namnlös

Jag hade verkligen på känn att hon var på väg bort. Hon skulle försvinna ut ut mitt liv, och aldrig komma tillbaka. På ett sätt kändes det som att hon vände mig ryggen, svek mig. På ett annat sätt visste jag att hon skulle bli lyckligare. Där, på andra sidan, fanns ingenting som skulle hindra henne från att göra det hon ville.

*

Hon var på väg bort. Jag var på väg att förlora min allra bästa vän.

Jag såg på henne idag där hon låg i den vitbäddade sjukhussängen. På utsidan fanns ingenting som skvallrade om att med henne var inte allt som det skulle vara. En aning blek kanske, men det kan ju vem som helst vara.

Hon var helt lugn. Hon hade accepterat det snabbt. Hon visste om det. Hon visste att dagen inte längre var långt borta. Cancern som spridit sig ovanligt snabbt gick inte längre att göra någonting åt. Och Saga hade sagt till läkarna medan de fortfarande försökte att de skulle sluta. De skulle lägga ner energin på någon annan. "Jag är okej", sa hon. "Det går bra".

Hon hade verkligen accepterat det.

Medan hon låg och läste i en av sina dussintals böcker satt jag intill och mindes dagen hon fått veta diagnosen. Diagnosen om cancer. Blodcancer. Akut leukemi.

Saga hade haft länge haft en trötthet som inte verkade vilja försvinna. Hon sov och sov, åt allt som skulle verka energigivande, men var nästan alltid lika trött. Hon blödde ofta och lätt näsblod. Och när hon en gång blödde ur ett ganska litet sår på armen, verkade det som att det inte gick att hindra. Blodet verkade tunnt, det ville inte stänga igen såret. Skolsystern bad Saga uppsöka läkare. Hon måste undersökas, systern trodde att hon hade underskott av någon av blodcellerna.

Så hon gick till läkaren. Och efter någon vecka kom diagnosen. Akut leukemi.

Jag kunde inte tro det. Jag bad henne förtvivlat - säkert tusentals gånger - att berätta att det inte var sant. "Säg att du ljuger, säg att det inte är sant!" Det var sant. Akut leukemi. Det lät så främmande och skrämmande. Min Saga kunde väl inte ha något som blodcancer? Det gick inte.

Allt eftersom att jag skrek på Saga, började det gå upp för henne också. En blandning av lättad och förfärad gråt steg ut ut henne. Lättad över att det äntligen fanns en andledning till hur hon mått, hur hennes kropp fungerat. Förfärad för att.... ja, bara för att.

Vi satt utomhus mitt i natten och Saga grät. Hon grät och grät som hon aldrig gråtit förr och jag förstod inte. Hon grät i min famn. Hon grät med mig i hennes famn. Hon grät lutad mot ett träd. Hon grät liggandes på den iskyliga asfaltsvägen. Jag gjorde mitt bästa för att få henne att sluta. Skrek och viskade om vartannat. Sa att hon måste ta det lugnt. Hon måste andas.

Hon byggde som en mur omkring sig. Andras ord och känslor kunde inte ta sig förbi den muren. Men hon grät. Otröstligt rann tårarna nerför henne som två fasansfulla älvar. Jag förstod inte. Men jag bad henne sluta. Hon sa att hon inte orkade. Jag bad henne att orka ändå. Hon sa att jag inte förstod. Jag bad henne att vi skulle få det att gå bra ändå, att jag kunde förstå senare.

Vid flera tillfällen kändes hela livet omöjligt. Det var som att allt omkring mig tjatade och försökte tvinga mig att inse att livet var något dumt och obetydligt. Att sitta bredvid Saga medan hennes tårar forsade var som att pysa en ballong. Allt hopp, alla önskningar, alla böner kändes obetydliga. Hopp fanns det inte ett spår av inom mig. Önskningar gick nästan aldrig i uppfyllelse ändå. Och om det funnits någon gud skulle han inte gett Saga leukemi, och det betydde ju att det inte fanns någon gud och om det inte fanns någon gud vem skulle då besvara mina böner?

Vi var skräckslagna. Vi hade inte en aning om vad som skulle hända. Vad det här innebar. Vad var leukemi egentligen?

Till slut, äntligen och slutligen och finally, tog gråten i Saga slut. Tillsammans torkade vi hennes tårar och gick hem. I min säng sov hon, sådär djupt men ändå oroligt som man gör efter att ha gråtit i evigheter. Det var då den slog till mig också. Rädslan.

Vad var det egentligen som hände? Det kunde ju inte vara sant. Det var dumt och irriterande att någon ens kunde lura i oss någonting så korkat som att Saga hade blodcancer. Jag ville leta reda på en snöskottningsspade och dunka i huvudet på den som lurat oss.

Jag skrattade till där vid sjukhussängen. Minnena kändes så avlägsna, men ändå så nära att jag mindes allt i detalj. Det hade gått lång tid, en tid med cellgiftsbehandlingar och andra behandlingar och prioriteringar och alldeles för mycket sjukhus.

Saga såg upp från sin bok.

"Domedagsminnen igen?" frågade hon med ett litet leende. Jag nickade. Domedagen. Det var det vi kallade den, dagen då diagnosen kom fram.

Saga hade accepterat det. Saga hade förstått och var inte det minsta rädd, till skillnad från mig. Det var många fler gånger som hon fått trösta mig än jag hade fått trösta henne. De gånger läkaren talat om nya behandlingar och cellgifter, då jag börjat skrika och gråta och vägrat låta henne gå igenom det. Då hade Saga lugnat ner mig och sagt "Det är okej".

Saga hade innan diagnosen gått ner massvis i vikt. Många misstänkte anorexi, andra bulimi eftersom de såg hur mycket Saga kunde äta. Viktnedgången hade också gjort henne svag. Ovanligt svag och kroppen orkade inte mycket.

Och Saga hade vetat precis när det var dags för läkarna att ge upp. Hon visste det, även fast alla sa att mer cellgifter kunde sättas in. "Det är dags att sluta nu."

Ingenting kunde få henne att ändra sig. Beslutet var taget, och jag var nog den som tjatade minst, även fast jag ville mest. Jag visste att när Saga väl bestämt sig, så var det bara så. Även hennes syster och hennes bror visste det. Sen visste hennes pappa också, och sen också mamma.

Jag strök henne över det korta, tunna blonda håret. "Det här är så konstigt", sa jag.

"Jag vet", svarade hon. "Du och jag har alltid varit konstiga."

Tillsammans skrattade vi, precis lika länge.

Nu kunde jag le ärliga leenden samtidigt som tankar om att hon snart skulle vara borta passerade genom mitt huvud. Jag hade också accepterat det nu. Jag visste att det skulle bli bra.

"Du vet att vi möts där borta sen", sa Saga, som bara genom att se in i mina ögon visste vad jag tänkte på.

"Jag vet", svarade jag. "Herregud Saga, klart att jag vet!"