deckaren?

Ella funderar över hur en sommarnatt kan te sig så mörk och skrämmande. Det var slutet av augusti, ljummet men med kalla vindar. Och mörkt.
"Måste vi göra det här?" frågade hon oroligt.
Petra himlade med ögonen. "Var inte mesig. Vi måste få reda på vad det är som smyger omkring hela nätterna!"
Ella rös av ordet vad. Hade Petra sagt vem hade hon i alla fall tänkt sig en person, en människa. Men nu när det var vad så var det helt andra bilder som spelades upp i huvudet, även fast det var människor som misstankarna utgick ifrån.

Det befann sig på Öland. Kollo i två veckor.
Petra hade tjatat hela våren om att de måste åka iväg någonstans, det sista hon ville var att stanna hemma hela lovet. Öland var det längsta som deras föräldrar tillät sig själva att släppa dom.
"Bättre än ingenting", hade Petra suckat.
Redan tredje natten hade de hört ljuden. Grusknaster, väggdunkar, viskningar och ett och annat tjut. Första gången hade de inte tänkt på det så mycket, men att samma ljud upprepades exakt samma tid natten därpå, väckte spaningslusten i Petra. "Lägg ner", hade Ella sagt. "Det är inget speciellt."
Men att det återigen låtit natten därpå, fick en orolig magkänsla att vakna till liv hos henne. Så den natten hade både Petra och Ella suttit tryckta mot fönstret med öron och ögon på helspänn.
Grusknaster. Försiktiga steg som efter ett tag snabbades på. Tre starka dunkningar in i husväggen och något sorts mumlande.
"Jag är helt säker på att det är knarklangare", viskade Petra. "De där knackningarna är en kod, och de dealar med någon här i vårat hus!"
"Äh", fnös Ella tillbaka. "Vem skulle det vara?"
"Magnus så klart! Han borde inte ens få vara ledare, han har ju verkat helt lost. Men han knarkar så klart!"

Nu satt de här, ihopträngda i vinbärsbuskarna och blickade ut över gården och den sidan av huset där grusgången löpte intill huset. Hela dagen hade Petra spunnit vidare på sina misstankar, och även fast Ella inte trott ett dugg på det kvällen innan så hade Petra på något sätt lyckats övertyga henne om att det var något lurt.
"Det kanske är tjejer!" väste Petra. "Betalda."
"Men ge dig, Petra! Vad... hur... nej vad tror du om människor egentligen!"
"Äh, lite fantasi bara så kan man tro det mesta. I början trodde jag ju att du var värsta..." Petra avbröt sig och höll upp ena handen.
"Värsta vadå? Petra vad...?"
"Käften!"
Ella såg forskande på henne men mindes sedan vad det var de satt här i vinbärsbuskarna mitt i natten för. Hon såg ut över gårdsplanen och försökte hålla sig så tyst som möjligt för att också upptäcka det som Petra lagt märke till. Och ja, mycket riktigt. Nu hörde hon steg som närmade sig...