan jag visste. Han som till och med memorerat datumet för vårt första "möte".
Och nu satt vi här. Några dagar efter vår femtonmånadersdag.
Jakob stirrade på en punkt långt bakom min högra axel. Han såg nästan panikslagen, och ångerfull, ut.
"Vad håller du på med?" frågade jag med låg röst.
Jakob svarade inte. För en sekund såg han in i mina ögon innan han verkade rikta blicken mot mitt hår vid nyckelbenet istället.
"Den nya Jakob jag lärt känna de senaste två månaderna är inte samma Jakob jag lärde känna för femton månader sedan", sa jag, högt och tydligt. "Jag vet inte vad som flugit i dig nu, så du får gärna förklara."
Jakob svarade inte.
"Behöver du två månader till för att föra vidare det här samtalet?" väste jag. "Eller hur lång tid tog det för dig att samla ihop dig till de viktiga orden nu nämnt här?"
"Det finns en annan, Marlene", sa han samtidigt som jag avslutade min mening. "Det finns en annan."
Jag kunde inte få ett endaste ord ur min mun. Jag stirrade på honom med munnen öppen som om ord ville komma ut, men de stannade någonstans i strupen.
"Jag har känslor för en annan tjej, Marlene, och det är därför jag ger dig den här frågan. Jag måste veta om... Ja, ifall..."
Jag reste mig hastigt upp. Lyfte upp pinnstolen jag satt på. Tog i allt vad jag hade och kastade den på honom.
"Femton månader Jakob. Femton i helvetes jävla månader!" skrek jag.
"Jag vet Marlene jag vet!" skrek han tillbaka. "Men jag..."
"Det finns inga 'men' Jakob", avbröt jag. "Det finns inte längre något 'oss', eller 'vi', eller 'dig hjärta mig'", fortsatte jag. "Femton jävla månader rakt åt helvete. Dra härifrån."

snö

Sara satt och viftade vilt med armarna när Martina klev på bussen. Martina log snett och himlade med ögonen. Hon visste att det var på grund av snön och inte på grund av att Sara fick träffa henne som Sara var så glad.
”Hej!” utbrast hon lyckligt när Martina satte sig i sätet bredvid. Hennes blick var redan riktad ut mot snön igen.
”Du är ju seriöst knäpp!” skrattade Martina.
”Vadå?” blev Saras fördröjda svar.
De gick båda två och fångade snöflingor på tungorna den korta vägen från busshållsplatsen till skolbyggnaden. De skrattade och puttade på varann medan de letade efter de största flingorna. Sara stirrade så högt och länge upp i himlen att hon glömde titta vart hon gick och slog hakan i en lyktstolpe. Martina skrek av skratt och Saras ansiktsuttryck ändrades på några få sekunder från stum förvåning till irritation till barnslig lycka igen. ”Det här är ju galet!” skrattade hon.
Väl inne i skolan samlade de sig. De gick lugnt och stilla genom korridorerna sida vid sida och pratade lugnt om helgens händelser. Eller inte. Innanför ytterdörrarna skakade de av sig snöflingorna medan de fortfarande skrattade åt Saras tabbe, och dramatiserade krocken om och om igen. Folk stirrade på dem medan de sprang genom korridorerna, skrikandes och skuttandes utan att bry sig det minsta om ifall andra tittade på dem.
Christoffer och Markus flinade åt dem där de nonchalant stod lutade mot sina skåp. Martina och Sara tävlade om vem som hann fram först. De hade skåpen över och under varann och de kunde inte stå där samtidigt. Sara hann fram först, och började ta fram sina nycklar ur fickan. Martina som redan tagit fram sin nyckel tacklade Sara i höftbenshöjd och låste upp skåpet. Tjejerna skrek av skratt.
”Men hör ni”, sa Christoffer, fortfarande flinandes. ”Går ni i nian eller?”
Sara pausade sitt skrattanfall och såg på honom. ”Men det är snö ute, dah?”