- Du anar inte hur sjukt störande kommande faktum är : Vincent tar upp hela mitt intresse, började jag berätta.
För överallt var det Vincent, Vincent, Vincent, Vincent, Viiiiiiiincent och åter Vincent. Det räckte inte med att jag kände (föreställde mig) hans blickar i nacken skoldagarna i ända. Jag drömde om honom på nätterna. Jag trodde att jag såg honom gå förbi mitt hus. Han går förbi i bakgrunden på de lokala nyheterna på teve. Överallt!
- Du är kär, svarade Mikaela. Du är så kär.
- Inte alls! invände jag efter någon sekunds tystnad. Jag blir inte kär.
- Hur förklarar du annars dessa ... förfallenheter?
Mikaela log nöjt och hennes ögon glittrade av en gnutta överlägsenhet.
Jag suckade. Jag hade varit ärlig med orden "jag blir inte kär". Kärlek hade hittills i mitt liv bara betytt trubbel. Och tårar.
- Vem är den här Vincent? frågade Mikaela och log igen medan hon lutade sig bakåt i soffan med den värmande koppen te i båda händerna, som fortfarande var rödflammiga efter den långa promenaden i nysnön.
Det förvånade mig själv att jag blev glad över att få berätta det. Jag kände en vilja av att behålla den hårda fasaden och fortsätta motarbeta de här "känslorna", men jag orkade inte, och gav upp. Jag kunde inte hindra leendet som spred sig över mina läppar.
- Vincent, började jag. Går i min årskurs. Vi har alla språklektionerna ihop. Och vi jobbar ihop så fort det är projekt. Eller, vi och tre till.
Paus.
Mikaela suckade, fortfarande leende.
- Jaaaaså, jag förstår precis vem han är.
- Äh! fnös jag.
Jag fortsatte prata. Jag berättade om hans naturligt isblonda hår. De otroligt blå ögonen, den smala men muskulösa kroppen. Jag berättade om hans välsittande jeans, tygskorna och hans mörkblå militärinspirerande jacka som jag älskade.
- Han är en doldis i sitt gäng. Han liksom, pratar inte utan att ha tänkt igenom det han har att säga ett bra tag. Han kan inte stå ensam och göra bort sig, utan måste ha stöd av sina vänner. Ska han skämta om nåt lägger han alltid armen på någon av sina vänners axel. Mikaela, han sjunger och spelar gitarr och piano.
- Nej är det sant? utbrast hon och log lyckligt. Celia, han är ju perfa ju!
- Åh.
- Hur länge har du hållt det här hemligt egentligen?
- Jag vet inte. Ett tag. Såg honom på Sandy's en gång. Han luktade blomma.
- Blomma?!
- Han jobbar på Florista.
- Nej? Fy sjutton vilken cool kille!
- Han är rätt så... otrolig.
- Celia?
- Ja?
- Du är kär.
2010/03/20
från ett par meningar på ett kafé
Celia kliver in på cafét med en lite osäker glimt i ögonen. Hon rätar inte på sina böjda axlar förrän den plingande dörren slagit igen bakom henne.
Celia beställer en dubbel latte och går sedan och sätter sig längst in i lokalen, vid ett litet runt bord med två stolar. På vägen plockar hon med sig två tidningar utan att se efter vilka det är; det är bara skönt att ha något att bläddra för att inte se alltför ensam ut.
Hon drar handen genom sitt midjelånga, rödblonda hår och lutar sedan hakan i handflatorna i sin väntan på kaffet. Hon ser ut över lokalen, som nu vid tolvtiden på dagen är fylld av pensionärer och en och annan småbarnsmamma som liksom henne sökt lugnet. Inne på Sandy's är det nämligen alltid lugnt och tyst. Cafét har funnits i alla tider, och fastän det bytit ägare ett antal gånger finns stamkunderna kvar, just pensionärerna som åt lunch där varje dag, och barnvagnsmammorna som visserligen byttes ut med ett par månaders mellanrum, men de var alla likadana och de fanns alltid där. Allt är precis som vanligt. Det är tråkigt, men helt perfekt.
- En nougatkaffe?
Celia ser upp på servitören, en ung, lite vinglig kille med galet långa ben. Han ler försiktigt och frågande.
- En dubbel latte?
- Jaha, förlåt. Ehm, kommer strax, säger killen med flackande blick och generat leende.
Han återkommer snart med latten, ursäktar sig igen så hemskt mycket.
- Det är okej, svarar Celia. Det var inte ditt fel.
Hon lutar sig djupt tillbaka mot ryggstödet när han gått. Njuter av att ingen är närmare henne än fem meter. Varken hemma eller i skolan får hon någonsin ett sånt avstånd till folk, den lilla lägenheten delar hon med fyra syskon. Skolan är alltid fylld med andra elever.
Hon smuttar på det ännu odrickbart heta kaffet och ser sedan ut över lokalen igen. Hon ser de två äldsta herrarna som alltid är där. Celia vet vad de heter och vilket håll de styr sina rollatorer efter besöken. Hon vet också att alla i cafépersonalen anpassat sig till herrarna, och serverar dem kaffe och biskvier så fort lunchen är avklarad. Kaffe och kaka ingår nämligen i Dagens lunch.
Celia lutar sig fram igen och stöder hakan i vänsterhanden och håller kaffekoppen i den andra. Ännu en mamma kliver in genom dörren. Vant lyckas hon krångla in barnvagnen med bara en hand medan den andra håller upp dörren. Alla människor i lokalen tycks iaktta henne. Hon är nämligen ny. Och helt unik. En liten pojke kommer inspringande genom dörren. Han håller en grön leksaksbil med båda händerna och visar den glatt för sin mamma. Mamman klappar honom på huvudet och föser honom framåt mot ett bord för fyra, sätter honom på bänken och ber honom hålla koll på sin syster. Tar sedan fram en stor plånbok ut väskan som hänger på barnvagnen och går fram till kassan med en snabb blick på sin son. Folket fortsätter iaktta henne när hon beställer två portioner pannkakor. Celia är glad över att denna kvinnan hittat till Sandy's. Hela hennes person känns underbar. Hon har långa dreads och en besynnerlig klädstil. Ett brunt och lite skrynkligt tygstycke håller flätorna på plats, och resten.. Det ser ut som om hon tagit olika tyger och bara svept dem runt kroppen. Ändå ser det fantastiskt organiserat och städat ut. Celia ler för sig själv: mamman är vacker, Celia skulle inte ha något emot att se ut så när hon blivit vuxen.
Den fina stämningen störs plötsligt av en kvinna i personalen som bestört talar i telefon.
- Nej är det sant? Ja men vart satt du någonstans då?
Hon går omkring i närheten av Celia och kikar under stolar och bord.
- Nej jag ser den ingenstans. Ja men vad bra. Ja. Hej.
Hon lägger på och ser sig förstrött omkring.
- Ni har inte sett en handväska?
Celia och gästerna som sitter längs väggen mittemot skakar på sina huvuden.
Så kommer en kvinna inspringandes genom dörren. Den lila sjalen är nära på att flyga av i brådskan.
- Har någon hittat den? utbrister hon skakigt.
Personalen skakar på huvudet. Kvinnan sjunker ner på närmaste stol.
- Vad fan! Hela mitt liv ligger i den där väskan!
Frustrerade tårar rinner nu okontrollbart nerför hennes kinder. Hon torkar av kinderna gång på gång men fortsätter blötas ner.
- Du är säker på att det var här du glömde den? Ingen här har nämligen sett ett spår utan den.
Celia iakttar händelseförloppet en stund innan hon bestämmer sig för att gå. Även fast det var lika lugnt på Sandy's som det brukar i början, så är detta handväskdrama inte alls det.
Killen som Celia krockar med när hon kliver över tröskeln för med sig en doft av ros och pelargon. Just ja, det är han, tänker hon. Snubben som jobbar i blomsterbutiken. Han ger henne ett bländande leende när de tränger sig förbi varann. Celia kommer just på att han faktiskt går i samma skola som henne, men han klär sig inte alls likadant där. I skolan bär han också sina nördiga glasögon. Celia har aldrig lagt märke till honom förut. Men han doftar så gott nu, och ler så fint. Undrar om han är bra på att kyssas...
Celia beställer en dubbel latte och går sedan och sätter sig längst in i lokalen, vid ett litet runt bord med två stolar. På vägen plockar hon med sig två tidningar utan att se efter vilka det är; det är bara skönt att ha något att bläddra för att inte se alltför ensam ut.
Hon drar handen genom sitt midjelånga, rödblonda hår och lutar sedan hakan i handflatorna i sin väntan på kaffet. Hon ser ut över lokalen, som nu vid tolvtiden på dagen är fylld av pensionärer och en och annan småbarnsmamma som liksom henne sökt lugnet. Inne på Sandy's är det nämligen alltid lugnt och tyst. Cafét har funnits i alla tider, och fastän det bytit ägare ett antal gånger finns stamkunderna kvar, just pensionärerna som åt lunch där varje dag, och barnvagnsmammorna som visserligen byttes ut med ett par månaders mellanrum, men de var alla likadana och de fanns alltid där. Allt är precis som vanligt. Det är tråkigt, men helt perfekt.
- En nougatkaffe?
Celia ser upp på servitören, en ung, lite vinglig kille med galet långa ben. Han ler försiktigt och frågande.
- En dubbel latte?
- Jaha, förlåt. Ehm, kommer strax, säger killen med flackande blick och generat leende.
Han återkommer snart med latten, ursäktar sig igen så hemskt mycket.
- Det är okej, svarar Celia. Det var inte ditt fel.
Hon lutar sig djupt tillbaka mot ryggstödet när han gått. Njuter av att ingen är närmare henne än fem meter. Varken hemma eller i skolan får hon någonsin ett sånt avstånd till folk, den lilla lägenheten delar hon med fyra syskon. Skolan är alltid fylld med andra elever.
Hon smuttar på det ännu odrickbart heta kaffet och ser sedan ut över lokalen igen. Hon ser de två äldsta herrarna som alltid är där. Celia vet vad de heter och vilket håll de styr sina rollatorer efter besöken. Hon vet också att alla i cafépersonalen anpassat sig till herrarna, och serverar dem kaffe och biskvier så fort lunchen är avklarad. Kaffe och kaka ingår nämligen i Dagens lunch.
Celia lutar sig fram igen och stöder hakan i vänsterhanden och håller kaffekoppen i den andra. Ännu en mamma kliver in genom dörren. Vant lyckas hon krångla in barnvagnen med bara en hand medan den andra håller upp dörren. Alla människor i lokalen tycks iaktta henne. Hon är nämligen ny. Och helt unik. En liten pojke kommer inspringande genom dörren. Han håller en grön leksaksbil med båda händerna och visar den glatt för sin mamma. Mamman klappar honom på huvudet och föser honom framåt mot ett bord för fyra, sätter honom på bänken och ber honom hålla koll på sin syster. Tar sedan fram en stor plånbok ut väskan som hänger på barnvagnen och går fram till kassan med en snabb blick på sin son. Folket fortsätter iaktta henne när hon beställer två portioner pannkakor. Celia är glad över att denna kvinnan hittat till Sandy's. Hela hennes person känns underbar. Hon har långa dreads och en besynnerlig klädstil. Ett brunt och lite skrynkligt tygstycke håller flätorna på plats, och resten.. Det ser ut som om hon tagit olika tyger och bara svept dem runt kroppen. Ändå ser det fantastiskt organiserat och städat ut. Celia ler för sig själv: mamman är vacker, Celia skulle inte ha något emot att se ut så när hon blivit vuxen.
Den fina stämningen störs plötsligt av en kvinna i personalen som bestört talar i telefon.
- Nej är det sant? Ja men vart satt du någonstans då?
Hon går omkring i närheten av Celia och kikar under stolar och bord.
- Nej jag ser den ingenstans. Ja men vad bra. Ja. Hej.
Hon lägger på och ser sig förstrött omkring.
- Ni har inte sett en handväska?
Celia och gästerna som sitter längs väggen mittemot skakar på sina huvuden.
Så kommer en kvinna inspringandes genom dörren. Den lila sjalen är nära på att flyga av i brådskan.
- Har någon hittat den? utbrister hon skakigt.
Personalen skakar på huvudet. Kvinnan sjunker ner på närmaste stol.
- Vad fan! Hela mitt liv ligger i den där väskan!
Frustrerade tårar rinner nu okontrollbart nerför hennes kinder. Hon torkar av kinderna gång på gång men fortsätter blötas ner.
- Du är säker på att det var här du glömde den? Ingen här har nämligen sett ett spår utan den.
Celia iakttar händelseförloppet en stund innan hon bestämmer sig för att gå. Även fast det var lika lugnt på Sandy's som det brukar i början, så är detta handväskdrama inte alls det.
Killen som Celia krockar med när hon kliver över tröskeln för med sig en doft av ros och pelargon. Just ja, det är han, tänker hon. Snubben som jobbar i blomsterbutiken. Han ger henne ett bländande leende när de tränger sig förbi varann. Celia kommer just på att han faktiskt går i samma skola som henne, men han klär sig inte alls likadant där. I skolan bär han också sina nördiga glasögon. Celia har aldrig lagt märke till honom förut. Men han doftar så gott nu, och ler så fint. Undrar om han är bra på att kyssas...
2010/03/19
deckaren?
Ella funderar över hur en sommarnatt kan te sig så mörk och skrämmande. Det var slutet av augusti, ljummet men med kalla vindar. Och mörkt.
"Måste vi göra det här?" frågade hon oroligt.
Petra himlade med ögonen. "Var inte mesig. Vi måste få reda på vad det är som smyger omkring hela nätterna!"
Ella rös av ordet vad. Hade Petra sagt vem hade hon i alla fall tänkt sig en person, en människa. Men nu när det var vad så var det helt andra bilder som spelades upp i huvudet, även fast det var människor som misstankarna utgick ifrån.
Det befann sig på Öland. Kollo i två veckor.
Petra hade tjatat hela våren om att de måste åka iväg någonstans, det sista hon ville var att stanna hemma hela lovet. Öland var det längsta som deras föräldrar tillät sig själva att släppa dom.
"Bättre än ingenting", hade Petra suckat.
Redan tredje natten hade de hört ljuden. Grusknaster, väggdunkar, viskningar och ett och annat tjut. Första gången hade de inte tänkt på det så mycket, men att samma ljud upprepades exakt samma tid natten därpå, väckte spaningslusten i Petra. "Lägg ner", hade Ella sagt. "Det är inget speciellt."
Men att det återigen låtit natten därpå, fick en orolig magkänsla att vakna till liv hos henne. Så den natten hade både Petra och Ella suttit tryckta mot fönstret med öron och ögon på helspänn.
Grusknaster. Försiktiga steg som efter ett tag snabbades på. Tre starka dunkningar in i husväggen och något sorts mumlande.
"Jag är helt säker på att det är knarklangare", viskade Petra. "De där knackningarna är en kod, och de dealar med någon här i vårat hus!"
"Äh", fnös Ella tillbaka. "Vem skulle det vara?"
"Magnus så klart! Han borde inte ens få vara ledare, han har ju verkat helt lost. Men han knarkar så klart!"
Nu satt de här, ihopträngda i vinbärsbuskarna och blickade ut över gården och den sidan av huset där grusgången löpte intill huset. Hela dagen hade Petra spunnit vidare på sina misstankar, och även fast Ella inte trott ett dugg på det kvällen innan så hade Petra på något sätt lyckats övertyga henne om att det var något lurt.
"Det kanske är tjejer!" väste Petra. "Betalda."
"Men ge dig, Petra! Vad... hur... nej vad tror du om människor egentligen!"
"Äh, lite fantasi bara så kan man tro det mesta. I början trodde jag ju att du var värsta..." Petra avbröt sig och höll upp ena handen.
"Värsta vadå? Petra vad...?"
"Käften!"
Ella såg forskande på henne men mindes sedan vad det var de satt här i vinbärsbuskarna mitt i natten för. Hon såg ut över gårdsplanen och försökte hålla sig så tyst som möjligt för att också upptäcka det som Petra lagt märke till. Och ja, mycket riktigt. Nu hörde hon steg som närmade sig...
"Måste vi göra det här?" frågade hon oroligt.
Petra himlade med ögonen. "Var inte mesig. Vi måste få reda på vad det är som smyger omkring hela nätterna!"
Ella rös av ordet vad. Hade Petra sagt vem hade hon i alla fall tänkt sig en person, en människa. Men nu när det var vad så var det helt andra bilder som spelades upp i huvudet, även fast det var människor som misstankarna utgick ifrån.
Det befann sig på Öland. Kollo i två veckor.
Petra hade tjatat hela våren om att de måste åka iväg någonstans, det sista hon ville var att stanna hemma hela lovet. Öland var det längsta som deras föräldrar tillät sig själva att släppa dom.
"Bättre än ingenting", hade Petra suckat.
Redan tredje natten hade de hört ljuden. Grusknaster, väggdunkar, viskningar och ett och annat tjut. Första gången hade de inte tänkt på det så mycket, men att samma ljud upprepades exakt samma tid natten därpå, väckte spaningslusten i Petra. "Lägg ner", hade Ella sagt. "Det är inget speciellt."
Men att det återigen låtit natten därpå, fick en orolig magkänsla att vakna till liv hos henne. Så den natten hade både Petra och Ella suttit tryckta mot fönstret med öron och ögon på helspänn.
Grusknaster. Försiktiga steg som efter ett tag snabbades på. Tre starka dunkningar in i husväggen och något sorts mumlande.
"Jag är helt säker på att det är knarklangare", viskade Petra. "De där knackningarna är en kod, och de dealar med någon här i vårat hus!"
"Äh", fnös Ella tillbaka. "Vem skulle det vara?"
"Magnus så klart! Han borde inte ens få vara ledare, han har ju verkat helt lost. Men han knarkar så klart!"
Nu satt de här, ihopträngda i vinbärsbuskarna och blickade ut över gården och den sidan av huset där grusgången löpte intill huset. Hela dagen hade Petra spunnit vidare på sina misstankar, och även fast Ella inte trott ett dugg på det kvällen innan så hade Petra på något sätt lyckats övertyga henne om att det var något lurt.
"Det kanske är tjejer!" väste Petra. "Betalda."
"Men ge dig, Petra! Vad... hur... nej vad tror du om människor egentligen!"
"Äh, lite fantasi bara så kan man tro det mesta. I början trodde jag ju att du var värsta..." Petra avbröt sig och höll upp ena handen.
"Värsta vadå? Petra vad...?"
"Käften!"
Ella såg forskande på henne men mindes sedan vad det var de satt här i vinbärsbuskarna mitt i natten för. Hon såg ut över gårdsplanen och försökte hålla sig så tyst som möjligt för att också upptäcka det som Petra lagt märke till. Och ja, mycket riktigt. Nu hörde hon steg som närmade sig...
impuls
Det är snö som faller
i regnbågsfärger
Det är vi som står här
blickstilla
hänförda
Det är du som skrattar
och jag som ler
Det är bara vi
Det är fantasi
och magi.
Det är kärlek
och det är sanning
Det är en ärlighet
som berättar
om oss
Det är en lögn
att vi kommer stå här i evighet
Men det är ett minne
som stannar kvar
för alltid
i regnbågsfärger
Det är vi som står här
blickstilla
hänförda
Det är du som skrattar
och jag som ler
Det är bara vi
Det är fantasi
och magi.
Det är kärlek
och det är sanning
Det är en ärlighet
som berättar
om oss
Det är en lögn
att vi kommer stå här i evighet
Men det är ett minne
som stannar kvar
för alltid
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
