för du talar på ett sätt som om du vore min egen dagbok.
du yttrar dig i ord som för länge sedan passerat genom mitt huvud.
du har ingen aning om vad jag har gjort, tänkt, sagt och skrivit,
ändå talar du som om vi vore en och samma person.

jag sätter mig i din närhet.
och jag hör din röst.
lyssnar till det du säger, undrar hur du kan veta.
du berättar att du var tom.
du berättar om din smärta.
eller, vad du tror är din smärta.
i själva verket berättar du om min.
du läser högt ur mina innersta texter.

vi känner inte varandra.
vi har inte delat en konversation på så många som fem år.
du fanns inte där när det hände hos mig.
men uppenbarligen var du hos mig när det hände hos dig.
jag såg dig under tiden.
men jag såg ändå ingenting.
på ett sätt ger det mig förståelse för mig själv
och det gömda, det innersta.

för du talar på ett sätt som om du vore min egen dagbok.
du har letat fram den från mitt hemliga gömställe,
och du läser högt.
du läser så högt att jag tvingas lämna din närhet.
du talar så högt att jag håller för mina öron.
det ändrar ingenting. jag hör dig inuti mig som ett eko.

du hjälper mig.
du förstör mig.
du hjälper mig när du förklarar för alla att du inte gjorde något fel.
alltså hjälper du mig när du förklarar för alla att jag inte gjorde något fel.
men du förstör mig.
det är när jag hör om ditt mod som jag vet att du inte är min egna dagbok.
du läser att du hade modet att resa dig.
du hade modet att visa dig.
du hade modet att klara dig ur det, kvar på samma ställe.
ditt enda krav var att smärtan skulle lämna din sida.

min enda chans var att jag skulle lämna smärtans sida.