dåligt gjort, skrev utan ork. läs ändå. och kommentera både den här och andra.

"Svara ärligt på min fråga, Marlene."
Min blick stelnade till. Stirrandes på golvlisten intill hans stol slutade jag för en stund att andas.
"Älskar du mig?"
Jag drog ett djupt och välbehövt andetag. Eeehm, ursäkta? Vad i helvete skulle jag svara på det? Hur skulle jag ens reagera?
Jag hade stor lust att ställa mig upp och skrika på Jakob. Fråga vad det var han anklagade mig för. Vad var det han överröste på mig, överraskande och plötsligt. Jo, ett stort ansvar som handlade om hela våran framtid tillsammans.
"Vad är det du säger?" Med ena ögonbrynet sänkt och det andra höjt mötte jag hans blick. Han såg på mig med spänd uppsyn.
"Svara bara på frågan, Marlene."
Jag andades långsamt. Kände hur jag blev torr i munnen, och spände käkarna.
"Du kan inte säga att det handlar om det just nu, Jakob. Om jag älskar dig eller inte, vad spelar det för roll när du ändå aldrig träffar mig?"
"Men jag..."
"Det handlar inte bara om dig Jakob. Hur kul tror du att det är, att se dig två minuter i veckan om ens det. Och sedan kommer du och frågar om jag älskar dig?"
"Marlene, jag menar inte att..."
"Men vad i helvete är det då?"
Jag kände paniken komma krypande. Detta tvekande hit och dit hela tiden. Det här, nej Marlene jag har träning idag, nej Marlene jag måste jobba, vecka ut och vecka in. Som att han inte ville träffa mig. Vad trodde han egentligen?
Under ett par sekunder kom flashbacks flygande genom huvudet. Första gången jag såg Jakob spela en innebandymatch. Första gången jag träffade hans familj. Första gången jag var själv tjej tillsammans med honom och alla hans vänner (jätteskojig kväll med öl och tevespelande. Toppen...). Första gången vi gick på bio tillsammans. Första - och enda - gången han bjöd ut mig på restaurang. Jag höll kvar minnet av den kvällen. Allt hade varit helt perfekt. Det var en sommarkväll då Jakob kommit som från ingenstans och dragit med mig hemifrån, nästan våldsamt, utan att berätta för mig vart vi skulle. Mamma och pappa sa båda två "Ha så roligt ikväll", helt lugna som om de redan var med på överraskningen. Jakob drog på mig skinnjacka och motorcykelhjälm utan att säga ett ord. Jag frågade flera gånger vad vi skulle göra men han vägrade svara. Vi satte oss på hans motorcykel och körde iväg i ovanligt låg fart. Efteråt sa han att det var för att han beundrade utsikten över havet, men det hade jag ingen tanke på under färden, jag satt med tusen tankar i huvudet och kände mig helt enkelt kidnappad. Vi stannade efter kanske en timmes åkande och jag slog till honom hårt på armen efter att han stigit av motorcykeln och tagit av både sin egen och min hjälm. "Vad håller du på med?" sa jag argt.
"Kolla själv."
Han tog min hand och drog mig med sig. Först då märkte jag att vi kommit fram till den absolut sötaste restaurangen jag någonsin sett. Liten, men på något sätt med stor rymd inuti. Ett marint tema som såg helt perfekt där uppe bland sand och klippor.
Restaurangens matsalschef mötte oss i dörröppningen och välkomnade oss med stort leende och varsin välkomstdrink. Vi gick in i matsalen, Jakob höll mig om ryggen och jag minns att jag viskande upprepade frågan "Vad håller du på med?"
Vi blev visade till ett vitdukat bord på terrassen Jakob höll min hand på bordet. "Du vet om att vi har vår ettårsdag om sex veckor va?" sa han.
"Det är väl klart?" sa jag frågande och såg på honom med rynkade ögonbryn. Jakob log varmt mot mig.
"Idag är det ett år sedan jag fick träffa dig för första gången."
Jag mindes värmen som strålade genom mig. Killen jag såg på hade förgyllt min vardag i ett helt år. Den allra bästa människan jag visste. Han som till och med memorerat datumet för vårt första "möte".
Och nu satt vi här. Några dagar efter vår femtonmånadersdag.
Jakob stirrade på en punkt långt bakom min högra axel. Han såg nästan panikslagen, och ångerfull, ut.
"Vad håller du på med?" frågade jag med låg röst.
Jakob svarade inte. För en sekund såg han in i mina ögon innan han verkade rikta blicken mot mitt hår vid nyckelbenet istället.
"Den nya Jakob jag lärt känna de senaste två månaderna är inte samma Jakob jag lärde känna för femton månader sedan", sa jag, högt och tydligt. "Jag vet inte vad som flugit i dig nu, så du får gärna förklara."
Jakob svarade inte.
"Behöver du två månader till för att föra vidare det här samtalet?" väste jag. "Eller hur lång tid tog det för dig att samla ihop dig till de viktiga orden nu nämnt här?"
"Det finns en annan, Marlene", sa han samtidigt som jag avslutade min mening. "Det finns en annan."
Jag kunde inte få ett endaste ord ur min mun. Jag stirrade på honom med munnen öppen som om ord ville komma ut, men de stannade någonstans i strupen.
"Jag har känslor för en annan tjej, Marlene, och det är därför jag ger dig den här frågan. Jag måste veta om... Ja, ifall..."
Jag reste mig hastigt upp. Lyfte upp pinnstolen jag satt på. Tog i allt vad jag hade och kastade den på honom.
"Femton månader Jakob. Femton i helvetes jävla månader!" skrek jag.
"Jag vet Marlene jag vet!" skrek han tillbaka. "Men jag..."
"Det finns inga 'men' Jakob", avbröt jag. "Det finns inte längre något 'oss', eller 'vi', eller 'dig hjärta mig'", fortsatte jag. "Femton jävla månader rakt åt helvete. Dra härifrån."