Ett tjockt lager snö täckte hela världen. Det var som om någon lagt ett oändligt vitt täcke över hela byn och det var så vackert. Jag har nog aldrig älskat snö så mycket som jag gjorde det här året. Jag hade gått och längtat ända sedan sommarlovet tog slut, och nu var den här! Den underbara, vackra, kalla snön som kunde göra vem som helst helt mållös. Trädens och buskarnas grenar var som uppätna. Under lagret på marken var det nästan omöjligt att föreställa sig att där fanns både gräs och asfalt och grus. Snökristallerna glittrade i solskenet och mitt i härligheten kom jag och Helena ridandes på våra ponnysar.

Kylan bet i våra kinder som redan var ömma efter att våra leenden strålat ända sedan vi vaknade den morgonen och upptäckte snön.

Helena hade spenderat natten hos mig och snön hade långsamt börja falla redan på kvällen. Den väckte knappt något hopp i oss, eftersom den var så gott som ingenting. Under natten hade det sedan dragit i ordentligt. Mamma berättade att hon inte kunnat sova på grund av vindens vinande och snöflingorna hade fallit som om det vore kapplöpning på gång.

Till min och Helenas stora lycka.

Med stora leenden och lyckotjut då och då hade vi sprungit ut i stallet och fodrat och nästan borstat pälsen av hästarna för att hålla oss själva varma medan de åt. Sadla och tränsa gjorde vi sedan på nolltid, och red sedan iväg, fortfarande leendes.

Vi bor i ett litet samhälle, Helena och jag. En liten by med affär och sånt, kyrka och postkontor, några hus och sedan en massa bondgårdar spridda runt omkring. Vi red nu igenom samhället och såg hur allting under natten målats vitt. Hustaken var täckta och marken likaså. Ingen hade än så länge kört med någon bil över det lilla torget, fanns endast några få fotspår som man kunde följa mellan postkontoret och kyrkan och affären.

"Det är som ett sagoland", viskade Helena.

Det var det verkligen. Ner på pappret går det inte att beskriva. Man måste se det själv, hur fint snön låg över byn. Vi blev som förälskade.

Arne som äger affären kom ut som han alltid gör när vi rider förbi. Utan hästarna lägger han knappt märke till oss, men nu kom han ut och vinkade glatt och kastade upp två nävar pudersnö i luften.

Vi red vidare ut ur byn, ut på ängen där vi alltid red. Galoppängen. Hästarna kände till den lika väl som oss, visste att nu var galoppsträckan nära. Öronen spetsades och vi kände hur de liksom stramade upp sig och blev långbenta i sina små haflingerkroppar. En galoppfattning och vi var iväg. Störtade fram över ängen med snön yrandes runt oss, vilket fick hästarna att piggna till ännu mer. Vi stod upp i sadlarna med ögonen kisande och munnarna i - om möjligt - ännu bredare leenden. Hästarna kom in i en gemensam rytm och aldrig hade en raksträcka i galopp varit så underbar.