En kvinna i tjugosjuårsåldern gick längsmed en husvägg med trötta steg. Hon hade långt, brunt, vågigt hår och regnmolnsfärgade ögon. Hon var runt en och sextiofem lång, men klackarna på stövlarna hon gick i fick henne att se mycket längre ut. I tonåren var det många som sagt till henne att söka till någon modellagentur, men det lockade henne inte alls. Istället hade hon utbildat sig till kock, och börjat jobba på en grekisk restaurang i centrum. Det var det jobbet hon nu kom ifrån, idag jobbade hon inte kvällspass.
Hon klev in genom dörren under skylten 5a och med en suck började hon gå uppför trapporna. Hissen funkade inte idag heller. Ändå skulle reparatörsgubb-arna ha varit där för en vecka sedan.
”Cilla Eriksson”, stod det på en av de tre dörrarna fyra våningar upp. Bredvid namnet hade någon suttit fast en bit markeringstejp. ”Björn Dahlgren” stod det på den med slarvig stil. Tejpen hade suttit där i tre år nu, ända sedan Björn flyttade in hos Cilla.
Hon öppnade dörren och klev in. Det luktade instängt och luften kändes kvav.
– Hallå? ropade hon in i lägenheten. Ett grymtande hördes till svar.
Björn låg på soffan med en ölburk i handen, tidningen på bröstet och teven påslagen. Det var en syn som Cilla såg flera gånger i veckan.
– Har du legat här hela dagen? undrade hon och gick fram till fönstren och öppnade ett av dem på vid gavel.
– Nja, har köpt tidningen också.
– Du måste skaffa en hobby, har jag ju sagt, sa Cilla och gick ut i köket. Börja röra på dig, tillade hon och tänkte på Björns mage som bara växt sedan han flyttat in.
– Äh, hörde hon Björn muttra.
Cilla öppnade kylskåpet. Tomt, sånär som på några ölburkar, ett bregottpaket, en ost och ett mjölkpaket.
– Ah, förresten, ropade Björn. Rensade kylen innan jag drog till affärn.
– Och köpte inget nytt? sa Cilla.
– Nä, sa Björn. Det brukar ju du göra.
Cilla suckade. Då skulle hon alltså få gå till affären igen. Det hade hon gjort tre gånger den här veckan, och det var bara torsdag. Tur att hon fick lön imorgon i alla fall.
Kaffe fanns det som tur var, så hon kokade ett par koppar. Björn gjorde henne sällskap vi bordet, och klagade på att det inte fanns några kakor.
– Du kan väl köpa dina kakor själv, muttrade Cilla.
– Och med vilka pengar tänkte du att jag skulle handla? undrade Björn näbbigt.
– Ja, om du skaffar ett jobb med en arbetsgivare som ger dig lön så där har du dina pengar!
– Och vem har sagt att jag vill ha ett jobb?
– Du, det märker jag själv. Tidningen ligger upp-slagen varje dag på jobbannonserna. Som att de gör det bara för att du tycker det är kul att kolla på dem?
– Kanske de gör! skrek Björn med vildhet i blicken.
– Du är ju full, suckade Cilla. Lägg av med det där jävla drickandet nån gång! Jag går till affären nu.
Björn stod kvar vid bordet och såg efter henne med en nära likhet till ett litet vilset barn.
Cilla drog snabbt på sig sin ullkappa, skinnstövlarna och den stora, vita, stickade mössan. Sedan skyndade hon ut genom dörren och smällde igen den efter sig. Efteråt ångrade hon sig, det kanske störde grannarna.
Istället för att gå till ICA Nära och bara handla det nödvändiga, bestämde hon sig för att ta bilen och åka och storhandla istället. Det brukade få henne att koppla av.
Även denna gång. Cilla gick sakta runt i affären och plockade på sig massor av varor, både nödiga och onödiga. Hon sjung med i låtarna som spelades i högtalarna och tog ett och annat danssteg …
– Men herreguuuuud! hörde Cilla en kvinna utbrista, och hon kände ett par starka armar vända henne om och sedan krama henne.
– Ehe … mumlade Cilla förvirrat.
Armarna släppte taget kring henne och kvinnan ställde sig en liten bit ifrån.
– Men gud så länge sen va? sa hon och nickade som svar åt sig själv. Fyra år, minst! Gud vad roligt!
Då kom Cilla på vem det var. Annelie Gustavsson, som hon hade gått kockutbildningen med. Men hon såg annorlunda ut sedan Cilla senast sett henne. Det korta, svarta håret hon haft var nu axellångt och brunt och hon var sminkad mycket mer diskret.
– Ja du! sa Cilla. Glad, men fortfarande lite tagen. Hur är det med dig?
– Det är bara bra, mycket förändrat såklart, men annars så. Du själv då?
– Jorå…, svarade Cilla tvekande och log svagt. Vad menar du med att mycket är förändrat? frågade hon sedan för att snabbt få bort fokusen från sig själv.
– Ja, du vet, dröjde Annelie medan de började gå bredvid varandra längs hyllorna. Jag har vänt upp och ner på mitt liv helt enkelt!
Hon plockade ner några konserver med majs från en hylla och la i sin korg.
Cilla fångade hennes blick med ett frågande uttryck i ansiktet. Annelie skrattade.
– Jag förstår att jag kommer få berätta alltihop för dig?
– Det kan du ge dig på! log Cilla. Jag är lika nyfiken nu som jag var i skolan!
De skrattade och mindes händelser från kockutbild-ningen när Cilla varit nästan för framfusig och nyfiken, lagt sig i allting och gått många på nerverna.
– Men jag ville ju veta! skrattade Cilla med ögonen våta av skratt.
Nu stod de i kassakön och la upp varor på bandet. Den äldre kassörskan tittade misstänksamt på dom.
– Hej! sa Cilla överdrivet glatt till henne och det fick Annelie att skrika av skratt.
Utanför butiken gick de till Cillas bil och Cilla öppnade bakluckan.
– Men vart bor du någonstans? frågade hon och hivade in de tunga kassarna. Ett av handtagen sprack. Kassen välte och varorna rullade ut i bilen. De hjälptes åt att plocka i dom igen.
– I höghusen där borta, svarade Annelie och pekade över vägen. Flyttade dit för några veckor sen. Jätte-mysigt!
– Jaha, vad kul! Jag bor längre bort, över nästa väg.
– Då är vi ju nästan grannar! utbrast Annelie och skrattade.
Cilla skrattade också och la i den sista gurkan i kassen.
- Vill du följa med in på fika förresten? frågade hon. Om du inte har något annat för dig förstås?
– Inte ett dugg! Jag följer gärna med. Men vi åker förbi mig först så jag kan lämna mina grejor om det går bra?
När de klev in genom dörren till Cilla ångrade hon sig plötsligt. Hon hade helt glömt bort att Björn också bodde där, och hon bad en tyst bön att han inte skulle hålla sig hemma.
– Men Gud vilken fin lägenhet, Cilla! utbrast Annelie medan hon tog av sig sina bruna, mönstrade mocka-stövlar. Hon tassade runt och kikade in i rummen. Sist hittade hon vardagsrummet.
Cilla stod i köket och sorterade sina varor med öronen på helspänn. Hur skulle det gå?
Annelie kom in i köket med ett leende på läpparna.
– Det ligger en man i din soffa, viskade hon. Ska det göra det?
Hon skrattade och Cilla grimaserade.
– Jag antar det.
– Vad menar du? frågade Annelie med ögonen lysande av nyfikenhet. Vem är han? Din man? Är han död? Har du dödat honom?
Cilla skrattade och Annelie log stort.
– Du är lika galen som förut! Nej, såklart är han inte död! Han är min lata pojkvän eller något som inte vet vad han ska göra med sitt liv.
– Så han ligger bara där? Som en gammal döende gubbe? Eller?
– Ja. Ungefär.
Cilla ryckte på axlarna.
– Jobbar han inte ens?
– Nej… Men han söker… Tror jag.
– Ja du det hoppas jag! Annars ska jag se till att få lite liv i honom! Får jag nåt kaffe eller? sa Annelie med ett leende.
Det fick hon. Cilla satte igång bryggaren och snart satt de mitt emot varandra vid köksbordet med varsin kopp och ett fat med mariekex mellan sig.
– Vart tog du vägen egentligen när vi tagit examen? undrade Cilla. Utomlands eller?
– Ja, till New York. För att jobba, du vet. Jag stannade flera år. Gud vad mycket jag gick upp i vikt! Riktig amerikanare blev jag. Sån där som man ser på tv, som aldrig kan gå ner igen. Sån som tävlar om hur mycket dom går ner!
– Men sån kan du väl inte ha blivit. Du ser ju inte ett dugg större ut än när jag sist såg dig.
Cilla tog ett kex, bröt det på mitten och doppade ena halvan i sitt kaffe.
– Nej okej då. Men i alla fall. Dom äter ju så sött allting! Men sen fick jag hemlängtan. Så då packade jag väskorna, tog med Vincent och satte mig i Stockholm, men flyttade hit sen och…
– Men vänta nu, Vincent?
– Ja, Vincent. Annelie log. Min fästman.
– Är det sant? utbrast Cilla. Ska du gifta dig?!
– Ja, eller nej, eller alltså vi har inte planerat något eller sånt. Vi är bara förlovade.
Hon höll upp sin vänsterhand. Ringfingret var prytt av en silverring. På ringen satt tre diamanter, en större än de andra två och de glittrade i solljuset som lös in genom fönstret.
Cilla drog åt sig handen, stirrade på den och fnös.
– Det var inte så bara! Är han rik eller?
– Inte ett dugg. Det är hans farmors.
– Nej? Åh herregud vad romantiskt! Friade han högst upp i Eiffeltornet i solnedgången också eller?
Annelie skrattade.
– Nej, sa hon. Men den låg i mitt vinglas när vi åt på restaurang.
– Det är ju inte klokt! Gud, han måste vara sötast på jorden!
– Nej, verkligen inte! Han är så sur jämt! Men när det väl gäller så!
Cilla log. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara om Björn skulle göra nåt liknande, men hon lyckades inte få fram någon fantasibild.
– Men, är det han som har vänt ditt liv upp och ner? Som du sa i affären?
– Jo, han också. Men också mycket annat. Jag är inte kock längre. Jag jobbar på dagis. Det är underbart! Små ungar runt mig hela tiden. Fast dom tröttar ut mig såklart, men jag tycker verkligen om det.
– Åh, jag skulle aldrig klara mig bland massa barn. Så mycket … nej, jag skulle inte orka helt enkelt!
– Det är inte så jobbigt faktiskt, inte lika stressigt i alla fall. Oftast.
Cilla log.
– Men du är kvar som kock eller?
– Ja, jag jobbar på Marcos Grekiska. Vet du vart det ligger?
– Ja, jag tror det. Aldrig vart där men. Hur går det då?
– Bra faktiskt, sa Cilla bara, för att undvika att gå djupare in på ämnet.
– Vad bra! sa Annelie och slog en blick mot klockan. Men oj, hon är ju redan sju! Jag kanske borde gå …
Hon gav Cilla ett leende.
– Vi måste ses snart igen! Vad härligt att vi stötte på varandra i affären!
– Ja verkligen! svarade Cilla och reste sig. Hon tog fram papper och penna ur en låda och skrev sitt mobilnummer. Först tänkte hon skriva hemnumret också, men ångrade sig. Björn kanske skulle svara om Annelie ringde. Så hon nöjde sig med mobilnumret och gav det till Annelie.
– Ring när du vill, sa hon och log.
– Tack, jag ringer om några dagar.
I samma stund klev Björn in i köket med håret på ända.
– Men goddagens, sa han och granskade Annelie snabbt uppifrån och ner. Annelie räckte fram handen och presenterade sig. Björn tog den och gjorde det samma.
Hon klev in genom dörren under skylten 5a och med en suck började hon gå uppför trapporna. Hissen funkade inte idag heller. Ändå skulle reparatörsgubb-arna ha varit där för en vecka sedan.
”Cilla Eriksson”, stod det på en av de tre dörrarna fyra våningar upp. Bredvid namnet hade någon suttit fast en bit markeringstejp. ”Björn Dahlgren” stod det på den med slarvig stil. Tejpen hade suttit där i tre år nu, ända sedan Björn flyttade in hos Cilla.
Hon öppnade dörren och klev in. Det luktade instängt och luften kändes kvav.
– Hallå? ropade hon in i lägenheten. Ett grymtande hördes till svar.
Björn låg på soffan med en ölburk i handen, tidningen på bröstet och teven påslagen. Det var en syn som Cilla såg flera gånger i veckan.
– Har du legat här hela dagen? undrade hon och gick fram till fönstren och öppnade ett av dem på vid gavel.
– Nja, har köpt tidningen också.
– Du måste skaffa en hobby, har jag ju sagt, sa Cilla och gick ut i köket. Börja röra på dig, tillade hon och tänkte på Björns mage som bara växt sedan han flyttat in.
– Äh, hörde hon Björn muttra.
Cilla öppnade kylskåpet. Tomt, sånär som på några ölburkar, ett bregottpaket, en ost och ett mjölkpaket.
– Ah, förresten, ropade Björn. Rensade kylen innan jag drog till affärn.
– Och köpte inget nytt? sa Cilla.
– Nä, sa Björn. Det brukar ju du göra.
Cilla suckade. Då skulle hon alltså få gå till affären igen. Det hade hon gjort tre gånger den här veckan, och det var bara torsdag. Tur att hon fick lön imorgon i alla fall.
Kaffe fanns det som tur var, så hon kokade ett par koppar. Björn gjorde henne sällskap vi bordet, och klagade på att det inte fanns några kakor.
– Du kan väl köpa dina kakor själv, muttrade Cilla.
– Och med vilka pengar tänkte du att jag skulle handla? undrade Björn näbbigt.
– Ja, om du skaffar ett jobb med en arbetsgivare som ger dig lön så där har du dina pengar!
– Och vem har sagt att jag vill ha ett jobb?
– Du, det märker jag själv. Tidningen ligger upp-slagen varje dag på jobbannonserna. Som att de gör det bara för att du tycker det är kul att kolla på dem?
– Kanske de gör! skrek Björn med vildhet i blicken.
– Du är ju full, suckade Cilla. Lägg av med det där jävla drickandet nån gång! Jag går till affären nu.
Björn stod kvar vid bordet och såg efter henne med en nära likhet till ett litet vilset barn.
Cilla drog snabbt på sig sin ullkappa, skinnstövlarna och den stora, vita, stickade mössan. Sedan skyndade hon ut genom dörren och smällde igen den efter sig. Efteråt ångrade hon sig, det kanske störde grannarna.
Istället för att gå till ICA Nära och bara handla det nödvändiga, bestämde hon sig för att ta bilen och åka och storhandla istället. Det brukade få henne att koppla av.
Även denna gång. Cilla gick sakta runt i affären och plockade på sig massor av varor, både nödiga och onödiga. Hon sjung med i låtarna som spelades i högtalarna och tog ett och annat danssteg …
– Men herreguuuuud! hörde Cilla en kvinna utbrista, och hon kände ett par starka armar vända henne om och sedan krama henne.
– Ehe … mumlade Cilla förvirrat.
Armarna släppte taget kring henne och kvinnan ställde sig en liten bit ifrån.
– Men gud så länge sen va? sa hon och nickade som svar åt sig själv. Fyra år, minst! Gud vad roligt!
Då kom Cilla på vem det var. Annelie Gustavsson, som hon hade gått kockutbildningen med. Men hon såg annorlunda ut sedan Cilla senast sett henne. Det korta, svarta håret hon haft var nu axellångt och brunt och hon var sminkad mycket mer diskret.
– Ja du! sa Cilla. Glad, men fortfarande lite tagen. Hur är det med dig?
– Det är bara bra, mycket förändrat såklart, men annars så. Du själv då?
– Jorå…, svarade Cilla tvekande och log svagt. Vad menar du med att mycket är förändrat? frågade hon sedan för att snabbt få bort fokusen från sig själv.
– Ja, du vet, dröjde Annelie medan de började gå bredvid varandra längs hyllorna. Jag har vänt upp och ner på mitt liv helt enkelt!
Hon plockade ner några konserver med majs från en hylla och la i sin korg.
Cilla fångade hennes blick med ett frågande uttryck i ansiktet. Annelie skrattade.
– Jag förstår att jag kommer få berätta alltihop för dig?
– Det kan du ge dig på! log Cilla. Jag är lika nyfiken nu som jag var i skolan!
De skrattade och mindes händelser från kockutbild-ningen när Cilla varit nästan för framfusig och nyfiken, lagt sig i allting och gått många på nerverna.
– Men jag ville ju veta! skrattade Cilla med ögonen våta av skratt.
Nu stod de i kassakön och la upp varor på bandet. Den äldre kassörskan tittade misstänksamt på dom.
– Hej! sa Cilla överdrivet glatt till henne och det fick Annelie att skrika av skratt.
Utanför butiken gick de till Cillas bil och Cilla öppnade bakluckan.
– Men vart bor du någonstans? frågade hon och hivade in de tunga kassarna. Ett av handtagen sprack. Kassen välte och varorna rullade ut i bilen. De hjälptes åt att plocka i dom igen.
– I höghusen där borta, svarade Annelie och pekade över vägen. Flyttade dit för några veckor sen. Jätte-mysigt!
– Jaha, vad kul! Jag bor längre bort, över nästa väg.
– Då är vi ju nästan grannar! utbrast Annelie och skrattade.
Cilla skrattade också och la i den sista gurkan i kassen.
- Vill du följa med in på fika förresten? frågade hon. Om du inte har något annat för dig förstås?
– Inte ett dugg! Jag följer gärna med. Men vi åker förbi mig först så jag kan lämna mina grejor om det går bra?
När de klev in genom dörren till Cilla ångrade hon sig plötsligt. Hon hade helt glömt bort att Björn också bodde där, och hon bad en tyst bön att han inte skulle hålla sig hemma.
– Men Gud vilken fin lägenhet, Cilla! utbrast Annelie medan hon tog av sig sina bruna, mönstrade mocka-stövlar. Hon tassade runt och kikade in i rummen. Sist hittade hon vardagsrummet.
Cilla stod i köket och sorterade sina varor med öronen på helspänn. Hur skulle det gå?
Annelie kom in i köket med ett leende på läpparna.
– Det ligger en man i din soffa, viskade hon. Ska det göra det?
Hon skrattade och Cilla grimaserade.
– Jag antar det.
– Vad menar du? frågade Annelie med ögonen lysande av nyfikenhet. Vem är han? Din man? Är han död? Har du dödat honom?
Cilla skrattade och Annelie log stort.
– Du är lika galen som förut! Nej, såklart är han inte död! Han är min lata pojkvän eller något som inte vet vad han ska göra med sitt liv.
– Så han ligger bara där? Som en gammal döende gubbe? Eller?
– Ja. Ungefär.
Cilla ryckte på axlarna.
– Jobbar han inte ens?
– Nej… Men han söker… Tror jag.
– Ja du det hoppas jag! Annars ska jag se till att få lite liv i honom! Får jag nåt kaffe eller? sa Annelie med ett leende.
Det fick hon. Cilla satte igång bryggaren och snart satt de mitt emot varandra vid köksbordet med varsin kopp och ett fat med mariekex mellan sig.
– Vart tog du vägen egentligen när vi tagit examen? undrade Cilla. Utomlands eller?
– Ja, till New York. För att jobba, du vet. Jag stannade flera år. Gud vad mycket jag gick upp i vikt! Riktig amerikanare blev jag. Sån där som man ser på tv, som aldrig kan gå ner igen. Sån som tävlar om hur mycket dom går ner!
– Men sån kan du väl inte ha blivit. Du ser ju inte ett dugg större ut än när jag sist såg dig.
Cilla tog ett kex, bröt det på mitten och doppade ena halvan i sitt kaffe.
– Nej okej då. Men i alla fall. Dom äter ju så sött allting! Men sen fick jag hemlängtan. Så då packade jag väskorna, tog med Vincent och satte mig i Stockholm, men flyttade hit sen och…
– Men vänta nu, Vincent?
– Ja, Vincent. Annelie log. Min fästman.
– Är det sant? utbrast Cilla. Ska du gifta dig?!
– Ja, eller nej, eller alltså vi har inte planerat något eller sånt. Vi är bara förlovade.
Hon höll upp sin vänsterhand. Ringfingret var prytt av en silverring. På ringen satt tre diamanter, en större än de andra två och de glittrade i solljuset som lös in genom fönstret.
Cilla drog åt sig handen, stirrade på den och fnös.
– Det var inte så bara! Är han rik eller?
– Inte ett dugg. Det är hans farmors.
– Nej? Åh herregud vad romantiskt! Friade han högst upp i Eiffeltornet i solnedgången också eller?
Annelie skrattade.
– Nej, sa hon. Men den låg i mitt vinglas när vi åt på restaurang.
– Det är ju inte klokt! Gud, han måste vara sötast på jorden!
– Nej, verkligen inte! Han är så sur jämt! Men när det väl gäller så!
Cilla log. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara om Björn skulle göra nåt liknande, men hon lyckades inte få fram någon fantasibild.
– Men, är det han som har vänt ditt liv upp och ner? Som du sa i affären?
– Jo, han också. Men också mycket annat. Jag är inte kock längre. Jag jobbar på dagis. Det är underbart! Små ungar runt mig hela tiden. Fast dom tröttar ut mig såklart, men jag tycker verkligen om det.
– Åh, jag skulle aldrig klara mig bland massa barn. Så mycket … nej, jag skulle inte orka helt enkelt!
– Det är inte så jobbigt faktiskt, inte lika stressigt i alla fall. Oftast.
Cilla log.
– Men du är kvar som kock eller?
– Ja, jag jobbar på Marcos Grekiska. Vet du vart det ligger?
– Ja, jag tror det. Aldrig vart där men. Hur går det då?
– Bra faktiskt, sa Cilla bara, för att undvika att gå djupare in på ämnet.
– Vad bra! sa Annelie och slog en blick mot klockan. Men oj, hon är ju redan sju! Jag kanske borde gå …
Hon gav Cilla ett leende.
– Vi måste ses snart igen! Vad härligt att vi stötte på varandra i affären!
– Ja verkligen! svarade Cilla och reste sig. Hon tog fram papper och penna ur en låda och skrev sitt mobilnummer. Först tänkte hon skriva hemnumret också, men ångrade sig. Björn kanske skulle svara om Annelie ringde. Så hon nöjde sig med mobilnumret och gav det till Annelie.
– Ring när du vill, sa hon och log.
– Tack, jag ringer om några dagar.
I samma stund klev Björn in i köket med håret på ända.
– Men goddagens, sa han och granskade Annelie snabbt uppifrån och ner. Annelie räckte fram handen och presenterade sig. Björn tog den och gjorde det samma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar