från ett par meningar på ett kafé

Celia kliver in på cafét med en lite osäker glimt i ögonen. Hon rätar inte på sina böjda axlar förrän den plingande dörren slagit igen bakom henne.
Celia beställer en dubbel latte och går sedan och sätter sig längst in i lokalen, vid ett litet runt bord med två stolar. På vägen plockar hon med sig två tidningar utan att se efter vilka det är; det är bara skönt att ha något att bläddra för att inte se alltför ensam ut.
Hon drar handen genom sitt midjelånga, rödblonda hår och lutar sedan hakan i handflatorna i sin väntan på kaffet. Hon ser ut över lokalen, som nu vid tolvtiden på dagen är fylld av pensionärer och en och annan småbarnsmamma som liksom henne sökt lugnet. Inne på Sandy's är det nämligen alltid lugnt och tyst. Cafét har funnits i alla tider, och fastän det bytit ägare ett antal gånger finns stamkunderna kvar, just pensionärerna som åt lunch där varje dag, och barnvagnsmammorna som visserligen byttes ut med ett par månaders mellanrum, men de var alla likadana och de fanns alltid där. Allt är precis som vanligt. Det är tråkigt, men helt perfekt.
- En nougatkaffe?
Celia ser upp på servitören, en ung, lite vinglig kille med galet långa ben. Han ler försiktigt och frågande.
- En dubbel latte?
- Jaha, förlåt. Ehm, kommer strax, säger killen med flackande blick och generat leende.
Han återkommer snart med latten, ursäktar sig igen så hemskt mycket.
- Det är okej, svarar Celia. Det var inte ditt fel.
Hon lutar sig djupt tillbaka mot ryggstödet när han gått. Njuter av att ingen är närmare henne än fem meter. Varken hemma eller i skolan får hon någonsin ett sånt avstånd till folk, den lilla lägenheten delar hon med fyra syskon. Skolan är alltid fylld med andra elever.
Hon smuttar på det ännu odrickbart heta kaffet och ser sedan ut över lokalen igen. Hon ser de två äldsta herrarna som alltid är där. Celia vet vad de heter och vilket håll de styr sina rollatorer efter besöken. Hon vet också att alla i cafépersonalen anpassat sig till herrarna, och serverar dem kaffe och biskvier så fort lunchen är avklarad. Kaffe och kaka ingår nämligen i Dagens lunch.
Celia lutar sig fram igen och stöder hakan i vänsterhanden och håller kaffekoppen i den andra. Ännu en mamma kliver in genom dörren. Vant lyckas hon krångla in barnvagnen med bara en hand medan den andra håller upp dörren. Alla människor i lokalen tycks iaktta henne. Hon är nämligen ny. Och helt unik. En liten pojke kommer inspringande genom dörren. Han håller en grön leksaksbil med båda händerna och visar den glatt för sin mamma. Mamman klappar honom på huvudet och föser honom framåt mot ett bord för fyra, sätter honom på bänken och ber honom hålla koll på sin syster. Tar sedan fram en stor plånbok ut väskan som hänger på barnvagnen och går fram till kassan med en snabb blick på sin son. Folket fortsätter iaktta henne när hon beställer två portioner pannkakor. Celia är glad över att denna kvinnan hittat till Sandy's. Hela hennes person känns underbar. Hon har långa dreads och en besynnerlig klädstil. Ett brunt och lite skrynkligt tygstycke håller flätorna på plats, och resten.. Det ser ut som om hon tagit olika tyger och bara svept dem runt kroppen. Ändå ser det fantastiskt organiserat och städat ut. Celia ler för sig själv: mamman är vacker, Celia skulle inte ha något emot att se ut så när hon blivit vuxen.
Den fina stämningen störs plötsligt av en kvinna i personalen som bestört talar i telefon.
- Nej är det sant? Ja men vart satt du någonstans då?
Hon går omkring i närheten av Celia och kikar under stolar och bord.
- Nej jag ser den ingenstans. Ja men vad bra. Ja. Hej.
Hon lägger på och ser sig förstrött omkring.
- Ni har inte sett en handväska?
Celia och gästerna som sitter längs väggen mittemot skakar på sina huvuden.
Så kommer en kvinna inspringandes genom dörren. Den lila sjalen är nära på att flyga av i brådskan.
- Har någon hittat den? utbrister hon skakigt.
Personalen skakar på huvudet. Kvinnan sjunker ner på närmaste stol.
- Vad fan! Hela mitt liv ligger i den där väskan!
Frustrerade tårar rinner nu okontrollbart nerför hennes kinder. Hon torkar av kinderna gång på gång men fortsätter blötas ner.
- Du är säker på att det var här du glömde den? Ingen här har nämligen sett ett spår utan den.
Celia iakttar händelseförloppet en stund innan hon bestämmer sig för att gå. Även fast det var lika lugnt på Sandy's som det brukar i början, så är detta handväskdrama inte alls det.

Killen som Celia krockar med när hon kliver över tröskeln för med sig en doft av ros och pelargon. Just ja, det är han, tänker hon. Snubben som jobbar i blomsterbutiken. Han ger henne ett bländande leende när de tränger sig förbi varann. Celia kommer just på att han faktiskt går i samma skola som henne, men han klär sig inte alls likadant där. I skolan bär han också sina nördiga glasögon. Celia har aldrig lagt märke till honom förut. Men han doftar så gott nu, och ler så fint. Undrar om han är bra på att kyssas...