Hon tar sig en sista titt i spegeln innan hon kliver ut i det kalla februarivädret. Lockigt brunt hår och en sött fräknig potatisnäsa. De blåaste ögonen man någonsin sett. Men det tänker inte Olivia på. Hon tänker mer på att fräknarna inte alls är söta. Att hårfästet är onaturligt lågt och att öronen är så obehagligt små.
Vinden nyper i hela ansiktet, huden blir alltmer rosatonad. Hon ställer sig ute på vägen en stund och ser sig omkring. Så lugnt och fridfullt, trots blåsten. Några fåglar som kvittrar och solen som skiner. Tänk om man kunde fysa det här ögonblicket. I alla fall ta en bild, skriva ut som vykort och skicka runt hela världen och visa hur en riktig vinter ska se ut.
Olivia börjar gå mot skolan. Det är bara tvärs igenom det relativt stora bostadsområdet hon bor i, det där med stora hus som det bor flera familjer i. Hon märker nu hur pass blå himlen är idag. Sådär kyligt vinterblå mitt i allt det vita. En stor rand efter ett flygplan breder ut sig allt mer över himlen.
Hon hör cykelklockor som plingar och hon vänder sig om. Andreas som bara tittar på henne, han är rödkindad av kylan, och Jakob som vinkar tillgjort och överdrivet. Hon vänder sig mot skolan igen och fortsätter gå. De cyklar förbi och snön yr runt däcken. Hon vet att de båda två stirrat på henne i skolan på grund av hennes störande utseende. Hört hur de flinande viskat och Jakob som kört in armbågar i sidan på Andreas för att få ur honom ett ordentligt skratt.
Fast Olivia orkar inte bry sig. Hon har byggt upp murar omkring sig och vägrar låta deras viskande komma igenom. Hon har aldrig försökt lyssna ordentligt för hon vet vad de säger.
...De säger precis samma sak som de tre killarna de satt sig i sällskap med precis innanför dörren där hon kliver in i skolan. De tittar snabbt på henne allihop, uppifrån och ner, och skrattar åt hennes nya skor. Fyfan hon ska aldrig ha på sig de skorna igen.
Hon går snart in i NO-klassrummet och undrar om hon fläckat ner sig på något sätt. All i klassen stirrar så konstigt på henne. Hon låtsas att hon inte märkt nåt och sätter sig längst bak i klassrummet och försöker obemärkt att granska sina egna kläder. Hon ser ingenting fel på dom. Eller fyfan, det måste ju vara hur hon matchat tunikan med tightsen. Aldrig ska hon ha på sig kläderna igen.
Olivia fryser. Hon sitter tyst medan klassen högljutt börjar diskutera vad som sker vid en viss kemisk reaktion. Hon ser hur Andreas kastar blickar på henne ett flertal gånger. Fyfan varför stirrar han på henne för? Är det något sorts hot? En solstråle kikar in genom persiennerna och landar på hans ansikte. Varför är han så obehagligt vacker för? Eller ja, det är såklart därför han stirrar. Han skrattar inombords åt hur mycket högre upp på skönhetsstegen han står. Han skulle kunna hoppa ner från sin plats på steget och det skulle ta en evighet innan han kom ner till hennes nivå. Fyfan fyfan fyfan.
*
Andreas suckar tungt. Håret vill inte lägga sig som han vill. Han sliter och drar men det hjälper inte. Han hör knackande på dörren och vet att det är Jakob som står ute och väntar. Andreas drar på sig en mössa över håret istället.
- Tja! ler Jakob och Andreas avundas hans snygga hårfrisörsreklamhår.
- Hej, svarar Andreas. Är du inte lite tidig?
- Äh, fan, gick snabbt att fixa frillan idag vettu!
De cyklar iväg mot skolan och Andreas märker hur vackert det är ute idag. Himlen är helt blå, förutom ett sånt där långsmalt flygplansmoln. Han hoppas att det är lika fint ute i eftermiddag, så han kan gå ut och fota när han kommit hem från skolan.
- Ey, kolla, säger Jakob plötsligt och nickar framåt.
Andreas hjärta slår ett extra slag. Helvete. Det är Olivia som går där framme. Med hennes vackra hår och knallblå ögon har hon aldrig varit i närheten av honom obemärkt. Och nu på senaste tiden har också alla hans vänner intresserat sig obekvämt mycket av att han kollat lite extra mycket på henne, så de retas och drygar så fort de får syn på henne. Helvete.
- Ser du inte? undrar Jakob. Det är ditt span ju!
Han börjar ringa på cykelns plingklocka och vinkar ivrigt när hon vänder sig om och tittar. Andreas kinder hettar och helvete vad skämmigt.
Olivia tittar bara med tomma ögon på dem och vänder sig sedan bort igen.
Andreas ökar farten och Jakob hamnar lite på efterkälken. Framme vid skolan låser han sin cykel och står surt och väntar medan Jakob gör det samma.
- Orka vara så jävla dryg! utbrister han.
- Men vad? svarar Jakob oskyldigt och slår ut med armarna från kroppen. Ingen big deal!
De går in genom de blå dörrarna till hallen där Lukas, Peter och Martin sitter.
- Vi borde ju fixa så Adde får ihop det med Olivia! är det första Jakob säger när han dunsar ner på bordet bredvid Martin.
- Men för i helvete, dryga inte då.
- Men Adde, chilla, säger Peter. Det är sant, ju du vill ju ha henne? Och det är ju inte så konstigt, hon är ju fan snygg!
Andreas suckar.
- Men låt mig fixa det själv bara.
In genom dörren kliver sekunden därpå, Olivia.
Jakob smäller till Andras i bakhuvudet och de fnissar allihop som ett gäng dagisbarn. Andreas suckar igen när hon passerat.
- Bruden har nya skor också, säger Lukas. Adidas och grejer!
Det enda Andreas fattat efter 20 minuters lektion är att det är en reaktion som klassen diskuterar, och att den är kemisk. Tankarna har varit någon annanstans ända sedan Olivia med de nya skorna och den smickrande tunikan som han aldrig sett förut, antagligen också ny, klev in genom klassrumsdörren.
Ett par gånger kan han inte låta bli att titta bak mot henne där hon sitter ensam vid en lång bänk för fyra personer. Hon ser liten och nästan skygg ut. Solstrålar leker med hennes vilda hår och får det att skifta i miljontals olika nyanser. Hennes hy är blek men läpparna har en vacker rosenrosa färg, helt naturligt.
Tänk i fall hon en gång bara kunde höja blicken och möta hans. Tänk om hon bara kunde få höra allt som han tänker om henne. Helvete nej. Fy vad skämmigt. Hon skulle skratta åt honom.
Han tänker sig henne och sig själv hand i hand. Men tänker sen hur de aldrig skulle passa ihop. Hon är alldeles för vacker. Han funderar på att ifall man fällde upp en milslång stege, och placerade ut varje människa i den ordning som de vore vackra, med vackrast högst upp, så skulle Olivia vara så högt upp att de inte ens skulle kunna se varandra. Ens med kikare.
Då händer det. Hon höjer blicken och ser förvirrat på honom. Tusen fjärilar genom hans kropp. Helvete helvete helvete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar