övning ur Skriv om och om igen : Ta det vackraste namn du vet. Skriv en berättelse om en magiker som heter så.

Hon koncentrerade sig på ett sätt hon aldrig koncentrerat sig förut. Hon andades långsamt, tyngde ner kroppen mot marken och stod sedan blickstilla. En plötslig insikt hade fått henne att förstå att hon kunde det här.
Hon slöt ögonen för två sekunder, och öppnade dem igen. Stirrade på klippblocket. Kände vinden i sitt hår. Den fuktiga luften värmde lungorna. Hon tog sedan ett bestämt steg framåt med vänsterfoten och klippblocket lyfte. Hon stod tio meter ifrån och såg hur det skakade en halvmeter upp i luften. Jag kan det här, tänkte hon när det började sjunka mot marken igen. Hon bet ihop käkarna och kände hur hon själv började darra. Hon stirrade ilsket på klippblocket och lyfte vänsterarmen och pekade på det. Med en plötslig rörelse med handen fick hon det sedan att störta in i bergsvägen med ett brak.
Elvira sjönk ner på marken. Hon andades flåsande och hela hennes kropp skälvde. Hon hade aldrig känt en sådan här utmattning förut. Hon hade inte märkt det, men ett stort fält av moln hade svävat in över ön. Det var omöjligt att det hade svävat in på de fem minutrarna hon trott att hon stått där och stirrat på blocket. Hur länge hade hon varit ute egentligen?


Hon hade drömt om det här under natten. Drömt att hon kunde göra vad hon ville med vad som helst. Inte med människor kanske, men med träd, stenar, bilar, hus ja, vad som helst. Hon såg upp mot himlen igen. Himlen var blå, precis som den varit då hon vaknade. Bekymmersrynkan i pannan djupnade. Vad betydde det här?
"Elvira..."
Elvira vände sig om och såg en äldre man komma gående mot henne. Hans hår var grånat blont, och han var klädd i en klädsel som liknade de bilder hon sett av Jesus, eller någon munk eller något. Elvira hade aldrig mött mannen tidigare. Ändå visste hon precis vem det här var.
Ofrivilligt gled ordet "Mästare" ur hennes mun och hon böjde ner huvudet i något hon antog var en bugning.
Hon såg på mannen ett par sekunder med skeptis i blicken. Hon kunde inte riktigt titta rakt på honom, så hon vred huvudet en bit åt vänster och flackade med blicken mellan honom och marken. Hon undrade om han ens var verklig. Drömde hon bara?
"Jag ser att du är tveksam, Elvira", sa mannen och hon fnös medan hennes blick frös fast vid en grästuva.
"Tveksam?" sa hon. "Jag drömmer fortfarande, eller hur? Egentligen ligger jag hemma i min säng och sover jättegott."
"Nej, mitt barn. Du är inte hemma längre."
"Ehm, jo. Jag drömmer, det märker jag ju själv. Jag kan lyfta stora bergsbitar utan att röra vid det, och jag gör saker helt ofrivilligt, och du har jättkonstiga kläder."
Mannen skrattade på ett väldigt vänligt sätt. "Du har en innerlig respekt och en stark lojalitet, det är allt. Och se på dig själv, du ser inte ut som du brukar, inte sant?"
Elvira rynkade ögonbrynen igen. Såg sedan ner på sina kläder och häpnade. Hon var klädd i en egendomlig vit skjorta med mönster och tecken som hon inte kunde tyda och ett par skogsgröna byxor som nådde henne till knäna.
"Du har redan förstört dem, ser jag", sa mannen och nickade mot hennes knä. En reva löpte längs hela knävecket. Elvira tittade generat på mannen. Sedan ändrades hennes uppsyn snabbt.
"Vad är det här egentligen? Erkänn nu att jag drömmer."
"Du drömmer inte, Elvira. Du..."
Mannen avbröt sig när Elvira sjönk ner på marken med händerna för ögonen.
"Du har mycket att lära", fortsatte han när han fick upp henne sittandes. "Att börja med att lyfta klippblock som väger ton är väl ganska dumt?"
"Inte vet jag. Jag har aldrig lyft något med blicken förut?"
"Du måste träna upp dig, förstår du. Börja med de minsta sakerna du kan hitta. Tar du allt för stora saker kan det kosta dig ditt liv."
"Du kunde inte ha nämnt det lite tidigare?" Elvira suckade och la sig ner på rygg. Hela situtationen kändes absurd. Lika bra att spela med. Drömmen kanske ledde till något roligt.
"Det är ingen dröm, Elvira. Du har blivit kallad från de högsta makterna i min värld. Du behövs hos oss."
Elvira brast ut i högljutt skratt. Hon höll sig för magen och skrattade tills tårarna rann.
"Högsta makterna? Herregud, eller det där kanske var fel ord. Högsta makterna? Du måste skämta!"
Mannen stirrade irriterat på henne. Hon tittade obekymrat bort. "Förresten vet jag inte ens vad du heter."
"Jag heter Noel. Och nu Elvira, ska vi gå."
Noel drog upp henne på fötter och granskade henne först en gång, med bekymrad min, uppifrån och ner. Han lade sedan hennes långra röda hår till rätta så det hängde rakt ner längs ryggen, och granskade henne igen. "Besynnerligt!"
Elvira hann inte fråga vad som var "besynnerligt", innan han tog ett stadigt grepp om hennes överarm och drog henne med sig. De gick med hhög fart in en bit i skogen och stannade framför två tätt stående träd. Noel lyfte handen som inte höll i Elvira och pekade på mellanrummet mellan träden. Ett blått sken började sprida sig där emellan och bildade till slut något som liknade en stor port.
"Kom här", sa Noel.
Elvira suckade. "Det här är den skummaste dröm jag någonsin haft."


lät fantasin flöda. bilder kom upp i huvudet, det har spelats som en film i min hjärna. nu skrev jag ner det bara, så som bilderna dök upp.