för du talar på ett sätt som om du vore min egen dagbok.
du yttrar dig i ord som för länge sedan passerat genom mitt huvud.
du har ingen aning om vad jag har gjort, tänkt, sagt och skrivit,
ändå talar du som om vi vore en och samma person.

jag sätter mig i din närhet.
och jag hör din röst.
lyssnar till det du säger, undrar hur du kan veta.
du berättar att du var tom.
du berättar om din smärta.
eller, vad du tror är din smärta.
i själva verket berättar du om min.
du läser högt ur mina innersta texter.

vi känner inte varandra.
vi har inte delat en konversation på så många som fem år.
du fanns inte där när det hände hos mig.
men uppenbarligen var du hos mig när det hände hos dig.
jag såg dig under tiden.
men jag såg ändå ingenting.
på ett sätt ger det mig förståelse för mig själv
och det gömda, det innersta.

för du talar på ett sätt som om du vore min egen dagbok.
du har letat fram den från mitt hemliga gömställe,
och du läser högt.
du läser så högt att jag tvingas lämna din närhet.
du talar så högt att jag håller för mina öron.
det ändrar ingenting. jag hör dig inuti mig som ett eko.

du hjälper mig.
du förstör mig.
du hjälper mig när du förklarar för alla att du inte gjorde något fel.
alltså hjälper du mig när du förklarar för alla att jag inte gjorde något fel.
men du förstör mig.
det är när jag hör om ditt mod som jag vet att du inte är min egna dagbok.
du läser att du hade modet att resa dig.
du hade modet att visa dig.
du hade modet att klara dig ur det, kvar på samma ställe.
ditt enda krav var att smärtan skulle lämna din sida.

min enda chans var att jag skulle lämna smärtans sida.

namnlös

Jag hade verkligen på känn att hon var på väg bort. Hon skulle försvinna ut ut mitt liv, och aldrig komma tillbaka. På ett sätt kändes det som att hon vände mig ryggen, svek mig. På ett annat sätt visste jag att hon skulle bli lyckligare. Där, på andra sidan, fanns ingenting som skulle hindra henne från att göra det hon ville.

*

Hon var på väg bort. Jag var på väg att förlora min allra bästa vän.

Jag såg på henne idag där hon låg i den vitbäddade sjukhussängen. På utsidan fanns ingenting som skvallrade om att med henne var inte allt som det skulle vara. En aning blek kanske, men det kan ju vem som helst vara.

Hon var helt lugn. Hon hade accepterat det snabbt. Hon visste om det. Hon visste att dagen inte längre var långt borta. Cancern som spridit sig ovanligt snabbt gick inte längre att göra någonting åt. Och Saga hade sagt till läkarna medan de fortfarande försökte att de skulle sluta. De skulle lägga ner energin på någon annan. "Jag är okej", sa hon. "Det går bra".

Hon hade verkligen accepterat det.

Medan hon låg och läste i en av sina dussintals böcker satt jag intill och mindes dagen hon fått veta diagnosen. Diagnosen om cancer. Blodcancer. Akut leukemi.

Saga hade haft länge haft en trötthet som inte verkade vilja försvinna. Hon sov och sov, åt allt som skulle verka energigivande, men var nästan alltid lika trött. Hon blödde ofta och lätt näsblod. Och när hon en gång blödde ur ett ganska litet sår på armen, verkade det som att det inte gick att hindra. Blodet verkade tunnt, det ville inte stänga igen såret. Skolsystern bad Saga uppsöka läkare. Hon måste undersökas, systern trodde att hon hade underskott av någon av blodcellerna.

Så hon gick till läkaren. Och efter någon vecka kom diagnosen. Akut leukemi.

Jag kunde inte tro det. Jag bad henne förtvivlat - säkert tusentals gånger - att berätta att det inte var sant. "Säg att du ljuger, säg att det inte är sant!" Det var sant. Akut leukemi. Det lät så främmande och skrämmande. Min Saga kunde väl inte ha något som blodcancer? Det gick inte.

Allt eftersom att jag skrek på Saga, började det gå upp för henne också. En blandning av lättad och förfärad gråt steg ut ut henne. Lättad över att det äntligen fanns en andledning till hur hon mått, hur hennes kropp fungerat. Förfärad för att.... ja, bara för att.

Vi satt utomhus mitt i natten och Saga grät. Hon grät och grät som hon aldrig gråtit förr och jag förstod inte. Hon grät i min famn. Hon grät med mig i hennes famn. Hon grät lutad mot ett träd. Hon grät liggandes på den iskyliga asfaltsvägen. Jag gjorde mitt bästa för att få henne att sluta. Skrek och viskade om vartannat. Sa att hon måste ta det lugnt. Hon måste andas.

Hon byggde som en mur omkring sig. Andras ord och känslor kunde inte ta sig förbi den muren. Men hon grät. Otröstligt rann tårarna nerför henne som två fasansfulla älvar. Jag förstod inte. Men jag bad henne sluta. Hon sa att hon inte orkade. Jag bad henne att orka ändå. Hon sa att jag inte förstod. Jag bad henne att vi skulle få det att gå bra ändå, att jag kunde förstå senare.

Vid flera tillfällen kändes hela livet omöjligt. Det var som att allt omkring mig tjatade och försökte tvinga mig att inse att livet var något dumt och obetydligt. Att sitta bredvid Saga medan hennes tårar forsade var som att pysa en ballong. Allt hopp, alla önskningar, alla böner kändes obetydliga. Hopp fanns det inte ett spår av inom mig. Önskningar gick nästan aldrig i uppfyllelse ändå. Och om det funnits någon gud skulle han inte gett Saga leukemi, och det betydde ju att det inte fanns någon gud och om det inte fanns någon gud vem skulle då besvara mina böner?

Vi var skräckslagna. Vi hade inte en aning om vad som skulle hända. Vad det här innebar. Vad var leukemi egentligen?

Till slut, äntligen och slutligen och finally, tog gråten i Saga slut. Tillsammans torkade vi hennes tårar och gick hem. I min säng sov hon, sådär djupt men ändå oroligt som man gör efter att ha gråtit i evigheter. Det var då den slog till mig också. Rädslan.

Vad var det egentligen som hände? Det kunde ju inte vara sant. Det var dumt och irriterande att någon ens kunde lura i oss någonting så korkat som att Saga hade blodcancer. Jag ville leta reda på en snöskottningsspade och dunka i huvudet på den som lurat oss.

Jag skrattade till där vid sjukhussängen. Minnena kändes så avlägsna, men ändå så nära att jag mindes allt i detalj. Det hade gått lång tid, en tid med cellgiftsbehandlingar och andra behandlingar och prioriteringar och alldeles för mycket sjukhus.

Saga såg upp från sin bok.

"Domedagsminnen igen?" frågade hon med ett litet leende. Jag nickade. Domedagen. Det var det vi kallade den, dagen då diagnosen kom fram.

Saga hade accepterat det. Saga hade förstått och var inte det minsta rädd, till skillnad från mig. Det var många fler gånger som hon fått trösta mig än jag hade fått trösta henne. De gånger läkaren talat om nya behandlingar och cellgifter, då jag börjat skrika och gråta och vägrat låta henne gå igenom det. Då hade Saga lugnat ner mig och sagt "Det är okej".

Saga hade innan diagnosen gått ner massvis i vikt. Många misstänkte anorexi, andra bulimi eftersom de såg hur mycket Saga kunde äta. Viktnedgången hade också gjort henne svag. Ovanligt svag och kroppen orkade inte mycket.

Och Saga hade vetat precis när det var dags för läkarna att ge upp. Hon visste det, även fast alla sa att mer cellgifter kunde sättas in. "Det är dags att sluta nu."

Ingenting kunde få henne att ändra sig. Beslutet var taget, och jag var nog den som tjatade minst, även fast jag ville mest. Jag visste att när Saga väl bestämt sig, så var det bara så. Även hennes syster och hennes bror visste det. Sen visste hennes pappa också, och sen också mamma.

Jag strök henne över det korta, tunna blonda håret. "Det här är så konstigt", sa jag.

"Jag vet", svarade hon. "Du och jag har alltid varit konstiga."

Tillsammans skrattade vi, precis lika länge.

Nu kunde jag le ärliga leenden samtidigt som tankar om att hon snart skulle vara borta passerade genom mitt huvud. Jag hade också accepterat det nu. Jag visste att det skulle bli bra.

"Du vet att vi möts där borta sen", sa Saga, som bara genom att se in i mina ögon visste vad jag tänkte på.

"Jag vet", svarade jag. "Herregud Saga, klart att jag vet!"

känslor

Hela dagen var en plåga. Jag kände redan när jag vaknade att jag vaknat "på fel sida". Och jag hade rätt.
Som ett stort, tätmaskat fiskenät låg det där över mig. Tyngde ner mig och tillät mig knappt att andas. Någonting låg och malde i mitt bakhuvud. Berättade för mig att jag faktiskt inte mådde bra. Viskade att "Vet du? Du har hamnat fel".
Min skoldag började med matematik. Dubbellektion. Jag jobbade allt jag kunde men ville spy på pythagoras sats. Jag tyckte att det var absolut onödigt att bara för att en grekisk snubbe för miljoners miljarders år sedan lärt sig räkna lite så måste alla lära sig att räkna så.
Efter halva lektionen satt jag och bara stirrade framför mig. Tjejerna som satt vid samma bord som jag tycktes leva i en helt annan värld än mig, som i en annan tidsperiod. De pratade och skrattade och jag kunde inte ens i den mildaste mån förstå vad det var som var roligt. Med mp3-lurarna och handen täckande över ögonen stirrade jag ner i böckerna och försökte koncentrera mig.
Till slut släpptes vi ut från den kvävande lektionen. Men på schemat visades att det värsta väntade, kemin. Jag vet inte hur ett skolämne kan ge någon en sådan ångest som kemin ger mig, den bara gör det ändå.
Jag satt utanför klassrummet innan lektionen började, såg på mina klasskamrater som med leenden på läpparna väntade på att läraren skulle dyka upp. Annelie såg att jag inte verkade vara som vanligt, hon satte sig på huk med händerna på mina knän och frågade hur jag mådde. Jag skyllde på att jag var trött, sovit dåligt. Jag kunde aldrig i mitt liv berätta för henne vad som låg bakom min sänkta stämning.
Annelie gick i väg. Någon sa någonting om att vårt arbete skulle vara inlämnat idag. Jag drabbades av ett slaganfall av ångest. Jag hade inte gjort arbetet. Jag hade inte ens börjat. Tysta tårar började på grund av det att rinna nerför mina kinder. Jag lät dem rinna ett tag, tills jag orkade ta tillbaka fattningen om mig själv igen. Ingen hade märkt tårarna som stillsamt flytit förbi.
Kemilektionen satte igång, och vi hade en vikarierande lärarinna som inte hade koll på någonting. Mitt humör matchade inte riktigt hennes. Jag gav henne min kemibok och lämnade salen. Skolk. Skolk?! Jag?
Jag gick iväg till bildsalen, som i det läget verkade vara min räddning. Min bästa vän Sandra var där, och Adam och Jonte. De skulle pigga upp mig, ja det var ju självklart, de skulle de!
Det busades en hel del på den lektionen. Något uppiggande av mig blev aldrig av. Det sprangs runt, över bord, över klasskamrater, överallt. Någon råkade putta till mig. Inget menat, inget hårt, men den fysiska smärtan verkade ta över hela min existens. Hur kunde en enda liten knuff, som knappt kändes egentligen, göra så ont? Men möda höll jag tillbaka tårarna.
Det lugnade ner sig i bildsalen. Hela klassen satte sig ner och antecknade av det som läraren skrev på tavlan. Jag, som inte tillhörde klassen egentligen, tittade bara på. Försökte andas. Undrade hur jag mådde. Förstod inte hur jag mådde, hur jag hade blivit såhär. Hur livet påverkat mig på detta sätt.
Papperskulor började kastas runt omkring mig. Busungar satt utspridda i klassen och kastade, först i smyg, sedan mer och mer tydligt. Erik som satt bredvid mig, kastade plötsligt iväg en pappersbit mot Sandra. Hans knytnäve slog för ett ögonblick i min kind. Jag skrek. "MEN VAD I HELVETE?" Jag fick panik. Nu slog de mig också. Vad hade jag gjort dem?
Jag kom till sans igen. Det han gjort hade han inte menat. Han siktade inte mot min kind.
Men det räckte ändå. Jag orkade inte mer den förmiddagen. Med gråten i halsen lämnade jag snabbt klassrummet. Svarade inte när någon frågade vart jag skulle. Utanför, i den kalla luften, gick det inte att hindra den stressade gråten. Jag hulkade och snyftade medan jag gjorde allt i min makt för att få det att sluta, och jag gick det fortaste jag kunde in i skolan. Låst i mig på en toalett, lät tårfloderna strömma. Lät snyftingarna och hulkningarna släppas lösa. Men jag dränkte ljuden av mig själv med mp3-lurarna återigen i öronen. Hårda rocktoner strömmade in i öronen på en alltför hög ljudnivå. Tinnitus, tänkte jag för ett ögonblick. Orkade inte bry mig. Släppte ur all gråt. Torkade sedan tårarna, andades långsamt, samlade mig och gick ut i skolan igen. Som att ingenting hänt fortsatte dagen.

miranda

En mycket söt tjej med långt och askblont hår låste upp sitt skåp och hängde in sin jacka. Hon var femton år, medellång, smal men ändå kurvig och hette Miranda Ek.
Miranda Ek. Man kunde se hur alla pojkar i närheten smakade på hennes namn. Hon plockade ut sin alldeles nya mattebok och ett räknehäfte och lade dem ovanpå skåpet. Hon behövde ha båda händerna lediga för att låsa sitt något bångstyriga lås. Hon märkte inte hur killarna stod på helspänn. Var och en av dem ville vara först fram ifall hon skulle behöva hjälp. Det gick ett sus genom korridoren när hon fick igen låset själv och killarna släppte ut luften ur lungorna.
Miranda Ek. Hon var ny på skolan. Ändå visste de flesta redan vem hon var, av två anledningar. För det första var skolan inte särskilt stor, det tog inte lång tid för ett rykte att spridas. För det andra var hon väntad. I den lilla staden som skolan låg i var det svårt att inte vara omtalad om man var den enda dottern till borgmästaren och hans exfru. Om man dessutom hade utseende som en ängel, tog det inte lång tid innan man var beryktad. För beryktad var hon verkligen. Inte på det dåliga sätt som rykten kanske brukar innebära, hon var helt enkelt för vacker för att kunna undvika uppmärksamheten.
Hennes änglalika, lockar såg på gränsen till retuscherade ut, trots att man såg henne i verkliga livet. Med sina naturligt honungsfärgade slingor gjorde hon hela världens kvinnor, och en och annan man, avundsjuk. Hennes sällsynt mörkblå ögon utstrålade mystik och spänning. Den spetsiga, men ändå mjukt formade näsan såg så perfekt formad ut att även den kunde vara retuscherad. Hennes lilla mun med de fylliga läpparna och den tydliga amorbågen fick pojkar att sukta efter att få kyssa henne. Miranda var nästan oemotståndlig, men det var knappt så hon visste om det. Hon hade ingen aning om de blickar som hela tiden följde henne. Hon märkte inte hur pojkarna i den här staden flörtigt blinkade åt henne, och om hon gjorde det trodde hon inte att det var menat åt henne. Miranda hade alltid känt sig som en i mängden, någon som bara flöt med, inte stack ut. Men att sticka ut var heller inte något hon drömde om. Hon drömde inte om att jobba som modell eller skådespelare som de flesta kanske trodde, utan hon drömde snarare om att själv få stå bakom kameran, som regissör i romantiska långfilmer. För även fast hon inte hade stor erfarenhet av romantik och kärlek, eller längtade efter sådant, hade hon mycket fantasi och kunde föreställa sig precis hur de perfekta kärleksscenerna skulle utspelas.
Miranda började gå genom korridoren. Utan att hon själv märkte det drog hon åt sig precis allas blickar. Hon log artigt och lite osäkert mot personer hon fick ögonkontakt med. Undrade om de verkligen kände sig tvungna att vara intresserade, bara för att hon var dotter till borgmästaren. Precis innan en lång, mörkhyad pojke kom fram till henne, kände hon ett sting i hjärtat av hemlängtan.
För än kunde hon inte kalla sin faders hus för sitt hem. Hon hade bott där till och från i några månader, liksom för att vänja sig. Kvar hos sin mamma ville hon inte bo längre. Hon hade tröttnat på de skrikande barn som Michael, mammas nya man, hade tagit med sig när han flyttat in, och som hon förväntades kalla för syskon. Hon hade tröttnat på de krav som ställts på henne, att hon skulle vara en god förebild för barnen. För även fast Miranda faktiskt gjorde sitt bästa, och fortsatte vara den hon alltid vart, tycktes det inte duga längre.
Det visade sig alldeles snart att den mörkhyade pojken hette Toby, han presenterade sig mer än gärna med både stort och lite malligt leende och en handskakning. Han såg trevlig ut, och när Miranda sa sitt namn svarade han med ett leende och orden ”jag vet”. Killarna runt omkring, utan att Miranda märkte det, såklart, stönade lågt åt att de inte varit lika modiga som Toby var.
– Jag är helt säker på att vi har mattelektion tillsammans, sa Toby ständigt leende till Miranda. Sal fyrahundratjugosex?
– Det stämmer, sa Miranda och de började gå genom korridoren bredvid varandra. Hon var lättad över att hon skulle slippa gå ensam in på sin första lektion.
Toby höll sig på en decimeters avstånd, respektfullt, och tog sina steg i samma takt som Miranda. Han var ständigt vänd med överkroppen mot henne, talade nästan för högt och gestikulerade med händerna så att han var nära att slå till folk de passerade med sina matteböcker flera gånger. Folket runt omkring följde dem med sina blickar. Miranda höll sin egen blick riktad framåt för det mesta. Ibland såg hon på Toby när han pratade, och han ställde frågor och verkade ivrig till att lära känna henne. Han frågade under den korta vandringen till klassrummet så många frågor han hann med, men verkade ändå tycka att de inte var tillräckligt många. Han frågade vad hon tyckte om skolan, om staden, om människorna i den och flera frågor som hon undrade om han ens brydde sig om. Miranda svarade så korta svar som möjligt, utan att det skulle låta oartigt. Hon kände sig en aning obekväm, och ibland kändes frågorna som om de var tagna från en anställningsintervju. Hon ville inte bli dömd eller sutten i något fack, så hon undvek att ge för noggranna eller intressanta svar. Innan de klev över tröskeln till matte- och kemisalen lovade Toby att han skulle hålla en plats ledig åt henne i matsalen till lunch. Hon log till svar innan hon gick fram till katedern för att tala med sin nya lärare.
Matteläraren, George Johnsson, hade grånat hår och de klaraste av gröna ögon hon någonsin sett. Han nickade när hon berättade att hon var ny, han verkade redan veta vem hon var, och bad henne sätta sig på en ledig plats ungefär i mitten av salen. Hon såg sig snabbt omkring i salen innan hon satte sig ner. Inte så många elever som hon hade trott, runt sjutton kanske. Hon var van med betydligt fler. I hennes förra skola hade det gått ungefär dubbelt så många elever som i den här. Fast i och för sig, just denna kurs var ett snäpp mer avancerad än den vanliga, kanske var eleverna här inte lika smarta som hemma.
Miranda skrattade snabbt åt sin egen tanke. Flera huvuden vände sig mot henne. Hon sjönk snabbt ner på sin stol. Hoppsan.
Lektionen gick olidligt långsamt. Läraren gick, långsamt och noggrant, igenom saker som hon redan kunde. Hon tuggade på pennan. Tittade ut genom fönstret. Det var mycket moln på himlen, men solen lyste. Återigen fick hon hemlängtan. Hon slet blicken från fönstret och koncentrerade sig på vad läraren sa. Ekvationer. Vid en fråga räckte hon upp handen, fick ordet och svarade rätt.
– Underbart Miranda! sa George Johnsson och sken upp. Han verkade i samma sekund ändra sin hittills tråkiga inställning till henne.
Miranda såg i ögonvrån hur Toby log stort och uppmuntrande. Hon låtsades inte se.