miranda, forts.

Han fick syn på henne så fort hon satte sin fot i matsalen. Och han visste att alla andra i matsalen också lagt märke till henne. Han visste hur varenda en av det manliga könet verkligen ville vara nära henne. Alla längtade efter att ögonkontakt med henne. Alla längtade efter att få växla ord med henne. Och det var inte alls för att hon var borgmästarens dotter. Visst, det var ett stort plus, men hennes utseende var allt de var ute efter. Henne långa, självlockiga hår som nästan räckte ner till hennes midja, vem av alla killar i detta rum ville inte dra sina fingrar genom det? Hennes läppar med den djupa amorbågen i överläppen, vem av alla killar i detta rum ville inte kyssa dem? Hennes lätt rosiga kinder, vem av alla killar i detta rum längtade inte efter att få stryka med handen över dem?
Toby rös av irritation. Han skakade av sig den negativa sinnesstämningen, breddade munnen i ett stort leende och vinkade åt henne.
– Miranda!
Hon fick syn på honom, och närmade sig.
– Har allt gått bra? frågade han och i nästa ögonblick var han rädd att oron i hans röst varit för tydlig.
– Helt okej, svarade Miranda lugnt. Hon log med stängd mun, och såg sedan blygt om runt bordet. Hon hade inte satt sig ner än.
– Sitt, Miranda, sitt, sa Toby snabbt. Han pekade i tur och ordning på sina vänner som satt runt bordet. Sofie, Kevin, Simon och Isabella.
Han hoppades innerligt att Miranda skulle känna sig välkommen, och att hans vänner skulle uppföra sig. Alla fyra log och hälsade i alla fall, det gjorde också Miranda. Men hon satte sig inte ner.
– Åh, du kanske är hungrig? undrade han snabbt.
Miranda log sitt välbekanta leende, och han förstod att så var fallet. Så han reste sig och följde med henne för att hämta mat.
– Vad tycker du hittills? frågade han intresserat.
– Det går bra, svarade hon efter några sekunder. Inget speciellt, precis.
– Förstår det, ingenting i jämförelse vart du kommer ifrån.
Miranda såg undrande, lite misstänksamt på honom.
– Har jag berättat vart jag kommer ifrån? undrade hon.
– Eh, nej, sa han snabbt. Men jag har ju hört.
– Åh, sa hon fundersamt. Jaså.

Toby skruvade ofrivillig på sig. Han var nära att klanta till sig rejält. Hon fick ingenting veta. Ingenting!

De hade skiljts åt efter matematiklektionen, och sedan inte träffat på varandra under de följande två timmarna. Toby hade suttit som på nålar, inte kunnat koncentrera sig, inte kunnat slappna av. Hur var det med henne? Klarade hon sig? Var det någon som gjorde henne besvär? Om det var någon som gjorde henne illa, han skulle... han skulle allt lära dem någonting de sent skulle...

Han ruskade på sig igen. Det skulle inte hända någonting. Det var okej. Både Miranda och han själv var trygga här.

Han var glad att han lyckars övertala borgmästaren om att hans dotter skulle få gå på den här lilla med trygga kommunala skolan istället för de dyrare, snobbiga privatskolorna. Här kunde han ha uppsikt över henne, nästan hela tiden. Ingenting skulle få komma åt henne igen. Ingenting. Någonsin!