En mycket söt tjej med långt och askblont hår låste upp sitt skåp och hängde in sin jacka. Hon var femton år, medellång, smal men ändå kurvig och hette Miranda Ek.
Miranda Ek. Man kunde se hur alla pojkar i närheten smakade på hennes namn. Hon plockade ut sin alldeles nya mattebok och ett räknehäfte och lade dem ovanpå skåpet. Hon behövde ha båda händerna lediga för att låsa sitt något bångstyriga lås. Hon märkte inte hur killarna stod på helspänn. Var och en av dem ville vara först fram ifall hon skulle behöva hjälp. Det gick ett sus genom korridoren när hon fick igen låset själv och killarna släppte ut luften ur lungorna.
Miranda Ek. Hon var ny på skolan. Ändå visste de flesta redan vem hon var, av två anledningar. För det första var skolan inte särskilt stor, det tog inte lång tid för ett rykte att spridas. För det andra var hon väntad. I den lilla staden som skolan låg i var det svårt att inte vara omtalad om man var den enda dottern till borgmästaren och hans exfru. Om man dessutom hade utseende som en ängel, tog det inte lång tid innan man var beryktad. För beryktad var hon verkligen. Inte på det dåliga sätt som rykten kanske brukar innebära, hon var helt enkelt för vacker för att kunna undvika uppmärksamheten.
Hennes änglalika, lockar såg på gränsen till retuscherade ut, trots att man såg henne i verkliga livet. Med sina naturligt honungsfärgade slingor gjorde hon hela världens kvinnor, och en och annan man, avundsjuk. Hennes sällsynt mörkblå ögon utstrålade mystik och spänning. Den spetsiga, men ändå mjukt formade näsan såg så perfekt formad ut att även den kunde vara retuscherad. Hennes lilla mun med de fylliga läpparna och den tydliga amorbågen fick pojkar att sukta efter att få kyssa henne. Miranda var nästan oemotståndlig, men det var knappt så hon visste om det. Hon hade ingen aning om de blickar som hela tiden följde henne. Hon märkte inte hur pojkarna i den här staden flörtigt blinkade åt henne, och om hon gjorde det trodde hon inte att det var menat åt henne. Miranda hade alltid känt sig som en i mängden, någon som bara flöt med, inte stack ut. Men att sticka ut var heller inte något hon drömde om. Hon drömde inte om att jobba som modell eller skådespelare som de flesta kanske trodde, utan hon drömde snarare om att själv få stå bakom kameran, som regissör i romantiska långfilmer. För även fast hon inte hade stor erfarenhet av romantik och kärlek, eller längtade efter sådant, hade hon mycket fantasi och kunde föreställa sig precis hur de perfekta kärleksscenerna skulle utspelas.
Miranda började gå genom korridoren. Utan att hon själv märkte det drog hon åt sig precis allas blickar. Hon log artigt och lite osäkert mot personer hon fick ögonkontakt med. Undrade om de verkligen kände sig tvungna att vara intresserade, bara för att hon var dotter till borgmästaren. Precis innan en lång, mörkhyad pojke kom fram till henne, kände hon ett sting i hjärtat av hemlängtan.
För än kunde hon inte kalla sin faders hus för sitt hem. Hon hade bott där till och från i några månader, liksom för att vänja sig. Kvar hos sin mamma ville hon inte bo längre. Hon hade tröttnat på de skrikande barn som Michael, mammas nya man, hade tagit med sig när han flyttat in, och som hon förväntades kalla för syskon. Hon hade tröttnat på de krav som ställts på henne, att hon skulle vara en god förebild för barnen. För även fast Miranda faktiskt gjorde sitt bästa, och fortsatte vara den hon alltid vart, tycktes det inte duga längre.
Det visade sig alldeles snart att den mörkhyade pojken hette Toby, han presenterade sig mer än gärna med både stort och lite malligt leende och en handskakning. Han såg trevlig ut, och när Miranda sa sitt namn svarade han med ett leende och orden ”jag vet”. Killarna runt omkring, utan att Miranda märkte det, såklart, stönade lågt åt att de inte varit lika modiga som Toby var.
– Jag är helt säker på att vi har mattelektion tillsammans, sa Toby ständigt leende till Miranda. Sal fyrahundratjugosex?
– Det stämmer, sa Miranda och de började gå genom korridoren bredvid varandra. Hon var lättad över att hon skulle slippa gå ensam in på sin första lektion.
Toby höll sig på en decimeters avstånd, respektfullt, och tog sina steg i samma takt som Miranda. Han var ständigt vänd med överkroppen mot henne, talade nästan för högt och gestikulerade med händerna så att han var nära att slå till folk de passerade med sina matteböcker flera gånger. Folket runt omkring följde dem med sina blickar. Miranda höll sin egen blick riktad framåt för det mesta. Ibland såg hon på Toby när han pratade, och han ställde frågor och verkade ivrig till att lära känna henne. Han frågade under den korta vandringen till klassrummet så många frågor han hann med, men verkade ändå tycka att de inte var tillräckligt många. Han frågade vad hon tyckte om skolan, om staden, om människorna i den och flera frågor som hon undrade om han ens brydde sig om. Miranda svarade så korta svar som möjligt, utan att det skulle låta oartigt. Hon kände sig en aning obekväm, och ibland kändes frågorna som om de var tagna från en anställningsintervju. Hon ville inte bli dömd eller sutten i något fack, så hon undvek att ge för noggranna eller intressanta svar. Innan de klev över tröskeln till matte- och kemisalen lovade Toby att han skulle hålla en plats ledig åt henne i matsalen till lunch. Hon log till svar innan hon gick fram till katedern för att tala med sin nya lärare.
Matteläraren, George Johnsson, hade grånat hår och de klaraste av gröna ögon hon någonsin sett. Han nickade när hon berättade att hon var ny, han verkade redan veta vem hon var, och bad henne sätta sig på en ledig plats ungefär i mitten av salen. Hon såg sig snabbt omkring i salen innan hon satte sig ner. Inte så många elever som hon hade trott, runt sjutton kanske. Hon var van med betydligt fler. I hennes förra skola hade det gått ungefär dubbelt så många elever som i den här. Fast i och för sig, just denna kurs var ett snäpp mer avancerad än den vanliga, kanske var eleverna här inte lika smarta som hemma.
Miranda skrattade snabbt åt sin egen tanke. Flera huvuden vände sig mot henne. Hon sjönk snabbt ner på sin stol. Hoppsan.
Lektionen gick olidligt långsamt. Läraren gick, långsamt och noggrant, igenom saker som hon redan kunde. Hon tuggade på pennan. Tittade ut genom fönstret. Det var mycket moln på himlen, men solen lyste. Återigen fick hon hemlängtan. Hon slet blicken från fönstret och koncentrerade sig på vad läraren sa. Ekvationer. Vid en fråga räckte hon upp handen, fick ordet och svarade rätt.
– Underbart Miranda! sa George Johnsson och sken upp. Han verkade i samma sekund ändra sin hittills tråkiga inställning till henne.
Miranda såg i ögonvrån hur Toby log stort och uppmuntrande. Hon låtsades inte se.
Miranda Ek. Man kunde se hur alla pojkar i närheten smakade på hennes namn. Hon plockade ut sin alldeles nya mattebok och ett räknehäfte och lade dem ovanpå skåpet. Hon behövde ha båda händerna lediga för att låsa sitt något bångstyriga lås. Hon märkte inte hur killarna stod på helspänn. Var och en av dem ville vara först fram ifall hon skulle behöva hjälp. Det gick ett sus genom korridoren när hon fick igen låset själv och killarna släppte ut luften ur lungorna.
Miranda Ek. Hon var ny på skolan. Ändå visste de flesta redan vem hon var, av två anledningar. För det första var skolan inte särskilt stor, det tog inte lång tid för ett rykte att spridas. För det andra var hon väntad. I den lilla staden som skolan låg i var det svårt att inte vara omtalad om man var den enda dottern till borgmästaren och hans exfru. Om man dessutom hade utseende som en ängel, tog det inte lång tid innan man var beryktad. För beryktad var hon verkligen. Inte på det dåliga sätt som rykten kanske brukar innebära, hon var helt enkelt för vacker för att kunna undvika uppmärksamheten.
Hennes änglalika, lockar såg på gränsen till retuscherade ut, trots att man såg henne i verkliga livet. Med sina naturligt honungsfärgade slingor gjorde hon hela världens kvinnor, och en och annan man, avundsjuk. Hennes sällsynt mörkblå ögon utstrålade mystik och spänning. Den spetsiga, men ändå mjukt formade näsan såg så perfekt formad ut att även den kunde vara retuscherad. Hennes lilla mun med de fylliga läpparna och den tydliga amorbågen fick pojkar att sukta efter att få kyssa henne. Miranda var nästan oemotståndlig, men det var knappt så hon visste om det. Hon hade ingen aning om de blickar som hela tiden följde henne. Hon märkte inte hur pojkarna i den här staden flörtigt blinkade åt henne, och om hon gjorde det trodde hon inte att det var menat åt henne. Miranda hade alltid känt sig som en i mängden, någon som bara flöt med, inte stack ut. Men att sticka ut var heller inte något hon drömde om. Hon drömde inte om att jobba som modell eller skådespelare som de flesta kanske trodde, utan hon drömde snarare om att själv få stå bakom kameran, som regissör i romantiska långfilmer. För även fast hon inte hade stor erfarenhet av romantik och kärlek, eller längtade efter sådant, hade hon mycket fantasi och kunde föreställa sig precis hur de perfekta kärleksscenerna skulle utspelas.
Miranda började gå genom korridoren. Utan att hon själv märkte det drog hon åt sig precis allas blickar. Hon log artigt och lite osäkert mot personer hon fick ögonkontakt med. Undrade om de verkligen kände sig tvungna att vara intresserade, bara för att hon var dotter till borgmästaren. Precis innan en lång, mörkhyad pojke kom fram till henne, kände hon ett sting i hjärtat av hemlängtan.
För än kunde hon inte kalla sin faders hus för sitt hem. Hon hade bott där till och från i några månader, liksom för att vänja sig. Kvar hos sin mamma ville hon inte bo längre. Hon hade tröttnat på de skrikande barn som Michael, mammas nya man, hade tagit med sig när han flyttat in, och som hon förväntades kalla för syskon. Hon hade tröttnat på de krav som ställts på henne, att hon skulle vara en god förebild för barnen. För även fast Miranda faktiskt gjorde sitt bästa, och fortsatte vara den hon alltid vart, tycktes det inte duga längre.
Det visade sig alldeles snart att den mörkhyade pojken hette Toby, han presenterade sig mer än gärna med både stort och lite malligt leende och en handskakning. Han såg trevlig ut, och när Miranda sa sitt namn svarade han med ett leende och orden ”jag vet”. Killarna runt omkring, utan att Miranda märkte det, såklart, stönade lågt åt att de inte varit lika modiga som Toby var.
– Jag är helt säker på att vi har mattelektion tillsammans, sa Toby ständigt leende till Miranda. Sal fyrahundratjugosex?
– Det stämmer, sa Miranda och de började gå genom korridoren bredvid varandra. Hon var lättad över att hon skulle slippa gå ensam in på sin första lektion.
Toby höll sig på en decimeters avstånd, respektfullt, och tog sina steg i samma takt som Miranda. Han var ständigt vänd med överkroppen mot henne, talade nästan för högt och gestikulerade med händerna så att han var nära att slå till folk de passerade med sina matteböcker flera gånger. Folket runt omkring följde dem med sina blickar. Miranda höll sin egen blick riktad framåt för det mesta. Ibland såg hon på Toby när han pratade, och han ställde frågor och verkade ivrig till att lära känna henne. Han frågade under den korta vandringen till klassrummet så många frågor han hann med, men verkade ändå tycka att de inte var tillräckligt många. Han frågade vad hon tyckte om skolan, om staden, om människorna i den och flera frågor som hon undrade om han ens brydde sig om. Miranda svarade så korta svar som möjligt, utan att det skulle låta oartigt. Hon kände sig en aning obekväm, och ibland kändes frågorna som om de var tagna från en anställningsintervju. Hon ville inte bli dömd eller sutten i något fack, så hon undvek att ge för noggranna eller intressanta svar. Innan de klev över tröskeln till matte- och kemisalen lovade Toby att han skulle hålla en plats ledig åt henne i matsalen till lunch. Hon log till svar innan hon gick fram till katedern för att tala med sin nya lärare.
Matteläraren, George Johnsson, hade grånat hår och de klaraste av gröna ögon hon någonsin sett. Han nickade när hon berättade att hon var ny, han verkade redan veta vem hon var, och bad henne sätta sig på en ledig plats ungefär i mitten av salen. Hon såg sig snabbt omkring i salen innan hon satte sig ner. Inte så många elever som hon hade trott, runt sjutton kanske. Hon var van med betydligt fler. I hennes förra skola hade det gått ungefär dubbelt så många elever som i den här. Fast i och för sig, just denna kurs var ett snäpp mer avancerad än den vanliga, kanske var eleverna här inte lika smarta som hemma.
Miranda skrattade snabbt åt sin egen tanke. Flera huvuden vände sig mot henne. Hon sjönk snabbt ner på sin stol. Hoppsan.
Lektionen gick olidligt långsamt. Läraren gick, långsamt och noggrant, igenom saker som hon redan kunde. Hon tuggade på pennan. Tittade ut genom fönstret. Det var mycket moln på himlen, men solen lyste. Återigen fick hon hemlängtan. Hon slet blicken från fönstret och koncentrerade sig på vad läraren sa. Ekvationer. Vid en fråga räckte hon upp handen, fick ordet och svarade rätt.
– Underbart Miranda! sa George Johnsson och sken upp. Han verkade i samma sekund ändra sin hittills tråkiga inställning till henne.
Miranda såg i ögonvrån hur Toby log stort och uppmuntrande. Hon låtsades inte se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar