en simpel wannabe-text på texten jag påbörjade under denna kväll, men som sedan försvann spårlöst. sockerkick.

och jag sitter här med dig i mina tankar, naken och blek och utan minsta möjlighet att nå dig. hur ska det gå? ingen som vet men jag vet att på något sätt ska det gå för jag finns i dina tankar på samma sätt som du finns i mina och jag vet att jag får ditt blod att rusa upp i ansiktet som ingen annan kan.
rusa fram som antiloper på savannen och jag vet hur du ser på mig som om jag vore en ängel och here we are in heaven där jag har vackra vingar som bär inte bara mig utan också dig, din kropp, din själ, ditt sinne följer mig i en ofrivillig dans och du har ingen chans att stå emot för det är så jag trollbinder dig.
sockervaddsdrömmar passerar förbi under nattetid och du hör fjärilars vingslag medan Gud målar regnbågar med sina tårar och projektorljus på en ljummen himmel. hur gör han egentligen? frågar du och jag suckar uppgivet medan vi fortsätter vår färd över karamellfärgade grusgångar i ett paradisland med sötmintssmakande gräsmattor.
en skuttande nyckelpiga gör oss sällskap och du ler och jag märker att om du slutar le kommer solen sluta lysa och sjunka ner i en bottenlös avgrund där den kommer vrida sig i kramper under tiden som den drömmer mardrömmar om ständigt mörker och frosttäckta somrar tills den inte orkar kämpa längre och du vet att om solen slutar lysa är det ditt fel att världen lever i ständig sorg.
men du slutar inte le och jag känner mig egoistisk som inte delar med mig till världen av de känslor som fyller hela min existens. glädjen är så absolut att den är påtalig, du lyckas forma den till ett hjärta och mitt ordförråd är litet men jag lyckas klämta fram de tolv små bokstäver som krävs för att berätta för dig vad jag känner.
det jag känner är kärlek och det är ett sånt abstrakt uttryck att det är svårt för mig att tala om det, jag berättar sällan men jag tycker att du borde veta ändå. vi kan resa till italien och jag kan ta dig med på utflykter över kanalerna och vi hör låtsasmusik i bakgrunden och vi ser illusionisten som spelar för oss på sin änglaharpa och nu är det jag som ler.
jag tänker mig gamla filmbandspelare som flyger omkring i luften och visar komedier över hela världen. jag tänker mig lejonkungen och hur bästisarna där skojar med livet och jag tycker att det är så man borde göra. skoja med livet för hur det än går så kommer ingen levande härifrån. jag tänker mig serier som vänner där man bara ler åt den ständiga och sockersöta dumheten som förälskar och förtrollar.
jag tänker mig dig där du står på ett enormt berg av rubiner, skimrande och leende och hypnotiserande. bandspelare som lägger ditt lyckliga skratt på sitt minne och den enorma regnbågen som sprängs över dig och regnar ner som snöflingor och landar i ditt hår. och jag vet att joe labero kan få fram kaniner ur höga hattar men jag vet ännu mer att det är det här som är magi.