känslor

Hela dagen var en plåga. Jag kände redan när jag vaknade att jag vaknat "på fel sida". Och jag hade rätt.
Som ett stort, tätmaskat fiskenät låg det där över mig. Tyngde ner mig och tillät mig knappt att andas. Någonting låg och malde i mitt bakhuvud. Berättade för mig att jag faktiskt inte mådde bra. Viskade att "Vet du? Du har hamnat fel".
Min skoldag började med matematik. Dubbellektion. Jag jobbade allt jag kunde men ville spy på pythagoras sats. Jag tyckte att det var absolut onödigt att bara för att en grekisk snubbe för miljoners miljarders år sedan lärt sig räkna lite så måste alla lära sig att räkna så.
Efter halva lektionen satt jag och bara stirrade framför mig. Tjejerna som satt vid samma bord som jag tycktes leva i en helt annan värld än mig, som i en annan tidsperiod. De pratade och skrattade och jag kunde inte ens i den mildaste mån förstå vad det var som var roligt. Med mp3-lurarna och handen täckande över ögonen stirrade jag ner i böckerna och försökte koncentrera mig.
Till slut släpptes vi ut från den kvävande lektionen. Men på schemat visades att det värsta väntade, kemin. Jag vet inte hur ett skolämne kan ge någon en sådan ångest som kemin ger mig, den bara gör det ändå.
Jag satt utanför klassrummet innan lektionen började, såg på mina klasskamrater som med leenden på läpparna väntade på att läraren skulle dyka upp. Annelie såg att jag inte verkade vara som vanligt, hon satte sig på huk med händerna på mina knän och frågade hur jag mådde. Jag skyllde på att jag var trött, sovit dåligt. Jag kunde aldrig i mitt liv berätta för henne vad som låg bakom min sänkta stämning.
Annelie gick i väg. Någon sa någonting om att vårt arbete skulle vara inlämnat idag. Jag drabbades av ett slaganfall av ångest. Jag hade inte gjort arbetet. Jag hade inte ens börjat. Tysta tårar började på grund av det att rinna nerför mina kinder. Jag lät dem rinna ett tag, tills jag orkade ta tillbaka fattningen om mig själv igen. Ingen hade märkt tårarna som stillsamt flytit förbi.
Kemilektionen satte igång, och vi hade en vikarierande lärarinna som inte hade koll på någonting. Mitt humör matchade inte riktigt hennes. Jag gav henne min kemibok och lämnade salen. Skolk. Skolk?! Jag?
Jag gick iväg till bildsalen, som i det läget verkade vara min räddning. Min bästa vän Sandra var där, och Adam och Jonte. De skulle pigga upp mig, ja det var ju självklart, de skulle de!
Det busades en hel del på den lektionen. Något uppiggande av mig blev aldrig av. Det sprangs runt, över bord, över klasskamrater, överallt. Någon råkade putta till mig. Inget menat, inget hårt, men den fysiska smärtan verkade ta över hela min existens. Hur kunde en enda liten knuff, som knappt kändes egentligen, göra så ont? Men möda höll jag tillbaka tårarna.
Det lugnade ner sig i bildsalen. Hela klassen satte sig ner och antecknade av det som läraren skrev på tavlan. Jag, som inte tillhörde klassen egentligen, tittade bara på. Försökte andas. Undrade hur jag mådde. Förstod inte hur jag mådde, hur jag hade blivit såhär. Hur livet påverkat mig på detta sätt.
Papperskulor började kastas runt omkring mig. Busungar satt utspridda i klassen och kastade, först i smyg, sedan mer och mer tydligt. Erik som satt bredvid mig, kastade plötsligt iväg en pappersbit mot Sandra. Hans knytnäve slog för ett ögonblick i min kind. Jag skrek. "MEN VAD I HELVETE?" Jag fick panik. Nu slog de mig också. Vad hade jag gjort dem?
Jag kom till sans igen. Det han gjort hade han inte menat. Han siktade inte mot min kind.
Men det räckte ändå. Jag orkade inte mer den förmiddagen. Med gråten i halsen lämnade jag snabbt klassrummet. Svarade inte när någon frågade vart jag skulle. Utanför, i den kalla luften, gick det inte att hindra den stressade gråten. Jag hulkade och snyftade medan jag gjorde allt i min makt för att få det att sluta, och jag gick det fortaste jag kunde in i skolan. Låst i mig på en toalett, lät tårfloderna strömma. Lät snyftingarna och hulkningarna släppas lösa. Men jag dränkte ljuden av mig själv med mp3-lurarna återigen i öronen. Hårda rocktoner strömmade in i öronen på en alltför hög ljudnivå. Tinnitus, tänkte jag för ett ögonblick. Orkade inte bry mig. Släppte ur all gråt. Torkade sedan tårarna, andades långsamt, samlade mig och gick ut i skolan igen. Som att ingenting hänt fortsatte dagen.