snö

Sara satt och viftade vilt med armarna när Martina klev på bussen. Martina log snett och himlade med ögonen. Hon visste att det var på grund av snön och inte på grund av att Sara fick träffa henne som Sara var så glad.
”Hej!” utbrast hon lyckligt när Martina satte sig i sätet bredvid. Hennes blick var redan riktad ut mot snön igen.
”Du är ju seriöst knäpp!” skrattade Martina.
”Vadå?” blev Saras fördröjda svar.
De gick båda två och fångade snöflingor på tungorna den korta vägen från busshållsplatsen till skolbyggnaden. De skrattade och puttade på varann medan de letade efter de största flingorna. Sara stirrade så högt och länge upp i himlen att hon glömde titta vart hon gick och slog hakan i en lyktstolpe. Martina skrek av skratt och Saras ansiktsuttryck ändrades på några få sekunder från stum förvåning till irritation till barnslig lycka igen. ”Det här är ju galet!” skrattade hon.
Väl inne i skolan samlade de sig. De gick lugnt och stilla genom korridorerna sida vid sida och pratade lugnt om helgens händelser. Eller inte. Innanför ytterdörrarna skakade de av sig snöflingorna medan de fortfarande skrattade åt Saras tabbe, och dramatiserade krocken om och om igen. Folk stirrade på dem medan de sprang genom korridorerna, skrikandes och skuttandes utan att bry sig det minsta om ifall andra tittade på dem.
Christoffer och Markus flinade åt dem där de nonchalant stod lutade mot sina skåp. Martina och Sara tävlade om vem som hann fram först. De hade skåpen över och under varann och de kunde inte stå där samtidigt. Sara hann fram först, och började ta fram sina nycklar ur fickan. Martina som redan tagit fram sin nyckel tacklade Sara i höftbenshöjd och låste upp skåpet. Tjejerna skrek av skratt.
”Men hör ni”, sa Christoffer, fortfarande flinandes. ”Går ni i nian eller?”
Sara pausade sitt skrattanfall och såg på honom. ”Men det är snö ute, dah?”