later

- Du anar inte hur sjukt störande kommande faktum är : Vincent tar upp hela mitt intresse, började jag berätta.
För överallt var det Vincent, Vincent, Vincent, Vincent, Viiiiiiiincent och åter Vincent. Det räckte inte med att jag kände (föreställde mig) hans blickar i nacken skoldagarna i ända. Jag drömde om honom på nätterna. Jag trodde att jag såg honom gå förbi mitt hus. Han går förbi i bakgrunden på de lokala nyheterna på teve. Överallt!
- Du är kär, svarade Mikaela. Du är så kär.
- Inte alls! invände jag efter någon sekunds tystnad. Jag blir inte kär.
- Hur förklarar du annars dessa ... förfallenheter?
Mikaela log nöjt och hennes ögon glittrade av en gnutta överlägsenhet.
Jag suckade. Jag hade varit ärlig med orden "jag blir inte kär". Kärlek hade hittills i mitt liv bara betytt trubbel. Och tårar.
- Vem är den här Vincent? frågade Mikaela och log igen medan hon lutade sig bakåt i soffan med den värmande koppen te i båda händerna, som fortfarande var rödflammiga efter den långa promenaden i nysnön.
Det förvånade mig själv att jag blev glad över att få berätta det. Jag kände en vilja av att behålla den hårda fasaden och fortsätta motarbeta de här "känslorna", men jag orkade inte, och gav upp. Jag kunde inte hindra leendet som spred sig över mina läppar.
- Vincent, började jag. Går i min årskurs. Vi har alla språklektionerna ihop. Och vi jobbar ihop så fort det är projekt. Eller, vi och tre till.
Paus.
Mikaela suckade, fortfarande leende.
- Jaaaaså, jag förstår precis vem han är.
- Äh! fnös jag.
Jag fortsatte prata. Jag berättade om hans naturligt isblonda hår. De otroligt blå ögonen, den smala men muskulösa kroppen. Jag berättade om hans välsittande jeans, tygskorna och hans mörkblå militärinspirerande jacka som jag älskade.
- Han är en doldis i sitt gäng. Han liksom, pratar inte utan att ha tänkt igenom det han har att säga ett bra tag. Han kan inte stå ensam och göra bort sig, utan måste ha stöd av sina vänner. Ska han skämta om nåt lägger han alltid armen på någon av sina vänners axel. Mikaela, han sjunger och spelar gitarr och piano.
- Nej är det sant? utbrast hon och log lyckligt. Celia, han är ju perfa ju!
- Åh.
- Hur länge har du hållt det här hemligt egentligen?
- Jag vet inte. Ett tag. Såg honom på Sandy's en gång. Han luktade blomma.
- Blomma?!
- Han jobbar på Florista.
- Nej? Fy sjutton vilken cool kille!
- Han är rätt så... otrolig.

- Celia?
- Ja?
- Du är kär.