zero inspiration, och orkade inte avsluta när den blev jättelång. men men

Det kan ta väldigt lång tid att gå en sträcka på en kilometer. Det kan också gå väldigt snabbt. Det kan bli både förväntansfullt, eller helt motstridigt. Man kan vilja gå den sträckan, eller så vill man inte alls. Man är liksom mikrosekunder ifrån att vända om och gå hem igen.
Idag ville jag inte gå den sträckan. Gud höre mina böner så jag kunde få en moppe istället(helst en crossmodell, rödsvart). Men ändå kände jag mig fylld av förväntan, men som alltid blandat med lite motstridighet. Jag var ju faktiskt på väg till skolan, och hur kul kan det vara egentligen, på en skala från ett till fem? Typ elva minus.
Typ elva minus var också vad termometermätaren visade när jag gick hemifrån. Elva äckligt kalla minus. Jag avskyr minusgrader. De gör både min näsa och mina kinder knallröda. Det har kyla alltid gjort, och till det kolsvarta hår som jag nu för tiden har, är det inte särskilt smickrande alls. Jag färgade mitt hår och mina ögonbryn svarta för första gången i samband med att vi flyttade ut till den här tomma hålan vi bor i. Och med tom menar jag tom, typ pensionärer och några ungdomsgäng som sprejar husväggar och tunnlar fula. Ska man spreja ska man väl spreja ordentligt? Ska man spreja så ska man kunna spreja. Killarna här kan inte spreja. Killarna här kan ingenting. Vi flyttade hit när mamma fick ett jobb på sjukhuset. Hon är nämligen en grym doktor som skär och möblerar om i folks kroppar helt out of control och är välbehövd överallt. Hon hade lätt kunnat få ett jobb på nåt stort sjukhus i New Orleans eller nåt, men nä, den här hålan blev det.
Det var precis efter att jag slutat sexan. Mamma berättade att vi skulle flytta, och jag blev överlycklig. Äntligen skulle något hända i livet, äntligen time for a change. Äntligen något spännande och nytt. Men eftersom nya hemstaden blev en ren besvikelse, fick det nya och spännande bli jag själv istället. Jag gjorde mig själv till ett äventyr, bytte stil helt, kläder och så framförallt det svarta håret! Det gör en sån fräck kontrast till min bleka hy och mina ljust blå ögon. Miljontals människor har frågat mig om jag har färglinser, men aldrig har jag fått frågor om mitt färgade hår. Ingen i min klass eller resten av skolan vet alltså att jag är blond egentligen. Ganska coolt, om jag får säga det själv. Tillbaka till det där med blandade känslor på väg till skolan. Det var ju inte just för att det är fysiskt jobbigt att gå till skolan som det var jobbigt. Visst, det låg snö på marken, dö dö dö. Det låg snö över hela landskapet faktiskt. Bajs på det. Snö är kallt, blött och äckligt. Den får alltid någorlunda vuxna killar att bete sig som dagisbarn, och hela skolan blir ett stort vitt kaos efter varje rast. Det enda roliga med snö är att det får brunkrämsfjortisarna att klaga och gnälla över att sminket rinner när de fått snö i ansiktet. Randiga brudar, det är något att skratta åt det!
Jag var förväntansfull, för idag var första dagen på vecka 3. Första dagen då den där nya, spännande snubben skulle börja i klassen. Han som varit och hälsat på innan jullovet och var så snuskigt snygg och konstig att jag hade ju inte kunnat tänka på något annat i flera veckor!
Blond var han, håret var fixat i en spretig men ändå välorganiserad frisyr. Ingen tvekan om att han hade koll på hur han skulle fixa sitt hår för att look his best! Kläderna imponerade mig, så personligt men ändå diskret. En vit tischa med ett tryck som såg flummigt ut, under en tunn, vit, stickad cardigan som knappt syntes under den beiga jackan med dolda fickor och den mörkare beiga halsduken. Byxorna var svarta chinos. Skorna svarta nånting, snygga var dom i alla fall. På axeln hängde en axelremsväska som verkade vara använd sedan 70-talet, militärgrön. Sååå långt ifrån vad alla dumma killar här klär sig i, Adidaströjor och baggyjeans. Snubben var lång och bredaxlad, verkade vältränad men ändå inte sådär steroidpumpad som vissa nördar i andra klasser vill vara, och börjar bli. Usch.
Han presenterade sig som Adrian. Fotbollstöntarna skrek "men tja Adde!", och Adrian log mot dem utan sympati.
Han verkade istället relatera bättre till pluggispojkarna. I och för sig inte de allra värsta som räknade pi med huvudräkning, men de som bara koncentrerade sig på skolan i skolan och skötte sina läxor efter skolan och sedan hade sina träningar i innebandy eller handboll. Dom där helt vanliga som fick bra betyg för att de la ner så mycket tid på plugget och var tråkiga utan att märkas särskilt mycket. Trist? Ja, jo lite.
Men Adrian var så söt tillsammans med dem. Pojkarna sken upp när han satte sig vid deras bord med sex stolar, där en plats alltid varit ledig. Och jag kan lova att alla de fem killarna såg attraktivare ut i hans närhet. Som om hans skönhet smittade av sig.

Jag var framme vid skolan när en tanke slog mig. Tänk om han under lovet bestämt sig för att inte börja här? Min urtråkiga klass kanske hade fått honom att ändra sig direkt när han klev över tröskeln till klassrummet? Ja gud ja, varför skulle han vilja gå här! Vem skulle någonsin vilja gå i en klass med ett gäng sportnördar, ett gäng pluggisar, ett par fjortisar och en del okategoriserade människor? Ingen frivillig i alla fall.
Usch och gud igen. Jag hade slösat bort många timmars tänkande på Adrian. Han var nog långt borta nu. Jag skulle aldrig få se denna undersköna unga man igen.
”Eh, ursäkta”, hördes en obekant röst. Ändå visste jag direkt vem det var och i mitt ansikte spred sig ett enormt leende. ”Dig känner jag igen från klassen jag ska gå i.”
”Hej Adrian”, svarade jag när jag vände mig om. ”Vad kul att du är här.”
Han såg på mig med en liten undran djupt inne i sina ögon. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa min entusiasm alltför mycket. ”Hittar du här, eller?” frågade jag.
”Nä, inte riktigt. Men så såg jag ju dig och tyckte vi kunde ta sällskap.”
Sällskap, tänkte jag. Han vill ta sällskap.
Två småfåglar flög förbi oss och Adrian följde dem med blicken. ”Vad börjar vi med?”
”Fysik”, sa jag och grimaserade. ”Kom.”
Vi gick in i skolbyggnaden, genom två korridorer och kom fram till våra skåp. ”Jag var här en eftermiddag förra veckan och fick lite grejer”, svarade Adrian på min undrande min när han obekymrat låste upp ett skåp och la in sin väska och hängde jackan på en av krokarna. Återigen memorerade jag noga hans kläder. Mörka, välsittande jeans och en skjorta i blått, vitt och beigt över en vit t-shirt. Vita skor.
Jag lade också märke till att han i hakan hade som en liten grop. Ingen John Travolta-avgrund men en liten inböjning liksom. Och de grågröna ögonen, där irisarna var mönstrade som ett kalejdoskop eller nåt.
Jag kom på mig själv med att stirra och stängde mitt skåp med en onaturligt hög smäll. Adrian gav mig en undrande blick igen men sa ingenting. Stängde bara sitt skåp långsamt och varsamt. Är han alltid sådär försiktig?
På vägen till klassrummet funderade jag på om han tyckte det var jobbigt att jag höll mig så nära. Av någon anledning ville jag veta hur han doftade. Psychofreak-känsla, men det fick han väl leva med. Adrian verkade inte besvärad.
Fysiklektion och jag var ännu mindre koncentrerad än vad jag brukade vara. En berusande känsla fyllde mig när han valde att sätta sig bredvid mig i klassrummet. Jag undrade om han skulle koncentrera sig jättemycket på vad lärar-Göran gick igenom, eller om han mest skulle sitta och kika på sina nya klasskamrater.
Jag gjorde det sistnämnda. Satt och kikade på min nya klasskamrat. Adrian.
Adrian. Adrian. Adrian.
Fjortistjejerna kom insläntrande genom dörren och gick förbi borde där vi satt. ”Naw, gulle, Alexandra har fått en ny kompis”, sa en av dem och kastade med sitt långa, vackra löshår.
”Just ja”, sa Adrian och vände sig till mig igen efter att ha suttit vänd framåt ett tag. ”Jag har ju inte vetat vad du heter. Alexandra.”
”Kalla mig Alex så blir det lättare”, log jag.
”Alex. Vad jobbar ni med förresten?”
”Fysik.”
Adrian skrattade. ”Dummer.”
”Ja, men inte vet jag. Det vanliga? Saker som rör sig och varför det rör sig, typ.”
Han spärrade upp ögonen och höjde ögonbrynen i en oseriös grimas. ”Ja…ha.” Och så ett sött skratt och ett sträckande på kroppen.
Han var lätt att vara med. På en kvart var det vad jag kommit underfund med. Nu till en början i alla fall. Lätt att umgås med.
Lektionen gick och då och då satt vi och viskade med varann, men mestadels satt jag och tittade på honom medan han lyssnade på Göran.
Efter en timme fick vi packa ihop böckerna – jag behövde dock inte packa ihop eftersom jag inte ens packat upp – och lämna klassrummet.
”Är det okej om jag fortsätter hänga på dig eller?” undrade Adrian försiktigt.
”Men ja”, log jag och vi gick ut ur klassrummet sida vid sida. ”Vi har svenska och matte kvar nu innan lunch.”
”Svenska låter bra i alla fall.”
Jag log igen. Mitt favoritämne.
”När har vi musik?” frågade han sen.
”Fredagseftermiddagar. Jätteskönt, vi får sitta kvar typ hur länge vi vill och spela.”
”Nice!” utbrast Adrian med ett stort leende på läpparna.

110 minuter senare satt vi mitt emot varandra i matsalen. Mina bästa vänner Liza och Markus hade hittat oss på ditvägen. Liza med sin obehagligt avslöjande ögonbrynslyftning när hon log finurligt mot mig – ”han ÄR ju snygg” – och Markus med sin lila slinga i det långa mörka håret i nacken och svarta jeansen med vita hängslen.
Liza spillde på sin nya, röda tröja när hon intresserat lyssnade på Adrian som berättade varför han flyttat hit. Jag satt själv förtrollad under tiden. Berättelsen var inte ett dugg intressant, men han var så otroligt vacker när han förklarade. Han var så lugn, stadig och säker, hans händer växlade från att ligga stilla på bordet till att lyftas upp i förtydligande eller uppgivna gester. Det jag uppfattade av hans ord var i alla fall att de flyttat för att de ville flytta. Från huvudstaden till en mindre stad. Mamma var så stressad och syrran hade ju tagit studenten nu så hon var inte ens i Sverige längre. Undrade för en sekund om Adrian hade nån pappa. Han nämnde aldrig nån pappa. Eller gjorde han det?
”Så ni valde bort Stockholm för att flytta hit?” frågade Markus skeptiskt.
”Det är ju värre än Alex och hennes mamma!” utbrast Liza. ”Vart bodde du? Söderköping?”
”Lin”, svarade jag med himlande ögon.