Monica hade en undran om ifall en deckare kunde komma upp här. Skriva deckare har jag nog aldrig gjort! Kanske en bra utmaning? Håll utkik, och tack för uppmuntran!
Chanel frågade om namnen i mina noveller. Oftast när jag skriver kommer det upp tråkiga namn i huvudet, eller alltför vanliga i alla fall. Det händer att jag frågar kompisar ifall de har tips på namn, eller så kikar jag i en kalender haha! Där finns ju hur många namn som helst, så det är bara att välja och vraka. Och tack du med för uppmuntran, det värmer verkligen!
2010/02/24
övning ur skriv om och om igen, som vanligt lite twistad. det är svårt att följa instruktioner exakt.
Hon tar sig en sista titt i spegeln innan hon kliver ut i det kalla februarivädret. Lockigt brunt hår och en sött fräknig potatisnäsa. De blåaste ögonen man någonsin sett. Men det tänker inte Olivia på. Hon tänker mer på att fräknarna inte alls är söta. Att hårfästet är onaturligt lågt och att öronen är så obehagligt små.
Vinden nyper i hela ansiktet, huden blir alltmer rosatonad. Hon ställer sig ute på vägen en stund och ser sig omkring. Så lugnt och fridfullt, trots blåsten. Några fåglar som kvittrar och solen som skiner. Tänk om man kunde fysa det här ögonblicket. I alla fall ta en bild, skriva ut som vykort och skicka runt hela världen och visa hur en riktig vinter ska se ut.
Olivia börjar gå mot skolan. Det är bara tvärs igenom det relativt stora bostadsområdet hon bor i, det där med stora hus som det bor flera familjer i. Hon märker nu hur pass blå himlen är idag. Sådär kyligt vinterblå mitt i allt det vita. En stor rand efter ett flygplan breder ut sig allt mer över himlen.
Hon hör cykelklockor som plingar och hon vänder sig om. Andreas som bara tittar på henne, han är rödkindad av kylan, och Jakob som vinkar tillgjort och överdrivet. Hon vänder sig mot skolan igen och fortsätter gå. De cyklar förbi och snön yr runt däcken. Hon vet att de båda två stirrat på henne i skolan på grund av hennes störande utseende. Hört hur de flinande viskat och Jakob som kört in armbågar i sidan på Andreas för att få ur honom ett ordentligt skratt.
Fast Olivia orkar inte bry sig. Hon har byggt upp murar omkring sig och vägrar låta deras viskande komma igenom. Hon har aldrig försökt lyssna ordentligt för hon vet vad de säger.
...De säger precis samma sak som de tre killarna de satt sig i sällskap med precis innanför dörren där hon kliver in i skolan. De tittar snabbt på henne allihop, uppifrån och ner, och skrattar åt hennes nya skor. Fyfan hon ska aldrig ha på sig de skorna igen.
Hon går snart in i NO-klassrummet och undrar om hon fläckat ner sig på något sätt. All i klassen stirrar så konstigt på henne. Hon låtsas att hon inte märkt nåt och sätter sig längst bak i klassrummet och försöker obemärkt att granska sina egna kläder. Hon ser ingenting fel på dom. Eller fyfan, det måste ju vara hur hon matchat tunikan med tightsen. Aldrig ska hon ha på sig kläderna igen.
Olivia fryser. Hon sitter tyst medan klassen högljutt börjar diskutera vad som sker vid en viss kemisk reaktion. Hon ser hur Andreas kastar blickar på henne ett flertal gånger. Fyfan varför stirrar han på henne för? Är det något sorts hot? En solstråle kikar in genom persiennerna och landar på hans ansikte. Varför är han så obehagligt vacker för? Eller ja, det är såklart därför han stirrar. Han skrattar inombords åt hur mycket högre upp på skönhetsstegen han står. Han skulle kunna hoppa ner från sin plats på steget och det skulle ta en evighet innan han kom ner till hennes nivå. Fyfan fyfan fyfan.
*
Andreas suckar tungt. Håret vill inte lägga sig som han vill. Han sliter och drar men det hjälper inte. Han hör knackande på dörren och vet att det är Jakob som står ute och väntar. Andreas drar på sig en mössa över håret istället.
- Tja! ler Jakob och Andreas avundas hans snygga hårfrisörsreklamhår.
- Hej, svarar Andreas. Är du inte lite tidig?
- Äh, fan, gick snabbt att fixa frillan idag vettu!
De cyklar iväg mot skolan och Andreas märker hur vackert det är ute idag. Himlen är helt blå, förutom ett sånt där långsmalt flygplansmoln. Han hoppas att det är lika fint ute i eftermiddag, så han kan gå ut och fota när han kommit hem från skolan.
- Ey, kolla, säger Jakob plötsligt och nickar framåt.
Andreas hjärta slår ett extra slag. Helvete. Det är Olivia som går där framme. Med hennes vackra hår och knallblå ögon har hon aldrig varit i närheten av honom obemärkt. Och nu på senaste tiden har också alla hans vänner intresserat sig obekvämt mycket av att han kollat lite extra mycket på henne, så de retas och drygar så fort de får syn på henne. Helvete.
- Ser du inte? undrar Jakob. Det är ditt span ju!
Han börjar ringa på cykelns plingklocka och vinkar ivrigt när hon vänder sig om och tittar. Andreas kinder hettar och helvete vad skämmigt.
Olivia tittar bara med tomma ögon på dem och vänder sig sedan bort igen.
Andreas ökar farten och Jakob hamnar lite på efterkälken. Framme vid skolan låser han sin cykel och står surt och väntar medan Jakob gör det samma.
- Orka vara så jävla dryg! utbrister han.
- Men vad? svarar Jakob oskyldigt och slår ut med armarna från kroppen. Ingen big deal!
De går in genom de blå dörrarna till hallen där Lukas, Peter och Martin sitter.
- Vi borde ju fixa så Adde får ihop det med Olivia! är det första Jakob säger när han dunsar ner på bordet bredvid Martin.
- Men för i helvete, dryga inte då.
- Men Adde, chilla, säger Peter. Det är sant, ju du vill ju ha henne? Och det är ju inte så konstigt, hon är ju fan snygg!
Andreas suckar.
- Men låt mig fixa det själv bara.
In genom dörren kliver sekunden därpå, Olivia.
Jakob smäller till Andras i bakhuvudet och de fnissar allihop som ett gäng dagisbarn. Andreas suckar igen när hon passerat.
- Bruden har nya skor också, säger Lukas. Adidas och grejer!
Det enda Andreas fattat efter 20 minuters lektion är att det är en reaktion som klassen diskuterar, och att den är kemisk. Tankarna har varit någon annanstans ända sedan Olivia med de nya skorna och den smickrande tunikan som han aldrig sett förut, antagligen också ny, klev in genom klassrumsdörren.
Ett par gånger kan han inte låta bli att titta bak mot henne där hon sitter ensam vid en lång bänk för fyra personer. Hon ser liten och nästan skygg ut. Solstrålar leker med hennes vilda hår och får det att skifta i miljontals olika nyanser. Hennes hy är blek men läpparna har en vacker rosenrosa färg, helt naturligt.
Tänk i fall hon en gång bara kunde höja blicken och möta hans. Tänk om hon bara kunde få höra allt som han tänker om henne. Helvete nej. Fy vad skämmigt. Hon skulle skratta åt honom.
Han tänker sig henne och sig själv hand i hand. Men tänker sen hur de aldrig skulle passa ihop. Hon är alldeles för vacker. Han funderar på att ifall man fällde upp en milslång stege, och placerade ut varje människa i den ordning som de vore vackra, med vackrast högst upp, så skulle Olivia vara så högt upp att de inte ens skulle kunna se varandra. Ens med kikare.
Då händer det. Hon höjer blicken och ser förvirrat på honom. Tusen fjärilar genom hans kropp. Helvete helvete helvete.
Vinden nyper i hela ansiktet, huden blir alltmer rosatonad. Hon ställer sig ute på vägen en stund och ser sig omkring. Så lugnt och fridfullt, trots blåsten. Några fåglar som kvittrar och solen som skiner. Tänk om man kunde fysa det här ögonblicket. I alla fall ta en bild, skriva ut som vykort och skicka runt hela världen och visa hur en riktig vinter ska se ut.
Olivia börjar gå mot skolan. Det är bara tvärs igenom det relativt stora bostadsområdet hon bor i, det där med stora hus som det bor flera familjer i. Hon märker nu hur pass blå himlen är idag. Sådär kyligt vinterblå mitt i allt det vita. En stor rand efter ett flygplan breder ut sig allt mer över himlen.
Hon hör cykelklockor som plingar och hon vänder sig om. Andreas som bara tittar på henne, han är rödkindad av kylan, och Jakob som vinkar tillgjort och överdrivet. Hon vänder sig mot skolan igen och fortsätter gå. De cyklar förbi och snön yr runt däcken. Hon vet att de båda två stirrat på henne i skolan på grund av hennes störande utseende. Hört hur de flinande viskat och Jakob som kört in armbågar i sidan på Andreas för att få ur honom ett ordentligt skratt.
Fast Olivia orkar inte bry sig. Hon har byggt upp murar omkring sig och vägrar låta deras viskande komma igenom. Hon har aldrig försökt lyssna ordentligt för hon vet vad de säger.
...De säger precis samma sak som de tre killarna de satt sig i sällskap med precis innanför dörren där hon kliver in i skolan. De tittar snabbt på henne allihop, uppifrån och ner, och skrattar åt hennes nya skor. Fyfan hon ska aldrig ha på sig de skorna igen.
Hon går snart in i NO-klassrummet och undrar om hon fläckat ner sig på något sätt. All i klassen stirrar så konstigt på henne. Hon låtsas att hon inte märkt nåt och sätter sig längst bak i klassrummet och försöker obemärkt att granska sina egna kläder. Hon ser ingenting fel på dom. Eller fyfan, det måste ju vara hur hon matchat tunikan med tightsen. Aldrig ska hon ha på sig kläderna igen.
Olivia fryser. Hon sitter tyst medan klassen högljutt börjar diskutera vad som sker vid en viss kemisk reaktion. Hon ser hur Andreas kastar blickar på henne ett flertal gånger. Fyfan varför stirrar han på henne för? Är det något sorts hot? En solstråle kikar in genom persiennerna och landar på hans ansikte. Varför är han så obehagligt vacker för? Eller ja, det är såklart därför han stirrar. Han skrattar inombords åt hur mycket högre upp på skönhetsstegen han står. Han skulle kunna hoppa ner från sin plats på steget och det skulle ta en evighet innan han kom ner till hennes nivå. Fyfan fyfan fyfan.
*
Andreas suckar tungt. Håret vill inte lägga sig som han vill. Han sliter och drar men det hjälper inte. Han hör knackande på dörren och vet att det är Jakob som står ute och väntar. Andreas drar på sig en mössa över håret istället.
- Tja! ler Jakob och Andreas avundas hans snygga hårfrisörsreklamhår.
- Hej, svarar Andreas. Är du inte lite tidig?
- Äh, fan, gick snabbt att fixa frillan idag vettu!
De cyklar iväg mot skolan och Andreas märker hur vackert det är ute idag. Himlen är helt blå, förutom ett sånt där långsmalt flygplansmoln. Han hoppas att det är lika fint ute i eftermiddag, så han kan gå ut och fota när han kommit hem från skolan.
- Ey, kolla, säger Jakob plötsligt och nickar framåt.
Andreas hjärta slår ett extra slag. Helvete. Det är Olivia som går där framme. Med hennes vackra hår och knallblå ögon har hon aldrig varit i närheten av honom obemärkt. Och nu på senaste tiden har också alla hans vänner intresserat sig obekvämt mycket av att han kollat lite extra mycket på henne, så de retas och drygar så fort de får syn på henne. Helvete.
- Ser du inte? undrar Jakob. Det är ditt span ju!
Han börjar ringa på cykelns plingklocka och vinkar ivrigt när hon vänder sig om och tittar. Andreas kinder hettar och helvete vad skämmigt.
Olivia tittar bara med tomma ögon på dem och vänder sig sedan bort igen.
Andreas ökar farten och Jakob hamnar lite på efterkälken. Framme vid skolan låser han sin cykel och står surt och väntar medan Jakob gör det samma.
- Orka vara så jävla dryg! utbrister han.
- Men vad? svarar Jakob oskyldigt och slår ut med armarna från kroppen. Ingen big deal!
De går in genom de blå dörrarna till hallen där Lukas, Peter och Martin sitter.
- Vi borde ju fixa så Adde får ihop det med Olivia! är det första Jakob säger när han dunsar ner på bordet bredvid Martin.
- Men för i helvete, dryga inte då.
- Men Adde, chilla, säger Peter. Det är sant, ju du vill ju ha henne? Och det är ju inte så konstigt, hon är ju fan snygg!
Andreas suckar.
- Men låt mig fixa det själv bara.
In genom dörren kliver sekunden därpå, Olivia.
Jakob smäller till Andras i bakhuvudet och de fnissar allihop som ett gäng dagisbarn. Andreas suckar igen när hon passerat.
- Bruden har nya skor också, säger Lukas. Adidas och grejer!
Det enda Andreas fattat efter 20 minuters lektion är att det är en reaktion som klassen diskuterar, och att den är kemisk. Tankarna har varit någon annanstans ända sedan Olivia med de nya skorna och den smickrande tunikan som han aldrig sett förut, antagligen också ny, klev in genom klassrumsdörren.
Ett par gånger kan han inte låta bli att titta bak mot henne där hon sitter ensam vid en lång bänk för fyra personer. Hon ser liten och nästan skygg ut. Solstrålar leker med hennes vilda hår och får det att skifta i miljontals olika nyanser. Hennes hy är blek men läpparna har en vacker rosenrosa färg, helt naturligt.
Tänk i fall hon en gång bara kunde höja blicken och möta hans. Tänk om hon bara kunde få höra allt som han tänker om henne. Helvete nej. Fy vad skämmigt. Hon skulle skratta åt honom.
Han tänker sig henne och sig själv hand i hand. Men tänker sen hur de aldrig skulle passa ihop. Hon är alldeles för vacker. Han funderar på att ifall man fällde upp en milslång stege, och placerade ut varje människa i den ordning som de vore vackra, med vackrast högst upp, så skulle Olivia vara så högt upp att de inte ens skulle kunna se varandra. Ens med kikare.
Då händer det. Hon höjer blicken och ser förvirrat på honom. Tusen fjärilar genom hans kropp. Helvete helvete helvete.
2010/02/03
zero inspiration, och orkade inte avsluta när den blev jättelång. men men
Det kan ta väldigt lång tid att gå en sträcka på en kilometer. Det kan också gå väldigt snabbt. Det kan bli både förväntansfullt, eller helt motstridigt. Man kan vilja gå den sträckan, eller så vill man inte alls. Man är liksom mikrosekunder ifrån att vända om och gå hem igen.
Idag ville jag inte gå den sträckan. Gud höre mina böner så jag kunde få en moppe istället(helst en crossmodell, rödsvart). Men ändå kände jag mig fylld av förväntan, men som alltid blandat med lite motstridighet. Jag var ju faktiskt på väg till skolan, och hur kul kan det vara egentligen, på en skala från ett till fem? Typ elva minus.
Typ elva minus var också vad termometermätaren visade när jag gick hemifrån. Elva äckligt kalla minus. Jag avskyr minusgrader. De gör både min näsa och mina kinder knallröda. Det har kyla alltid gjort, och till det kolsvarta hår som jag nu för tiden har, är det inte särskilt smickrande alls. Jag färgade mitt hår och mina ögonbryn svarta för första gången i samband med att vi flyttade ut till den här tomma hålan vi bor i. Och med tom menar jag tom, typ pensionärer och några ungdomsgäng som sprejar husväggar och tunnlar fula. Ska man spreja ska man väl spreja ordentligt? Ska man spreja så ska man kunna spreja. Killarna här kan inte spreja. Killarna här kan ingenting. Vi flyttade hit när mamma fick ett jobb på sjukhuset. Hon är nämligen en grym doktor som skär och möblerar om i folks kroppar helt out of control och är välbehövd överallt. Hon hade lätt kunnat få ett jobb på nåt stort sjukhus i New Orleans eller nåt, men nä, den här hålan blev det.
Det var precis efter att jag slutat sexan. Mamma berättade att vi skulle flytta, och jag blev överlycklig. Äntligen skulle något hända i livet, äntligen time for a change. Äntligen något spännande och nytt. Men eftersom nya hemstaden blev en ren besvikelse, fick det nya och spännande bli jag själv istället. Jag gjorde mig själv till ett äventyr, bytte stil helt, kläder och så framförallt det svarta håret! Det gör en sån fräck kontrast till min bleka hy och mina ljust blå ögon. Miljontals människor har frågat mig om jag har färglinser, men aldrig har jag fått frågor om mitt färgade hår. Ingen i min klass eller resten av skolan vet alltså att jag är blond egentligen. Ganska coolt, om jag får säga det själv. Tillbaka till det där med blandade känslor på väg till skolan. Det var ju inte just för att det är fysiskt jobbigt att gå till skolan som det var jobbigt. Visst, det låg snö på marken, dö dö dö. Det låg snö över hela landskapet faktiskt. Bajs på det. Snö är kallt, blött och äckligt. Den får alltid någorlunda vuxna killar att bete sig som dagisbarn, och hela skolan blir ett stort vitt kaos efter varje rast. Det enda roliga med snö är att det får brunkrämsfjortisarna att klaga och gnälla över att sminket rinner när de fått snö i ansiktet. Randiga brudar, det är något att skratta åt det!
Jag var förväntansfull, för idag var första dagen på vecka 3. Första dagen då den där nya, spännande snubben skulle börja i klassen. Han som varit och hälsat på innan jullovet och var så snuskigt snygg och konstig att jag hade ju inte kunnat tänka på något annat i flera veckor!
Blond var han, håret var fixat i en spretig men ändå välorganiserad frisyr. Ingen tvekan om att han hade koll på hur han skulle fixa sitt hår för att look his best! Kläderna imponerade mig, så personligt men ändå diskret. En vit tischa med ett tryck som såg flummigt ut, under en tunn, vit, stickad cardigan som knappt syntes under den beiga jackan med dolda fickor och den mörkare beiga halsduken. Byxorna var svarta chinos. Skorna svarta nånting, snygga var dom i alla fall. På axeln hängde en axelremsväska som verkade vara använd sedan 70-talet, militärgrön. Sååå långt ifrån vad alla dumma killar här klär sig i, Adidaströjor och baggyjeans. Snubben var lång och bredaxlad, verkade vältränad men ändå inte sådär steroidpumpad som vissa nördar i andra klasser vill vara, och börjar bli. Usch.
Han presenterade sig som Adrian. Fotbollstöntarna skrek "men tja Adde!", och Adrian log mot dem utan sympati.
Han verkade istället relatera bättre till pluggispojkarna. I och för sig inte de allra värsta som räknade pi med huvudräkning, men de som bara koncentrerade sig på skolan i skolan och skötte sina läxor efter skolan och sedan hade sina träningar i innebandy eller handboll. Dom där helt vanliga som fick bra betyg för att de la ner så mycket tid på plugget och var tråkiga utan att märkas särskilt mycket. Trist? Ja, jo lite.
Men Adrian var så söt tillsammans med dem. Pojkarna sken upp när han satte sig vid deras bord med sex stolar, där en plats alltid varit ledig. Och jag kan lova att alla de fem killarna såg attraktivare ut i hans närhet. Som om hans skönhet smittade av sig.
Jag var framme vid skolan när en tanke slog mig. Tänk om han under lovet bestämt sig för att inte börja här? Min urtråkiga klass kanske hade fått honom att ändra sig direkt när han klev över tröskeln till klassrummet? Ja gud ja, varför skulle han vilja gå här! Vem skulle någonsin vilja gå i en klass med ett gäng sportnördar, ett gäng pluggisar, ett par fjortisar och en del okategoriserade människor? Ingen frivillig i alla fall.
Usch och gud igen. Jag hade slösat bort många timmars tänkande på Adrian. Han var nog långt borta nu. Jag skulle aldrig få se denna undersköna unga man igen.
”Eh, ursäkta”, hördes en obekant röst. Ändå visste jag direkt vem det var och i mitt ansikte spred sig ett enormt leende. ”Dig känner jag igen från klassen jag ska gå i.”
”Hej Adrian”, svarade jag när jag vände mig om. ”Vad kul att du är här.”
Han såg på mig med en liten undran djupt inne i sina ögon. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa min entusiasm alltför mycket. ”Hittar du här, eller?” frågade jag.
”Nä, inte riktigt. Men så såg jag ju dig och tyckte vi kunde ta sällskap.”
Sällskap, tänkte jag. Han vill ta sällskap.
Två småfåglar flög förbi oss och Adrian följde dem med blicken. ”Vad börjar vi med?”
”Fysik”, sa jag och grimaserade. ”Kom.”
Vi gick in i skolbyggnaden, genom två korridorer och kom fram till våra skåp. ”Jag var här en eftermiddag förra veckan och fick lite grejer”, svarade Adrian på min undrande min när han obekymrat låste upp ett skåp och la in sin väska och hängde jackan på en av krokarna. Återigen memorerade jag noga hans kläder. Mörka, välsittande jeans och en skjorta i blått, vitt och beigt över en vit t-shirt. Vita skor.
Jag lade också märke till att han i hakan hade som en liten grop. Ingen John Travolta-avgrund men en liten inböjning liksom. Och de grågröna ögonen, där irisarna var mönstrade som ett kalejdoskop eller nåt.
Jag kom på mig själv med att stirra och stängde mitt skåp med en onaturligt hög smäll. Adrian gav mig en undrande blick igen men sa ingenting. Stängde bara sitt skåp långsamt och varsamt. Är han alltid sådär försiktig?
På vägen till klassrummet funderade jag på om han tyckte det var jobbigt att jag höll mig så nära. Av någon anledning ville jag veta hur han doftade. Psychofreak-känsla, men det fick han väl leva med. Adrian verkade inte besvärad.
Fysiklektion och jag var ännu mindre koncentrerad än vad jag brukade vara. En berusande känsla fyllde mig när han valde att sätta sig bredvid mig i klassrummet. Jag undrade om han skulle koncentrera sig jättemycket på vad lärar-Göran gick igenom, eller om han mest skulle sitta och kika på sina nya klasskamrater.
Jag gjorde det sistnämnda. Satt och kikade på min nya klasskamrat. Adrian.
Adrian. Adrian. Adrian.
Fjortistjejerna kom insläntrande genom dörren och gick förbi borde där vi satt. ”Naw, gulle, Alexandra har fått en ny kompis”, sa en av dem och kastade med sitt långa, vackra löshår.
”Just ja”, sa Adrian och vände sig till mig igen efter att ha suttit vänd framåt ett tag. ”Jag har ju inte vetat vad du heter. Alexandra.”
”Kalla mig Alex så blir det lättare”, log jag.
”Alex. Vad jobbar ni med förresten?”
”Fysik.”
Adrian skrattade. ”Dummer.”
”Ja, men inte vet jag. Det vanliga? Saker som rör sig och varför det rör sig, typ.”
Han spärrade upp ögonen och höjde ögonbrynen i en oseriös grimas. ”Ja…ha.” Och så ett sött skratt och ett sträckande på kroppen.
Han var lätt att vara med. På en kvart var det vad jag kommit underfund med. Nu till en början i alla fall. Lätt att umgås med.
Lektionen gick och då och då satt vi och viskade med varann, men mestadels satt jag och tittade på honom medan han lyssnade på Göran.
Efter en timme fick vi packa ihop böckerna – jag behövde dock inte packa ihop eftersom jag inte ens packat upp – och lämna klassrummet.
”Är det okej om jag fortsätter hänga på dig eller?” undrade Adrian försiktigt.
”Men ja”, log jag och vi gick ut ur klassrummet sida vid sida. ”Vi har svenska och matte kvar nu innan lunch.”
”Svenska låter bra i alla fall.”
Jag log igen. Mitt favoritämne.
”När har vi musik?” frågade han sen.
”Fredagseftermiddagar. Jätteskönt, vi får sitta kvar typ hur länge vi vill och spela.”
”Nice!” utbrast Adrian med ett stort leende på läpparna.
110 minuter senare satt vi mitt emot varandra i matsalen. Mina bästa vänner Liza och Markus hade hittat oss på ditvägen. Liza med sin obehagligt avslöjande ögonbrynslyftning när hon log finurligt mot mig – ”han ÄR ju snygg” – och Markus med sin lila slinga i det långa mörka håret i nacken och svarta jeansen med vita hängslen.
Liza spillde på sin nya, röda tröja när hon intresserat lyssnade på Adrian som berättade varför han flyttat hit. Jag satt själv förtrollad under tiden. Berättelsen var inte ett dugg intressant, men han var så otroligt vacker när han förklarade. Han var så lugn, stadig och säker, hans händer växlade från att ligga stilla på bordet till att lyftas upp i förtydligande eller uppgivna gester. Det jag uppfattade av hans ord var i alla fall att de flyttat för att de ville flytta. Från huvudstaden till en mindre stad. Mamma var så stressad och syrran hade ju tagit studenten nu så hon var inte ens i Sverige längre. Undrade för en sekund om Adrian hade nån pappa. Han nämnde aldrig nån pappa. Eller gjorde han det?
”Så ni valde bort Stockholm för att flytta hit?” frågade Markus skeptiskt.
”Det är ju värre än Alex och hennes mamma!” utbrast Liza. ”Vart bodde du? Söderköping?”
”Lin”, svarade jag med himlande ögon.
Idag ville jag inte gå den sträckan. Gud höre mina böner så jag kunde få en moppe istället(helst en crossmodell, rödsvart). Men ändå kände jag mig fylld av förväntan, men som alltid blandat med lite motstridighet. Jag var ju faktiskt på väg till skolan, och hur kul kan det vara egentligen, på en skala från ett till fem? Typ elva minus.
Typ elva minus var också vad termometermätaren visade när jag gick hemifrån. Elva äckligt kalla minus. Jag avskyr minusgrader. De gör både min näsa och mina kinder knallröda. Det har kyla alltid gjort, och till det kolsvarta hår som jag nu för tiden har, är det inte särskilt smickrande alls. Jag färgade mitt hår och mina ögonbryn svarta för första gången i samband med att vi flyttade ut till den här tomma hålan vi bor i. Och med tom menar jag tom, typ pensionärer och några ungdomsgäng som sprejar husväggar och tunnlar fula. Ska man spreja ska man väl spreja ordentligt? Ska man spreja så ska man kunna spreja. Killarna här kan inte spreja. Killarna här kan ingenting. Vi flyttade hit när mamma fick ett jobb på sjukhuset. Hon är nämligen en grym doktor som skär och möblerar om i folks kroppar helt out of control och är välbehövd överallt. Hon hade lätt kunnat få ett jobb på nåt stort sjukhus i New Orleans eller nåt, men nä, den här hålan blev det.
Det var precis efter att jag slutat sexan. Mamma berättade att vi skulle flytta, och jag blev överlycklig. Äntligen skulle något hända i livet, äntligen time for a change. Äntligen något spännande och nytt. Men eftersom nya hemstaden blev en ren besvikelse, fick det nya och spännande bli jag själv istället. Jag gjorde mig själv till ett äventyr, bytte stil helt, kläder och så framförallt det svarta håret! Det gör en sån fräck kontrast till min bleka hy och mina ljust blå ögon. Miljontals människor har frågat mig om jag har färglinser, men aldrig har jag fått frågor om mitt färgade hår. Ingen i min klass eller resten av skolan vet alltså att jag är blond egentligen. Ganska coolt, om jag får säga det själv. Tillbaka till det där med blandade känslor på väg till skolan. Det var ju inte just för att det är fysiskt jobbigt att gå till skolan som det var jobbigt. Visst, det låg snö på marken, dö dö dö. Det låg snö över hela landskapet faktiskt. Bajs på det. Snö är kallt, blött och äckligt. Den får alltid någorlunda vuxna killar att bete sig som dagisbarn, och hela skolan blir ett stort vitt kaos efter varje rast. Det enda roliga med snö är att det får brunkrämsfjortisarna att klaga och gnälla över att sminket rinner när de fått snö i ansiktet. Randiga brudar, det är något att skratta åt det!
Jag var förväntansfull, för idag var första dagen på vecka 3. Första dagen då den där nya, spännande snubben skulle börja i klassen. Han som varit och hälsat på innan jullovet och var så snuskigt snygg och konstig att jag hade ju inte kunnat tänka på något annat i flera veckor!
Blond var han, håret var fixat i en spretig men ändå välorganiserad frisyr. Ingen tvekan om att han hade koll på hur han skulle fixa sitt hår för att look his best! Kläderna imponerade mig, så personligt men ändå diskret. En vit tischa med ett tryck som såg flummigt ut, under en tunn, vit, stickad cardigan som knappt syntes under den beiga jackan med dolda fickor och den mörkare beiga halsduken. Byxorna var svarta chinos. Skorna svarta nånting, snygga var dom i alla fall. På axeln hängde en axelremsväska som verkade vara använd sedan 70-talet, militärgrön. Sååå långt ifrån vad alla dumma killar här klär sig i, Adidaströjor och baggyjeans. Snubben var lång och bredaxlad, verkade vältränad men ändå inte sådär steroidpumpad som vissa nördar i andra klasser vill vara, och börjar bli. Usch.
Han presenterade sig som Adrian. Fotbollstöntarna skrek "men tja Adde!", och Adrian log mot dem utan sympati.
Han verkade istället relatera bättre till pluggispojkarna. I och för sig inte de allra värsta som räknade pi med huvudräkning, men de som bara koncentrerade sig på skolan i skolan och skötte sina läxor efter skolan och sedan hade sina träningar i innebandy eller handboll. Dom där helt vanliga som fick bra betyg för att de la ner så mycket tid på plugget och var tråkiga utan att märkas särskilt mycket. Trist? Ja, jo lite.
Men Adrian var så söt tillsammans med dem. Pojkarna sken upp när han satte sig vid deras bord med sex stolar, där en plats alltid varit ledig. Och jag kan lova att alla de fem killarna såg attraktivare ut i hans närhet. Som om hans skönhet smittade av sig.
Jag var framme vid skolan när en tanke slog mig. Tänk om han under lovet bestämt sig för att inte börja här? Min urtråkiga klass kanske hade fått honom att ändra sig direkt när han klev över tröskeln till klassrummet? Ja gud ja, varför skulle han vilja gå här! Vem skulle någonsin vilja gå i en klass med ett gäng sportnördar, ett gäng pluggisar, ett par fjortisar och en del okategoriserade människor? Ingen frivillig i alla fall.
Usch och gud igen. Jag hade slösat bort många timmars tänkande på Adrian. Han var nog långt borta nu. Jag skulle aldrig få se denna undersköna unga man igen.
”Eh, ursäkta”, hördes en obekant röst. Ändå visste jag direkt vem det var och i mitt ansikte spred sig ett enormt leende. ”Dig känner jag igen från klassen jag ska gå i.”
”Hej Adrian”, svarade jag när jag vände mig om. ”Vad kul att du är här.”
Han såg på mig med en liten undran djupt inne i sina ögon. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa min entusiasm alltför mycket. ”Hittar du här, eller?” frågade jag.
”Nä, inte riktigt. Men så såg jag ju dig och tyckte vi kunde ta sällskap.”
Sällskap, tänkte jag. Han vill ta sällskap.
Två småfåglar flög förbi oss och Adrian följde dem med blicken. ”Vad börjar vi med?”
”Fysik”, sa jag och grimaserade. ”Kom.”
Vi gick in i skolbyggnaden, genom två korridorer och kom fram till våra skåp. ”Jag var här en eftermiddag förra veckan och fick lite grejer”, svarade Adrian på min undrande min när han obekymrat låste upp ett skåp och la in sin väska och hängde jackan på en av krokarna. Återigen memorerade jag noga hans kläder. Mörka, välsittande jeans och en skjorta i blått, vitt och beigt över en vit t-shirt. Vita skor.
Jag lade också märke till att han i hakan hade som en liten grop. Ingen John Travolta-avgrund men en liten inböjning liksom. Och de grågröna ögonen, där irisarna var mönstrade som ett kalejdoskop eller nåt.
Jag kom på mig själv med att stirra och stängde mitt skåp med en onaturligt hög smäll. Adrian gav mig en undrande blick igen men sa ingenting. Stängde bara sitt skåp långsamt och varsamt. Är han alltid sådär försiktig?
På vägen till klassrummet funderade jag på om han tyckte det var jobbigt att jag höll mig så nära. Av någon anledning ville jag veta hur han doftade. Psychofreak-känsla, men det fick han väl leva med. Adrian verkade inte besvärad.
Fysiklektion och jag var ännu mindre koncentrerad än vad jag brukade vara. En berusande känsla fyllde mig när han valde att sätta sig bredvid mig i klassrummet. Jag undrade om han skulle koncentrera sig jättemycket på vad lärar-Göran gick igenom, eller om han mest skulle sitta och kika på sina nya klasskamrater.
Jag gjorde det sistnämnda. Satt och kikade på min nya klasskamrat. Adrian.
Adrian. Adrian. Adrian.
Fjortistjejerna kom insläntrande genom dörren och gick förbi borde där vi satt. ”Naw, gulle, Alexandra har fått en ny kompis”, sa en av dem och kastade med sitt långa, vackra löshår.
”Just ja”, sa Adrian och vände sig till mig igen efter att ha suttit vänd framåt ett tag. ”Jag har ju inte vetat vad du heter. Alexandra.”
”Kalla mig Alex så blir det lättare”, log jag.
”Alex. Vad jobbar ni med förresten?”
”Fysik.”
Adrian skrattade. ”Dummer.”
”Ja, men inte vet jag. Det vanliga? Saker som rör sig och varför det rör sig, typ.”
Han spärrade upp ögonen och höjde ögonbrynen i en oseriös grimas. ”Ja…ha.” Och så ett sött skratt och ett sträckande på kroppen.
Han var lätt att vara med. På en kvart var det vad jag kommit underfund med. Nu till en början i alla fall. Lätt att umgås med.
Lektionen gick och då och då satt vi och viskade med varann, men mestadels satt jag och tittade på honom medan han lyssnade på Göran.
Efter en timme fick vi packa ihop böckerna – jag behövde dock inte packa ihop eftersom jag inte ens packat upp – och lämna klassrummet.
”Är det okej om jag fortsätter hänga på dig eller?” undrade Adrian försiktigt.
”Men ja”, log jag och vi gick ut ur klassrummet sida vid sida. ”Vi har svenska och matte kvar nu innan lunch.”
”Svenska låter bra i alla fall.”
Jag log igen. Mitt favoritämne.
”När har vi musik?” frågade han sen.
”Fredagseftermiddagar. Jätteskönt, vi får sitta kvar typ hur länge vi vill och spela.”
”Nice!” utbrast Adrian med ett stort leende på läpparna.
110 minuter senare satt vi mitt emot varandra i matsalen. Mina bästa vänner Liza och Markus hade hittat oss på ditvägen. Liza med sin obehagligt avslöjande ögonbrynslyftning när hon log finurligt mot mig – ”han ÄR ju snygg” – och Markus med sin lila slinga i det långa mörka håret i nacken och svarta jeansen med vita hängslen.
Liza spillde på sin nya, röda tröja när hon intresserat lyssnade på Adrian som berättade varför han flyttat hit. Jag satt själv förtrollad under tiden. Berättelsen var inte ett dugg intressant, men han var så otroligt vacker när han förklarade. Han var så lugn, stadig och säker, hans händer växlade från att ligga stilla på bordet till att lyftas upp i förtydligande eller uppgivna gester. Det jag uppfattade av hans ord var i alla fall att de flyttat för att de ville flytta. Från huvudstaden till en mindre stad. Mamma var så stressad och syrran hade ju tagit studenten nu så hon var inte ens i Sverige längre. Undrade för en sekund om Adrian hade nån pappa. Han nämnde aldrig nån pappa. Eller gjorde han det?
”Så ni valde bort Stockholm för att flytta hit?” frågade Markus skeptiskt.
”Det är ju värre än Alex och hennes mamma!” utbrast Liza. ”Vart bodde du? Söderköping?”
”Lin”, svarade jag med himlande ögon.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
