känslor
ögonblick
tillfällen
fastnar
i ögonen
på dig
sitter som småsten
på näthinnan
sticker till
sårar
tårar
rinner
fortsätter rinna
bakom
all glädje
stoppas
aldrig
för småsten
är svårt att se
särskilt
när det sticker
i ögonen
2010/10/14
2010/08/31
du får mig att må illa samtidigt som du får mig att sväva på moln.
det här är ingen lek, det vet du.
så vad gör du?
snärjer in mig i dina nät, dina remmar och dina band.
obrytbara?
självklart. det är ju dig vi pratar om.
en svag blinkning. nerverna kring mina läppar kryper ihop per automatik.
leendet som skymtar går inte att hindra.
du har mig fast.
hur kommer jag loss?
sliter och drar.
plågar mig själv till det yttersta.
klöser mitt eget skinn.
river mitt eget hår.
rycker hänsynslöst i armar och ben
det svider. och det gör ont.
lättast är att bara släppa all kontroll.
och följa med i din magiska dans.
det här är ingen lek, det vet du.
så vad gör du?
snärjer in mig i dina nät, dina remmar och dina band.
obrytbara?
självklart. det är ju dig vi pratar om.
en svag blinkning. nerverna kring mina läppar kryper ihop per automatik.
leendet som skymtar går inte att hindra.
du har mig fast.
hur kommer jag loss?
sliter och drar.
plågar mig själv till det yttersta.
klöser mitt eget skinn.
river mitt eget hår.
rycker hänsynslöst i armar och ben
det svider. och det gör ont.
lättast är att bara släppa all kontroll.
och följa med i din magiska dans.
2010/07/29
tidsfördriv ute i hålan Anrås
Elina ser sig omkring. Läser av omgivningen. Plockar på sig sinnesstämningen, spänd på ett privat sätt, avslappnat på ett socialt sätt. Alla verkar vilja lära känna andra innan de talar för mycket om sig själva.
En kille med brunt hår och bruna ögon, ett par centimeter kortare än henne själv, sveper förbi henne och ställer sig precis framför. "Och du är?"
Elina backar ett halvt steg och höjer förbryllat på ögonbrynen. "Elina, antar jag."
"Aaah, du som är ny i stan?" Killen spricker upp i ett stort leende och sträcker fram handen. "Spännande! Det är jag som är Ricky. Anordnaren, du vet."
"Ah, visst", svarar Elina tveksamt.
Ricky snurrar ett halvt varv och sluter upp på hennes högra sida. Han lägger armen om hennes axlar och för henne mot soffgruppen där tre tjejer och två killar redan sitter. De tittar upp när de ansluter sig och Ricky presenterar Elina och säger sedan. "Det här är mina vänner sen länge. Är det några du kan lita på av de som är här, så är det det här gänget!"
"Hej Elina", säger en av tjejerna och räcker fram sin högerhand. Hon har änglalockigt hår, blont med tendenser till att skifta i rött. De längsta lockarna når henne ända ner till navelhöjden. Vackrare hår har Elina sällan skådat. "Jag heter Mia."
"Mariella", rättar en av killarna henne vilket får Mia att räcka ut tungan åt honom. Killen räcker sedan fram sin hand. "Isak", säger han. Sedan presenterar sig resterande sällskap. Aron, Mirjam och Gabriella.
"Du passar i vårt gäng, Elina", säger Mirjam. "Ditt namn är väl inte supervanligt?"
En kille med brunt hår och bruna ögon, ett par centimeter kortare än henne själv, sveper förbi henne och ställer sig precis framför. "Och du är?"
Elina backar ett halvt steg och höjer förbryllat på ögonbrynen. "Elina, antar jag."
"Aaah, du som är ny i stan?" Killen spricker upp i ett stort leende och sträcker fram handen. "Spännande! Det är jag som är Ricky. Anordnaren, du vet."
"Ah, visst", svarar Elina tveksamt.
Ricky snurrar ett halvt varv och sluter upp på hennes högra sida. Han lägger armen om hennes axlar och för henne mot soffgruppen där tre tjejer och två killar redan sitter. De tittar upp när de ansluter sig och Ricky presenterar Elina och säger sedan. "Det här är mina vänner sen länge. Är det några du kan lita på av de som är här, så är det det här gänget!"
"Hej Elina", säger en av tjejerna och räcker fram sin högerhand. Hon har änglalockigt hår, blont med tendenser till att skifta i rött. De längsta lockarna når henne ända ner till navelhöjden. Vackrare hår har Elina sällan skådat. "Jag heter Mia."
"Mariella", rättar en av killarna henne vilket får Mia att räcka ut tungan åt honom. Killen räcker sedan fram sin hand. "Isak", säger han. Sedan presenterar sig resterande sällskap. Aron, Mirjam och Gabriella.
"Du passar i vårt gäng, Elina", säger Mirjam. "Ditt namn är väl inte supervanligt?"
"Vad menar du med supervanligt?" skrattar Elina.
"Men typ, Josefin och Jesper. Vi hade två och tre av varje i vår förra klass."
Elina sitter kvar med "gänget" en stund, men stannar inne när allihopa reser sig för att följa med när Aron och Mirjam, som visst är tvillingar, ska ut för en cigg. De kommer inte tillbaka, men Elina blir sittandes på samma plats.
Det är dags för radarundersökning nummer två. Hon märker hur stämningen förändrats, folk skrattar mer och hon märker med ens hur avslappnad hon själv är. Hon kommer på att det inte riktigt slagit henne att det är med dessa personer hon kommer spendera tiden fram till studenten med. Hon ser sig omkring ännu en gång. Inga särskilda människor egentligen. Ingen speciell. I och för sig står många utomhus för tillfället och röker.
"Men typ, Josefin och Jesper. Vi hade två och tre av varje i vår förra klass."
Elina sitter kvar med "gänget" en stund, men stannar inne när allihopa reser sig för att följa med när Aron och Mirjam, som visst är tvillingar, ska ut för en cigg. De kommer inte tillbaka, men Elina blir sittandes på samma plats.
Det är dags för radarundersökning nummer två. Hon märker hur stämningen förändrats, folk skrattar mer och hon märker med ens hur avslappnad hon själv är. Hon kommer på att det inte riktigt slagit henne att det är med dessa personer hon kommer spendera tiden fram till studenten med. Hon ser sig omkring ännu en gång. Inga särskilda människor egentligen. Ingen speciell. I och för sig står många utomhus för tillfället och röker.
Om någon så är det Brandon som sticker ut. Han berättar historia på historia om hur High School var i Kalifornien. Hur de fuskade på de stora testen, hur de bröt sig in i skolans databas och ändrade sina egna betyg. Han får det att låta som om han var den stora översittaren, den coola killen som gjorde allt det som inga andra vågade. Men Elina hör hur han bara använder ordet "vi" och aldrig "jag". Hon märker också hur han flera gånger nämner samma sak. Och hur han blinkar hårt för att kunna fokusera blicken ordentligt. Han pratar lite otydligt men det lägger ingen märke till, ingen har hört honom prata förut. Men Elina förstår, att på måndag kommer Brandon inte bete sig riktigt likadant.
En kraftig duns och ett litet puff uppåt ur soffan får Elina att vakna upp ur sina fundersamma iakttagelser. Det är Ricky som slagit sig ner intill henne med ett glas rödrosa dricka i varje hand. "Här", säger han och ger henne det ena. "Smultronsoda!"
Han tar en klunk och tittar även han ut över människorna i lägenheten. Tystnad.
"Så, anordnaren alltså?"
Ricky ler snett. "Mjo", säger han. "Gänget ville hitta på nåt, och så kom vi på idén med att bjuda hit nya klassen. Lite spontant bara."
"Vi antog", säger han efter ännu en stunds tystnad, "att alla i alla fall känner någon, så skulle det inte bli alltför tyst och tråkigt. Och jag tror vi hade rätt. Det var nästan bara du som kom ensam."
"Haha", svarar Elina. "Tjejen från utsidan."
"Jo lite så", skrattar Ricky snällt. "Men det är häftigt, man förväntar sig inte nån som dig när man tänker sig nån som byter stad för att gå ett estet-program. Borde väl finnas överallt liksom? Man tänker sig nån konstig bondtyp liksom."
"Vad händer om jag är en bondtyp då?"
"Menar du att du är det?"
"Nej, men vad betyder 'nån som mig'?"
"Oj", säger Ricky generat. "Sa jag verkligen så?"
Elina nickar, aningen sammanbiten.
"Hm, okej. Det jag menar är, alltså.. Du är snygg, Elina" får han fram till slut.
Elina skrattar lite. "Men.. va?" Hon kan inte låta bli att le.
"Ja, jag lovar. Känns lite skämmigt nu men lika bra att säga det nu när det blev en sån här situation", svarar Ricky.
"Du är tokig."
Ett par minuter senare befinner hon sig i lägenhetens lilla badrum. Hon ser sig i spegeln, inspekterar varje centimeter av sig själv och kan inte låta bli att le. Hon känner att den där smultronsodan inte var riktigt så ren från alkohol som hon trott. Kanske har alla andra glas hon tömt också varit alkoholspetsade. Eller så är det bara Rickys kommentar som får huvudet att snurra lite och självförtroendet att eggas. Den första kommentaren hon fått på evigheter. "Du är snygg, Elina". Den enda kommentaren hon fått i den här staden. "Du. Är. Snygg. Elina."
Hon fnissar till. Tänker att om Ricky tänkt så, måste många andra tänkt så. Elina är inte bara tjejen från utsidan, hon är den snygga tjejen från utsidan.
Flera timmar senare när hon beger sig hemåt känner hon att de tre närmaste åren kommer bli härliga. Elina är snygg och omtyckt. Av alla i den nya klassen.
En kraftig duns och ett litet puff uppåt ur soffan får Elina att vakna upp ur sina fundersamma iakttagelser. Det är Ricky som slagit sig ner intill henne med ett glas rödrosa dricka i varje hand. "Här", säger han och ger henne det ena. "Smultronsoda!"
Han tar en klunk och tittar även han ut över människorna i lägenheten. Tystnad.
"Så, anordnaren alltså?"
Ricky ler snett. "Mjo", säger han. "Gänget ville hitta på nåt, och så kom vi på idén med att bjuda hit nya klassen. Lite spontant bara."
"Vi antog", säger han efter ännu en stunds tystnad, "att alla i alla fall känner någon, så skulle det inte bli alltför tyst och tråkigt. Och jag tror vi hade rätt. Det var nästan bara du som kom ensam."
"Haha", svarar Elina. "Tjejen från utsidan."
"Jo lite så", skrattar Ricky snällt. "Men det är häftigt, man förväntar sig inte nån som dig när man tänker sig nån som byter stad för att gå ett estet-program. Borde väl finnas överallt liksom? Man tänker sig nån konstig bondtyp liksom."
"Vad händer om jag är en bondtyp då?"
"Menar du att du är det?"
"Nej, men vad betyder 'nån som mig'?"
"Oj", säger Ricky generat. "Sa jag verkligen så?"
Elina nickar, aningen sammanbiten.
"Hm, okej. Det jag menar är, alltså.. Du är snygg, Elina" får han fram till slut.
Elina skrattar lite. "Men.. va?" Hon kan inte låta bli att le.
"Ja, jag lovar. Känns lite skämmigt nu men lika bra att säga det nu när det blev en sån här situation", svarar Ricky.
"Du är tokig."
Ett par minuter senare befinner hon sig i lägenhetens lilla badrum. Hon ser sig i spegeln, inspekterar varje centimeter av sig själv och kan inte låta bli att le. Hon känner att den där smultronsodan inte var riktigt så ren från alkohol som hon trott. Kanske har alla andra glas hon tömt också varit alkoholspetsade. Eller så är det bara Rickys kommentar som får huvudet att snurra lite och självförtroendet att eggas. Den första kommentaren hon fått på evigheter. "Du är snygg, Elina". Den enda kommentaren hon fått i den här staden. "Du. Är. Snygg. Elina."
Hon fnissar till. Tänker att om Ricky tänkt så, måste många andra tänkt så. Elina är inte bara tjejen från utsidan, hon är den snygga tjejen från utsidan.
Flera timmar senare när hon beger sig hemåt känner hon att de tre närmaste åren kommer bli härliga. Elina är snygg och omtyckt. Av alla i den nya klassen.
2010/07/28
2010/07/23
sick
i solnedgången ser du på mig som om jag vore det vackraste i världen.
dina ögon spelar ett vackert skådespel.
för din skönhet kan ingen ens tävla emot.
du är det vackraste i världen.
i soluppgången vill jag se dig le.
och jag vill höra ord som kommer hålla oss tillsammans för alltid.
jag vill se framtiden byggas upp framför oss som om den vore en asfaltsväg.
jag har sett vägar byggas, det går enkelt och det blir rakt och fint och ärligt.
bump in the road but who cares för jag älskar dig ändå
dina ögon spelar ett vackert skådespel.
för din skönhet kan ingen ens tävla emot.
du är det vackraste i världen.
i soluppgången vill jag se dig le.
och jag vill höra ord som kommer hålla oss tillsammans för alltid.
jag vill se framtiden byggas upp framför oss som om den vore en asfaltsväg.
jag har sett vägar byggas, det går enkelt och det blir rakt och fint och ärligt.
bump in the road but who cares för jag älskar dig ändå
2010/06/26
ice
Det var obehagligt. Det var äckligt. Det var hemskt. De där blickarna som såg rätt igenom mig, genom alla murar, alla skydd, alla nät, sköldar, väggar, hinder, ja, allt. Han bara tittade, och såg.
Jag visste att i den sekunden som hans blick mötte min, läste han av alla mina tankar, alla mina känslor. Han såg mina minnen som genom mina ögon, han såg mina drömmar och mina hopp. Mina böner, mina önskningar.
Han såg. Han såg precis allt. Ändå det var henne som han böjde sig ner till och kysste. Mjukt och försiktigt med läpparna lätt särade. Jag såg hur hon log mitt i kyssen. Jag såg henne sluta ögonen så fort deras läppar möttes. Och jag såg hur hon öppnade dem sekunden därpå för att se om det verkligen var sant, att det var henne som han kysste, att det inte bara var en fantasi.
Det kändes som att jag lämnade min kropp när jag vände mig om och gick därifrån. Min själ stod kvar på samma plats i dörröppningen, stirrandes med röda ögon på henne och på honom. Men kroppen gick därifrån. Det gjorde ont. Det sved och krampade och jag var tvungen att springa för att hinna komma bort därifrån innan min luft tog slut. Jag kom inte långt. Utanför porten sjönk jag ner, lutad mot väggen och kände hur jag hyperventilerade.
Hur gör man? Hur lämnar man sitt förflutna? Hur glömmer man? Hur förlåter man? Hur kan man någonsin se tillbaka på det gamla och le åt det? Hur fan i helvete gör man?
Jag visste att i den sekunden som hans blick mötte min, läste han av alla mina tankar, alla mina känslor. Han såg mina minnen som genom mina ögon, han såg mina drömmar och mina hopp. Mina böner, mina önskningar.
Han såg. Han såg precis allt. Ändå det var henne som han böjde sig ner till och kysste. Mjukt och försiktigt med läpparna lätt särade. Jag såg hur hon log mitt i kyssen. Jag såg henne sluta ögonen så fort deras läppar möttes. Och jag såg hur hon öppnade dem sekunden därpå för att se om det verkligen var sant, att det var henne som han kysste, att det inte bara var en fantasi.
Det kändes som att jag lämnade min kropp när jag vände mig om och gick därifrån. Min själ stod kvar på samma plats i dörröppningen, stirrandes med röda ögon på henne och på honom. Men kroppen gick därifrån. Det gjorde ont. Det sved och krampade och jag var tvungen att springa för att hinna komma bort därifrån innan min luft tog slut. Jag kom inte långt. Utanför porten sjönk jag ner, lutad mot väggen och kände hur jag hyperventilerade.
Hur gör man? Hur lämnar man sitt förflutna? Hur glömmer man? Hur förlåter man? Hur kan man någonsin se tillbaka på det gamla och le åt det? Hur fan i helvete gör man?
2010/06/12
smicker
Vissa människor... fastnar. De fastnar i ditt huvud, de fastnar på din näthinna. De fastnar i dina drömmar, i dina tankar, i dina allra innersta önskningar.
Robin var en sån människa. Robin med det mörka håret och den ständigt solbrända huden. Robin med de näst intill svarta ögonen, de som kunde få mina kinder att hetta och mina knän att ge vika.
Robin stod utanför mitt fönster en dag, han kastade småsten på glasrutan. Det blev bara ett litet, tickande ljud, och det tog lång tid innan jag förstod vad det var. Det var sent, runt halv ett tiden, och jag låg halvslumrandes i min säng. Men jag störtade upp ur sängen och kände hur kinderna redan hettade. De tunna, vita gardinerna följde med mig ut när jag lutade mig ut över fönsterkarmen och tittade ner på honom. Klädd i svarta skor, röda jeans, vit skjorta och en svart och ny kavaj log han mot mig men satte pekfingret mot sina läppar. Jag förblev tyst, och han vinkade åt mig att komma ner.
Det kändes som att jag spelade huvudrollen i en romantisk och väldigt välbetald film när jag med hjälp av klängväxterna och stuprännan klättrade ner längs väggen efter att ha bytt om till en småblommig klänning. På vingliga ben nådde jag marken och han svepte in mig i en varm omfamning. Jag kände hur han tog ett djupt andetag med ansiktet mot mitt hår.
"Du doftar sommar", viskade han, knappt hörbart.
Jag tackade Gud eller vem som helst för att jag hade mitt ansikte lutat mot Robins bröstkorg. Mina kinder var rödare än någonsin. Leendet hade aldrig vart bredare.
Han tog min hand efter ett par sekunder, tog några steg bakåt innan han vände sig om och småspringandes drog mig med sig. Han sprang mot skogen och vred då och då på huvudet och såg på mig med ett vackert leende på sina läppar. Jag tittade tydligt undrande på honom varje gång, men han vände sig bara om och sprang vidare.
Snart hade vi sprungit igenom skogen. I och för sig hade den aldrig varit särskilt stor eller tät, men nu verkade den mindre än någonsin. Vi var framme vid sjön.
"Vad gör du för något?" frågade jag när han stannat upp.
"Vet inte", svarade han och pussade mig på tinningen. "Något tokigt, kanske."
Fortfarande hand i hand gick vi längs stranden. Jag lade märke till att natten kändes ovanligt ljus, ovanligt varm. Kanske var det för att tidpunkten för denna ovanliga natt låg väldigt nära midsommar. Kanske var det för att jag var här med Robin.
Vi var tysta de minuter det tog att komma fram till de stora stenar som prydde en del av stranden. Vi gick förbi den största av dem, den som låg till hälften nere i vattnet, och fann där bakom en liten roddbåt. Jag log och nöp mig lite försiktigt i armen. Något sånt här kunde väl inte vara verklighet.
"Hopp i", sa Robin, som om det vore något man gjorde varje natt. Han höll mig i handen tills jag satt säkert i båtens akter, och sedan knuffade han ner båten i vattnet. I perfekt balans tog han sedan ett hopp i båten, satte sig mellan årorna och började ro. Förstummad av händelserna skakade jag lätt på huvudet.
Det låg en lätt dimma över hela sjön. Man kunde se alla björkar runt omkring, men man kunde inte se mitten utav sjön. Jag fick syn på två rådjur som sökt sig ner till strandkanten för att dricka. Robin fick syn på dem ett ögonblick efter mig och pekade hänfört. Efter det fortsatte han inte att ro. Han stödde istället armbågarna mot knäna och såg mig rätt i ögonen.
"Isabella", sa han. "Du är den vackraste människan jag någonsin sett."
Jag vek undan min blick och sa "Du är ju inte klok."
"Nej jag vet", svarade han och log med en busig glimt i ögonen. Han fattade sedan tag om årorna igen och rodde in till närmsta strand. Jag klev lite halvsmidigt ur båten och såg på honom medan han drog upp båten i sanden. Jag förstod inte hur han kunde se så graciös och vacker ut medan han gjorde något sådant. Fast jag lät det vara, i ärlighetens namn trodde jag fortfarande att jag drömde.
Innan han lämnade båten böjde han sig ner och plockade upp något från den lilla boxen längst fram i båten. Han gav mig en snabb blick och sa "Hungrig?"
Robin var en sån människa. Robin med det mörka håret och den ständigt solbrända huden. Robin med de näst intill svarta ögonen, de som kunde få mina kinder att hetta och mina knän att ge vika.
Robin stod utanför mitt fönster en dag, han kastade småsten på glasrutan. Det blev bara ett litet, tickande ljud, och det tog lång tid innan jag förstod vad det var. Det var sent, runt halv ett tiden, och jag låg halvslumrandes i min säng. Men jag störtade upp ur sängen och kände hur kinderna redan hettade. De tunna, vita gardinerna följde med mig ut när jag lutade mig ut över fönsterkarmen och tittade ner på honom. Klädd i svarta skor, röda jeans, vit skjorta och en svart och ny kavaj log han mot mig men satte pekfingret mot sina läppar. Jag förblev tyst, och han vinkade åt mig att komma ner.
Det kändes som att jag spelade huvudrollen i en romantisk och väldigt välbetald film när jag med hjälp av klängväxterna och stuprännan klättrade ner längs väggen efter att ha bytt om till en småblommig klänning. På vingliga ben nådde jag marken och han svepte in mig i en varm omfamning. Jag kände hur han tog ett djupt andetag med ansiktet mot mitt hår.
"Du doftar sommar", viskade han, knappt hörbart.
Jag tackade Gud eller vem som helst för att jag hade mitt ansikte lutat mot Robins bröstkorg. Mina kinder var rödare än någonsin. Leendet hade aldrig vart bredare.
Han tog min hand efter ett par sekunder, tog några steg bakåt innan han vände sig om och småspringandes drog mig med sig. Han sprang mot skogen och vred då och då på huvudet och såg på mig med ett vackert leende på sina läppar. Jag tittade tydligt undrande på honom varje gång, men han vände sig bara om och sprang vidare.
Snart hade vi sprungit igenom skogen. I och för sig hade den aldrig varit särskilt stor eller tät, men nu verkade den mindre än någonsin. Vi var framme vid sjön.
"Vad gör du för något?" frågade jag när han stannat upp.
"Vet inte", svarade han och pussade mig på tinningen. "Något tokigt, kanske."
Fortfarande hand i hand gick vi längs stranden. Jag lade märke till att natten kändes ovanligt ljus, ovanligt varm. Kanske var det för att tidpunkten för denna ovanliga natt låg väldigt nära midsommar. Kanske var det för att jag var här med Robin.
Vi var tysta de minuter det tog att komma fram till de stora stenar som prydde en del av stranden. Vi gick förbi den största av dem, den som låg till hälften nere i vattnet, och fann där bakom en liten roddbåt. Jag log och nöp mig lite försiktigt i armen. Något sånt här kunde väl inte vara verklighet.
"Hopp i", sa Robin, som om det vore något man gjorde varje natt. Han höll mig i handen tills jag satt säkert i båtens akter, och sedan knuffade han ner båten i vattnet. I perfekt balans tog han sedan ett hopp i båten, satte sig mellan årorna och började ro. Förstummad av händelserna skakade jag lätt på huvudet.
Det låg en lätt dimma över hela sjön. Man kunde se alla björkar runt omkring, men man kunde inte se mitten utav sjön. Jag fick syn på två rådjur som sökt sig ner till strandkanten för att dricka. Robin fick syn på dem ett ögonblick efter mig och pekade hänfört. Efter det fortsatte han inte att ro. Han stödde istället armbågarna mot knäna och såg mig rätt i ögonen.
"Isabella", sa han. "Du är den vackraste människan jag någonsin sett."
Jag vek undan min blick och sa "Du är ju inte klok."
"Nej jag vet", svarade han och log med en busig glimt i ögonen. Han fattade sedan tag om årorna igen och rodde in till närmsta strand. Jag klev lite halvsmidigt ur båten och såg på honom medan han drog upp båten i sanden. Jag förstod inte hur han kunde se så graciös och vacker ut medan han gjorde något sådant. Fast jag lät det vara, i ärlighetens namn trodde jag fortfarande att jag drömde.
Innan han lämnade båten böjde han sig ner och plockade upp något från den lilla boxen längst fram i båten. Han gav mig en snabb blick och sa "Hungrig?"
Några minuter senare hade han dukat fram det finaste av picknickpack. Jag trodde knappt mina ögon. En röd och vitrutig filt, baguetter, vindruvor och jordgubbar.
"Det ser franskt ut", var det enda jag kunde få ur mig.
"Vinet är franskt, ja", svarade han.
Jag satte mig bredvid honom, så nära jag vågade. Sekunden därpå hade han makat sig närmre. Jag trodde att jag skulle drunkna i hans ögon när han såg in i mina. Jag trodde att en behagligare känsla än när han rörde vid min nacke aldrig skulle kunna upplevas.
"Nämnde jag att du är den vackraste människa jag någonsin träffat?"
"Nämnde jag att du måste ha ramlat ur himlen eller något?"
"Nä", svarade han med ett leende. "Tror du på himlen?"
"Jag måste nästan. Jag tror ju på dig."
Plötsligt kändes hela världen problemfri. Alla knutar var lösta, alla knappar knäppta. Pusselbitarna var lagda, och jag var lyckligare än någonsin. I nästa sekund kysste Robin mig, och jag kände mig för första gången hel. Tillsammans med honom var jag fulländad.
"Det ser franskt ut", var det enda jag kunde få ur mig.
"Vinet är franskt, ja", svarade han.
Jag satte mig bredvid honom, så nära jag vågade. Sekunden därpå hade han makat sig närmre. Jag trodde att jag skulle drunkna i hans ögon när han såg in i mina. Jag trodde att en behagligare känsla än när han rörde vid min nacke aldrig skulle kunna upplevas.
"Nämnde jag att du är den vackraste människa jag någonsin träffat?"
"Nämnde jag att du måste ha ramlat ur himlen eller något?"
"Nä", svarade han med ett leende. "Tror du på himlen?"
"Jag måste nästan. Jag tror ju på dig."
Plötsligt kändes hela världen problemfri. Alla knutar var lösta, alla knappar knäppta. Pusselbitarna var lagda, och jag var lyckligare än någonsin. I nästa sekund kysste Robin mig, och jag kände mig för första gången hel. Tillsammans med honom var jag fulländad.
2010/03/20
later
- Du anar inte hur sjukt störande kommande faktum är : Vincent tar upp hela mitt intresse, började jag berätta.
För överallt var det Vincent, Vincent, Vincent, Vincent, Viiiiiiiincent och åter Vincent. Det räckte inte med att jag kände (föreställde mig) hans blickar i nacken skoldagarna i ända. Jag drömde om honom på nätterna. Jag trodde att jag såg honom gå förbi mitt hus. Han går förbi i bakgrunden på de lokala nyheterna på teve. Överallt!
- Du är kär, svarade Mikaela. Du är så kär.
- Inte alls! invände jag efter någon sekunds tystnad. Jag blir inte kär.
- Hur förklarar du annars dessa ... förfallenheter?
Mikaela log nöjt och hennes ögon glittrade av en gnutta överlägsenhet.
Jag suckade. Jag hade varit ärlig med orden "jag blir inte kär". Kärlek hade hittills i mitt liv bara betytt trubbel. Och tårar.
- Vem är den här Vincent? frågade Mikaela och log igen medan hon lutade sig bakåt i soffan med den värmande koppen te i båda händerna, som fortfarande var rödflammiga efter den långa promenaden i nysnön.
Det förvånade mig själv att jag blev glad över att få berätta det. Jag kände en vilja av att behålla den hårda fasaden och fortsätta motarbeta de här "känslorna", men jag orkade inte, och gav upp. Jag kunde inte hindra leendet som spred sig över mina läppar.
- Vincent, började jag. Går i min årskurs. Vi har alla språklektionerna ihop. Och vi jobbar ihop så fort det är projekt. Eller, vi och tre till.
Paus.
Mikaela suckade, fortfarande leende.
- Jaaaaså, jag förstår precis vem han är.
- Äh! fnös jag.
Jag fortsatte prata. Jag berättade om hans naturligt isblonda hår. De otroligt blå ögonen, den smala men muskulösa kroppen. Jag berättade om hans välsittande jeans, tygskorna och hans mörkblå militärinspirerande jacka som jag älskade.
- Han är en doldis i sitt gäng. Han liksom, pratar inte utan att ha tänkt igenom det han har att säga ett bra tag. Han kan inte stå ensam och göra bort sig, utan måste ha stöd av sina vänner. Ska han skämta om nåt lägger han alltid armen på någon av sina vänners axel. Mikaela, han sjunger och spelar gitarr och piano.
- Nej är det sant? utbrast hon och log lyckligt. Celia, han är ju perfa ju!
- Åh.
- Hur länge har du hållt det här hemligt egentligen?
- Jag vet inte. Ett tag. Såg honom på Sandy's en gång. Han luktade blomma.
- Blomma?!
- Han jobbar på Florista.
- Nej? Fy sjutton vilken cool kille!
- Han är rätt så... otrolig.
- Celia?
- Ja?
- Du är kär.
För överallt var det Vincent, Vincent, Vincent, Vincent, Viiiiiiiincent och åter Vincent. Det räckte inte med att jag kände (föreställde mig) hans blickar i nacken skoldagarna i ända. Jag drömde om honom på nätterna. Jag trodde att jag såg honom gå förbi mitt hus. Han går förbi i bakgrunden på de lokala nyheterna på teve. Överallt!
- Du är kär, svarade Mikaela. Du är så kär.
- Inte alls! invände jag efter någon sekunds tystnad. Jag blir inte kär.
- Hur förklarar du annars dessa ... förfallenheter?
Mikaela log nöjt och hennes ögon glittrade av en gnutta överlägsenhet.
Jag suckade. Jag hade varit ärlig med orden "jag blir inte kär". Kärlek hade hittills i mitt liv bara betytt trubbel. Och tårar.
- Vem är den här Vincent? frågade Mikaela och log igen medan hon lutade sig bakåt i soffan med den värmande koppen te i båda händerna, som fortfarande var rödflammiga efter den långa promenaden i nysnön.
Det förvånade mig själv att jag blev glad över att få berätta det. Jag kände en vilja av att behålla den hårda fasaden och fortsätta motarbeta de här "känslorna", men jag orkade inte, och gav upp. Jag kunde inte hindra leendet som spred sig över mina läppar.
- Vincent, började jag. Går i min årskurs. Vi har alla språklektionerna ihop. Och vi jobbar ihop så fort det är projekt. Eller, vi och tre till.
Paus.
Mikaela suckade, fortfarande leende.
- Jaaaaså, jag förstår precis vem han är.
- Äh! fnös jag.
Jag fortsatte prata. Jag berättade om hans naturligt isblonda hår. De otroligt blå ögonen, den smala men muskulösa kroppen. Jag berättade om hans välsittande jeans, tygskorna och hans mörkblå militärinspirerande jacka som jag älskade.
- Han är en doldis i sitt gäng. Han liksom, pratar inte utan att ha tänkt igenom det han har att säga ett bra tag. Han kan inte stå ensam och göra bort sig, utan måste ha stöd av sina vänner. Ska han skämta om nåt lägger han alltid armen på någon av sina vänners axel. Mikaela, han sjunger och spelar gitarr och piano.
- Nej är det sant? utbrast hon och log lyckligt. Celia, han är ju perfa ju!
- Åh.
- Hur länge har du hållt det här hemligt egentligen?
- Jag vet inte. Ett tag. Såg honom på Sandy's en gång. Han luktade blomma.
- Blomma?!
- Han jobbar på Florista.
- Nej? Fy sjutton vilken cool kille!
- Han är rätt så... otrolig.
- Celia?
- Ja?
- Du är kär.
från ett par meningar på ett kafé
Celia kliver in på cafét med en lite osäker glimt i ögonen. Hon rätar inte på sina böjda axlar förrän den plingande dörren slagit igen bakom henne.
Celia beställer en dubbel latte och går sedan och sätter sig längst in i lokalen, vid ett litet runt bord med två stolar. På vägen plockar hon med sig två tidningar utan att se efter vilka det är; det är bara skönt att ha något att bläddra för att inte se alltför ensam ut.
Hon drar handen genom sitt midjelånga, rödblonda hår och lutar sedan hakan i handflatorna i sin väntan på kaffet. Hon ser ut över lokalen, som nu vid tolvtiden på dagen är fylld av pensionärer och en och annan småbarnsmamma som liksom henne sökt lugnet. Inne på Sandy's är det nämligen alltid lugnt och tyst. Cafét har funnits i alla tider, och fastän det bytit ägare ett antal gånger finns stamkunderna kvar, just pensionärerna som åt lunch där varje dag, och barnvagnsmammorna som visserligen byttes ut med ett par månaders mellanrum, men de var alla likadana och de fanns alltid där. Allt är precis som vanligt. Det är tråkigt, men helt perfekt.
- En nougatkaffe?
Celia ser upp på servitören, en ung, lite vinglig kille med galet långa ben. Han ler försiktigt och frågande.
- En dubbel latte?
- Jaha, förlåt. Ehm, kommer strax, säger killen med flackande blick och generat leende.
Han återkommer snart med latten, ursäktar sig igen så hemskt mycket.
- Det är okej, svarar Celia. Det var inte ditt fel.
Hon lutar sig djupt tillbaka mot ryggstödet när han gått. Njuter av att ingen är närmare henne än fem meter. Varken hemma eller i skolan får hon någonsin ett sånt avstånd till folk, den lilla lägenheten delar hon med fyra syskon. Skolan är alltid fylld med andra elever.
Hon smuttar på det ännu odrickbart heta kaffet och ser sedan ut över lokalen igen. Hon ser de två äldsta herrarna som alltid är där. Celia vet vad de heter och vilket håll de styr sina rollatorer efter besöken. Hon vet också att alla i cafépersonalen anpassat sig till herrarna, och serverar dem kaffe och biskvier så fort lunchen är avklarad. Kaffe och kaka ingår nämligen i Dagens lunch.
Celia lutar sig fram igen och stöder hakan i vänsterhanden och håller kaffekoppen i den andra. Ännu en mamma kliver in genom dörren. Vant lyckas hon krångla in barnvagnen med bara en hand medan den andra håller upp dörren. Alla människor i lokalen tycks iaktta henne. Hon är nämligen ny. Och helt unik. En liten pojke kommer inspringande genom dörren. Han håller en grön leksaksbil med båda händerna och visar den glatt för sin mamma. Mamman klappar honom på huvudet och föser honom framåt mot ett bord för fyra, sätter honom på bänken och ber honom hålla koll på sin syster. Tar sedan fram en stor plånbok ut väskan som hänger på barnvagnen och går fram till kassan med en snabb blick på sin son. Folket fortsätter iaktta henne när hon beställer två portioner pannkakor. Celia är glad över att denna kvinnan hittat till Sandy's. Hela hennes person känns underbar. Hon har långa dreads och en besynnerlig klädstil. Ett brunt och lite skrynkligt tygstycke håller flätorna på plats, och resten.. Det ser ut som om hon tagit olika tyger och bara svept dem runt kroppen. Ändå ser det fantastiskt organiserat och städat ut. Celia ler för sig själv: mamman är vacker, Celia skulle inte ha något emot att se ut så när hon blivit vuxen.
Den fina stämningen störs plötsligt av en kvinna i personalen som bestört talar i telefon.
- Nej är det sant? Ja men vart satt du någonstans då?
Hon går omkring i närheten av Celia och kikar under stolar och bord.
- Nej jag ser den ingenstans. Ja men vad bra. Ja. Hej.
Hon lägger på och ser sig förstrött omkring.
- Ni har inte sett en handväska?
Celia och gästerna som sitter längs väggen mittemot skakar på sina huvuden.
Så kommer en kvinna inspringandes genom dörren. Den lila sjalen är nära på att flyga av i brådskan.
- Har någon hittat den? utbrister hon skakigt.
Personalen skakar på huvudet. Kvinnan sjunker ner på närmaste stol.
- Vad fan! Hela mitt liv ligger i den där väskan!
Frustrerade tårar rinner nu okontrollbart nerför hennes kinder. Hon torkar av kinderna gång på gång men fortsätter blötas ner.
- Du är säker på att det var här du glömde den? Ingen här har nämligen sett ett spår utan den.
Celia iakttar händelseförloppet en stund innan hon bestämmer sig för att gå. Även fast det var lika lugnt på Sandy's som det brukar i början, så är detta handväskdrama inte alls det.
Killen som Celia krockar med när hon kliver över tröskeln för med sig en doft av ros och pelargon. Just ja, det är han, tänker hon. Snubben som jobbar i blomsterbutiken. Han ger henne ett bländande leende när de tränger sig förbi varann. Celia kommer just på att han faktiskt går i samma skola som henne, men han klär sig inte alls likadant där. I skolan bär han också sina nördiga glasögon. Celia har aldrig lagt märke till honom förut. Men han doftar så gott nu, och ler så fint. Undrar om han är bra på att kyssas...
Celia beställer en dubbel latte och går sedan och sätter sig längst in i lokalen, vid ett litet runt bord med två stolar. På vägen plockar hon med sig två tidningar utan att se efter vilka det är; det är bara skönt att ha något att bläddra för att inte se alltför ensam ut.
Hon drar handen genom sitt midjelånga, rödblonda hår och lutar sedan hakan i handflatorna i sin väntan på kaffet. Hon ser ut över lokalen, som nu vid tolvtiden på dagen är fylld av pensionärer och en och annan småbarnsmamma som liksom henne sökt lugnet. Inne på Sandy's är det nämligen alltid lugnt och tyst. Cafét har funnits i alla tider, och fastän det bytit ägare ett antal gånger finns stamkunderna kvar, just pensionärerna som åt lunch där varje dag, och barnvagnsmammorna som visserligen byttes ut med ett par månaders mellanrum, men de var alla likadana och de fanns alltid där. Allt är precis som vanligt. Det är tråkigt, men helt perfekt.
- En nougatkaffe?
Celia ser upp på servitören, en ung, lite vinglig kille med galet långa ben. Han ler försiktigt och frågande.
- En dubbel latte?
- Jaha, förlåt. Ehm, kommer strax, säger killen med flackande blick och generat leende.
Han återkommer snart med latten, ursäktar sig igen så hemskt mycket.
- Det är okej, svarar Celia. Det var inte ditt fel.
Hon lutar sig djupt tillbaka mot ryggstödet när han gått. Njuter av att ingen är närmare henne än fem meter. Varken hemma eller i skolan får hon någonsin ett sånt avstånd till folk, den lilla lägenheten delar hon med fyra syskon. Skolan är alltid fylld med andra elever.
Hon smuttar på det ännu odrickbart heta kaffet och ser sedan ut över lokalen igen. Hon ser de två äldsta herrarna som alltid är där. Celia vet vad de heter och vilket håll de styr sina rollatorer efter besöken. Hon vet också att alla i cafépersonalen anpassat sig till herrarna, och serverar dem kaffe och biskvier så fort lunchen är avklarad. Kaffe och kaka ingår nämligen i Dagens lunch.
Celia lutar sig fram igen och stöder hakan i vänsterhanden och håller kaffekoppen i den andra. Ännu en mamma kliver in genom dörren. Vant lyckas hon krångla in barnvagnen med bara en hand medan den andra håller upp dörren. Alla människor i lokalen tycks iaktta henne. Hon är nämligen ny. Och helt unik. En liten pojke kommer inspringande genom dörren. Han håller en grön leksaksbil med båda händerna och visar den glatt för sin mamma. Mamman klappar honom på huvudet och föser honom framåt mot ett bord för fyra, sätter honom på bänken och ber honom hålla koll på sin syster. Tar sedan fram en stor plånbok ut väskan som hänger på barnvagnen och går fram till kassan med en snabb blick på sin son. Folket fortsätter iaktta henne när hon beställer två portioner pannkakor. Celia är glad över att denna kvinnan hittat till Sandy's. Hela hennes person känns underbar. Hon har långa dreads och en besynnerlig klädstil. Ett brunt och lite skrynkligt tygstycke håller flätorna på plats, och resten.. Det ser ut som om hon tagit olika tyger och bara svept dem runt kroppen. Ändå ser det fantastiskt organiserat och städat ut. Celia ler för sig själv: mamman är vacker, Celia skulle inte ha något emot att se ut så när hon blivit vuxen.
Den fina stämningen störs plötsligt av en kvinna i personalen som bestört talar i telefon.
- Nej är det sant? Ja men vart satt du någonstans då?
Hon går omkring i närheten av Celia och kikar under stolar och bord.
- Nej jag ser den ingenstans. Ja men vad bra. Ja. Hej.
Hon lägger på och ser sig förstrött omkring.
- Ni har inte sett en handväska?
Celia och gästerna som sitter längs väggen mittemot skakar på sina huvuden.
Så kommer en kvinna inspringandes genom dörren. Den lila sjalen är nära på att flyga av i brådskan.
- Har någon hittat den? utbrister hon skakigt.
Personalen skakar på huvudet. Kvinnan sjunker ner på närmaste stol.
- Vad fan! Hela mitt liv ligger i den där väskan!
Frustrerade tårar rinner nu okontrollbart nerför hennes kinder. Hon torkar av kinderna gång på gång men fortsätter blötas ner.
- Du är säker på att det var här du glömde den? Ingen här har nämligen sett ett spår utan den.
Celia iakttar händelseförloppet en stund innan hon bestämmer sig för att gå. Även fast det var lika lugnt på Sandy's som det brukar i början, så är detta handväskdrama inte alls det.
Killen som Celia krockar med när hon kliver över tröskeln för med sig en doft av ros och pelargon. Just ja, det är han, tänker hon. Snubben som jobbar i blomsterbutiken. Han ger henne ett bländande leende när de tränger sig förbi varann. Celia kommer just på att han faktiskt går i samma skola som henne, men han klär sig inte alls likadant där. I skolan bär han också sina nördiga glasögon. Celia har aldrig lagt märke till honom förut. Men han doftar så gott nu, och ler så fint. Undrar om han är bra på att kyssas...
2010/03/19
deckaren?
Ella funderar över hur en sommarnatt kan te sig så mörk och skrämmande. Det var slutet av augusti, ljummet men med kalla vindar. Och mörkt.
"Måste vi göra det här?" frågade hon oroligt.
Petra himlade med ögonen. "Var inte mesig. Vi måste få reda på vad det är som smyger omkring hela nätterna!"
Ella rös av ordet vad. Hade Petra sagt vem hade hon i alla fall tänkt sig en person, en människa. Men nu när det var vad så var det helt andra bilder som spelades upp i huvudet, även fast det var människor som misstankarna utgick ifrån.
Det befann sig på Öland. Kollo i två veckor.
Petra hade tjatat hela våren om att de måste åka iväg någonstans, det sista hon ville var att stanna hemma hela lovet. Öland var det längsta som deras föräldrar tillät sig själva att släppa dom.
"Bättre än ingenting", hade Petra suckat.
Redan tredje natten hade de hört ljuden. Grusknaster, väggdunkar, viskningar och ett och annat tjut. Första gången hade de inte tänkt på det så mycket, men att samma ljud upprepades exakt samma tid natten därpå, väckte spaningslusten i Petra. "Lägg ner", hade Ella sagt. "Det är inget speciellt."
Men att det återigen låtit natten därpå, fick en orolig magkänsla att vakna till liv hos henne. Så den natten hade både Petra och Ella suttit tryckta mot fönstret med öron och ögon på helspänn.
Grusknaster. Försiktiga steg som efter ett tag snabbades på. Tre starka dunkningar in i husväggen och något sorts mumlande.
"Jag är helt säker på att det är knarklangare", viskade Petra. "De där knackningarna är en kod, och de dealar med någon här i vårat hus!"
"Äh", fnös Ella tillbaka. "Vem skulle det vara?"
"Magnus så klart! Han borde inte ens få vara ledare, han har ju verkat helt lost. Men han knarkar så klart!"
Nu satt de här, ihopträngda i vinbärsbuskarna och blickade ut över gården och den sidan av huset där grusgången löpte intill huset. Hela dagen hade Petra spunnit vidare på sina misstankar, och även fast Ella inte trott ett dugg på det kvällen innan så hade Petra på något sätt lyckats övertyga henne om att det var något lurt.
"Det kanske är tjejer!" väste Petra. "Betalda."
"Men ge dig, Petra! Vad... hur... nej vad tror du om människor egentligen!"
"Äh, lite fantasi bara så kan man tro det mesta. I början trodde jag ju att du var värsta..." Petra avbröt sig och höll upp ena handen.
"Värsta vadå? Petra vad...?"
"Käften!"
Ella såg forskande på henne men mindes sedan vad det var de satt här i vinbärsbuskarna mitt i natten för. Hon såg ut över gårdsplanen och försökte hålla sig så tyst som möjligt för att också upptäcka det som Petra lagt märke till. Och ja, mycket riktigt. Nu hörde hon steg som närmade sig...
"Måste vi göra det här?" frågade hon oroligt.
Petra himlade med ögonen. "Var inte mesig. Vi måste få reda på vad det är som smyger omkring hela nätterna!"
Ella rös av ordet vad. Hade Petra sagt vem hade hon i alla fall tänkt sig en person, en människa. Men nu när det var vad så var det helt andra bilder som spelades upp i huvudet, även fast det var människor som misstankarna utgick ifrån.
Det befann sig på Öland. Kollo i två veckor.
Petra hade tjatat hela våren om att de måste åka iväg någonstans, det sista hon ville var att stanna hemma hela lovet. Öland var det längsta som deras föräldrar tillät sig själva att släppa dom.
"Bättre än ingenting", hade Petra suckat.
Redan tredje natten hade de hört ljuden. Grusknaster, väggdunkar, viskningar och ett och annat tjut. Första gången hade de inte tänkt på det så mycket, men att samma ljud upprepades exakt samma tid natten därpå, väckte spaningslusten i Petra. "Lägg ner", hade Ella sagt. "Det är inget speciellt."
Men att det återigen låtit natten därpå, fick en orolig magkänsla att vakna till liv hos henne. Så den natten hade både Petra och Ella suttit tryckta mot fönstret med öron och ögon på helspänn.
Grusknaster. Försiktiga steg som efter ett tag snabbades på. Tre starka dunkningar in i husväggen och något sorts mumlande.
"Jag är helt säker på att det är knarklangare", viskade Petra. "De där knackningarna är en kod, och de dealar med någon här i vårat hus!"
"Äh", fnös Ella tillbaka. "Vem skulle det vara?"
"Magnus så klart! Han borde inte ens få vara ledare, han har ju verkat helt lost. Men han knarkar så klart!"
Nu satt de här, ihopträngda i vinbärsbuskarna och blickade ut över gården och den sidan av huset där grusgången löpte intill huset. Hela dagen hade Petra spunnit vidare på sina misstankar, och även fast Ella inte trott ett dugg på det kvällen innan så hade Petra på något sätt lyckats övertyga henne om att det var något lurt.
"Det kanske är tjejer!" väste Petra. "Betalda."
"Men ge dig, Petra! Vad... hur... nej vad tror du om människor egentligen!"
"Äh, lite fantasi bara så kan man tro det mesta. I början trodde jag ju att du var värsta..." Petra avbröt sig och höll upp ena handen.
"Värsta vadå? Petra vad...?"
"Käften!"
Ella såg forskande på henne men mindes sedan vad det var de satt här i vinbärsbuskarna mitt i natten för. Hon såg ut över gårdsplanen och försökte hålla sig så tyst som möjligt för att också upptäcka det som Petra lagt märke till. Och ja, mycket riktigt. Nu hörde hon steg som närmade sig...
impuls
Det är snö som faller
i regnbågsfärger
Det är vi som står här
blickstilla
hänförda
Det är du som skrattar
och jag som ler
Det är bara vi
Det är fantasi
och magi.
Det är kärlek
och det är sanning
Det är en ärlighet
som berättar
om oss
Det är en lögn
att vi kommer stå här i evighet
Men det är ett minne
som stannar kvar
för alltid
i regnbågsfärger
Det är vi som står här
blickstilla
hänförda
Det är du som skrattar
och jag som ler
Det är bara vi
Det är fantasi
och magi.
Det är kärlek
och det är sanning
Det är en ärlighet
som berättar
om oss
Det är en lögn
att vi kommer stå här i evighet
Men det är ett minne
som stannar kvar
för alltid
2010/02/24
jonna svarar på frågor
Monica hade en undran om ifall en deckare kunde komma upp här. Skriva deckare har jag nog aldrig gjort! Kanske en bra utmaning? Håll utkik, och tack för uppmuntran!
Chanel frågade om namnen i mina noveller. Oftast när jag skriver kommer det upp tråkiga namn i huvudet, eller alltför vanliga i alla fall. Det händer att jag frågar kompisar ifall de har tips på namn, eller så kikar jag i en kalender haha! Där finns ju hur många namn som helst, så det är bara att välja och vraka. Och tack du med för uppmuntran, det värmer verkligen!
Chanel frågade om namnen i mina noveller. Oftast när jag skriver kommer det upp tråkiga namn i huvudet, eller alltför vanliga i alla fall. Det händer att jag frågar kompisar ifall de har tips på namn, eller så kikar jag i en kalender haha! Där finns ju hur många namn som helst, så det är bara att välja och vraka. Och tack du med för uppmuntran, det värmer verkligen!
övning ur skriv om och om igen, som vanligt lite twistad. det är svårt att följa instruktioner exakt.
Hon tar sig en sista titt i spegeln innan hon kliver ut i det kalla februarivädret. Lockigt brunt hår och en sött fräknig potatisnäsa. De blåaste ögonen man någonsin sett. Men det tänker inte Olivia på. Hon tänker mer på att fräknarna inte alls är söta. Att hårfästet är onaturligt lågt och att öronen är så obehagligt små.
Vinden nyper i hela ansiktet, huden blir alltmer rosatonad. Hon ställer sig ute på vägen en stund och ser sig omkring. Så lugnt och fridfullt, trots blåsten. Några fåglar som kvittrar och solen som skiner. Tänk om man kunde fysa det här ögonblicket. I alla fall ta en bild, skriva ut som vykort och skicka runt hela världen och visa hur en riktig vinter ska se ut.
Olivia börjar gå mot skolan. Det är bara tvärs igenom det relativt stora bostadsområdet hon bor i, det där med stora hus som det bor flera familjer i. Hon märker nu hur pass blå himlen är idag. Sådär kyligt vinterblå mitt i allt det vita. En stor rand efter ett flygplan breder ut sig allt mer över himlen.
Hon hör cykelklockor som plingar och hon vänder sig om. Andreas som bara tittar på henne, han är rödkindad av kylan, och Jakob som vinkar tillgjort och överdrivet. Hon vänder sig mot skolan igen och fortsätter gå. De cyklar förbi och snön yr runt däcken. Hon vet att de båda två stirrat på henne i skolan på grund av hennes störande utseende. Hört hur de flinande viskat och Jakob som kört in armbågar i sidan på Andreas för att få ur honom ett ordentligt skratt.
Fast Olivia orkar inte bry sig. Hon har byggt upp murar omkring sig och vägrar låta deras viskande komma igenom. Hon har aldrig försökt lyssna ordentligt för hon vet vad de säger.
...De säger precis samma sak som de tre killarna de satt sig i sällskap med precis innanför dörren där hon kliver in i skolan. De tittar snabbt på henne allihop, uppifrån och ner, och skrattar åt hennes nya skor. Fyfan hon ska aldrig ha på sig de skorna igen.
Hon går snart in i NO-klassrummet och undrar om hon fläckat ner sig på något sätt. All i klassen stirrar så konstigt på henne. Hon låtsas att hon inte märkt nåt och sätter sig längst bak i klassrummet och försöker obemärkt att granska sina egna kläder. Hon ser ingenting fel på dom. Eller fyfan, det måste ju vara hur hon matchat tunikan med tightsen. Aldrig ska hon ha på sig kläderna igen.
Olivia fryser. Hon sitter tyst medan klassen högljutt börjar diskutera vad som sker vid en viss kemisk reaktion. Hon ser hur Andreas kastar blickar på henne ett flertal gånger. Fyfan varför stirrar han på henne för? Är det något sorts hot? En solstråle kikar in genom persiennerna och landar på hans ansikte. Varför är han så obehagligt vacker för? Eller ja, det är såklart därför han stirrar. Han skrattar inombords åt hur mycket högre upp på skönhetsstegen han står. Han skulle kunna hoppa ner från sin plats på steget och det skulle ta en evighet innan han kom ner till hennes nivå. Fyfan fyfan fyfan.
*
Andreas suckar tungt. Håret vill inte lägga sig som han vill. Han sliter och drar men det hjälper inte. Han hör knackande på dörren och vet att det är Jakob som står ute och väntar. Andreas drar på sig en mössa över håret istället.
- Tja! ler Jakob och Andreas avundas hans snygga hårfrisörsreklamhår.
- Hej, svarar Andreas. Är du inte lite tidig?
- Äh, fan, gick snabbt att fixa frillan idag vettu!
De cyklar iväg mot skolan och Andreas märker hur vackert det är ute idag. Himlen är helt blå, förutom ett sånt där långsmalt flygplansmoln. Han hoppas att det är lika fint ute i eftermiddag, så han kan gå ut och fota när han kommit hem från skolan.
- Ey, kolla, säger Jakob plötsligt och nickar framåt.
Andreas hjärta slår ett extra slag. Helvete. Det är Olivia som går där framme. Med hennes vackra hår och knallblå ögon har hon aldrig varit i närheten av honom obemärkt. Och nu på senaste tiden har också alla hans vänner intresserat sig obekvämt mycket av att han kollat lite extra mycket på henne, så de retas och drygar så fort de får syn på henne. Helvete.
- Ser du inte? undrar Jakob. Det är ditt span ju!
Han börjar ringa på cykelns plingklocka och vinkar ivrigt när hon vänder sig om och tittar. Andreas kinder hettar och helvete vad skämmigt.
Olivia tittar bara med tomma ögon på dem och vänder sig sedan bort igen.
Andreas ökar farten och Jakob hamnar lite på efterkälken. Framme vid skolan låser han sin cykel och står surt och väntar medan Jakob gör det samma.
- Orka vara så jävla dryg! utbrister han.
- Men vad? svarar Jakob oskyldigt och slår ut med armarna från kroppen. Ingen big deal!
De går in genom de blå dörrarna till hallen där Lukas, Peter och Martin sitter.
- Vi borde ju fixa så Adde får ihop det med Olivia! är det första Jakob säger när han dunsar ner på bordet bredvid Martin.
- Men för i helvete, dryga inte då.
- Men Adde, chilla, säger Peter. Det är sant, ju du vill ju ha henne? Och det är ju inte så konstigt, hon är ju fan snygg!
Andreas suckar.
- Men låt mig fixa det själv bara.
In genom dörren kliver sekunden därpå, Olivia.
Jakob smäller till Andras i bakhuvudet och de fnissar allihop som ett gäng dagisbarn. Andreas suckar igen när hon passerat.
- Bruden har nya skor också, säger Lukas. Adidas och grejer!
Det enda Andreas fattat efter 20 minuters lektion är att det är en reaktion som klassen diskuterar, och att den är kemisk. Tankarna har varit någon annanstans ända sedan Olivia med de nya skorna och den smickrande tunikan som han aldrig sett förut, antagligen också ny, klev in genom klassrumsdörren.
Ett par gånger kan han inte låta bli att titta bak mot henne där hon sitter ensam vid en lång bänk för fyra personer. Hon ser liten och nästan skygg ut. Solstrålar leker med hennes vilda hår och får det att skifta i miljontals olika nyanser. Hennes hy är blek men läpparna har en vacker rosenrosa färg, helt naturligt.
Tänk i fall hon en gång bara kunde höja blicken och möta hans. Tänk om hon bara kunde få höra allt som han tänker om henne. Helvete nej. Fy vad skämmigt. Hon skulle skratta åt honom.
Han tänker sig henne och sig själv hand i hand. Men tänker sen hur de aldrig skulle passa ihop. Hon är alldeles för vacker. Han funderar på att ifall man fällde upp en milslång stege, och placerade ut varje människa i den ordning som de vore vackra, med vackrast högst upp, så skulle Olivia vara så högt upp att de inte ens skulle kunna se varandra. Ens med kikare.
Då händer det. Hon höjer blicken och ser förvirrat på honom. Tusen fjärilar genom hans kropp. Helvete helvete helvete.
Vinden nyper i hela ansiktet, huden blir alltmer rosatonad. Hon ställer sig ute på vägen en stund och ser sig omkring. Så lugnt och fridfullt, trots blåsten. Några fåglar som kvittrar och solen som skiner. Tänk om man kunde fysa det här ögonblicket. I alla fall ta en bild, skriva ut som vykort och skicka runt hela världen och visa hur en riktig vinter ska se ut.
Olivia börjar gå mot skolan. Det är bara tvärs igenom det relativt stora bostadsområdet hon bor i, det där med stora hus som det bor flera familjer i. Hon märker nu hur pass blå himlen är idag. Sådär kyligt vinterblå mitt i allt det vita. En stor rand efter ett flygplan breder ut sig allt mer över himlen.
Hon hör cykelklockor som plingar och hon vänder sig om. Andreas som bara tittar på henne, han är rödkindad av kylan, och Jakob som vinkar tillgjort och överdrivet. Hon vänder sig mot skolan igen och fortsätter gå. De cyklar förbi och snön yr runt däcken. Hon vet att de båda två stirrat på henne i skolan på grund av hennes störande utseende. Hört hur de flinande viskat och Jakob som kört in armbågar i sidan på Andreas för att få ur honom ett ordentligt skratt.
Fast Olivia orkar inte bry sig. Hon har byggt upp murar omkring sig och vägrar låta deras viskande komma igenom. Hon har aldrig försökt lyssna ordentligt för hon vet vad de säger.
...De säger precis samma sak som de tre killarna de satt sig i sällskap med precis innanför dörren där hon kliver in i skolan. De tittar snabbt på henne allihop, uppifrån och ner, och skrattar åt hennes nya skor. Fyfan hon ska aldrig ha på sig de skorna igen.
Hon går snart in i NO-klassrummet och undrar om hon fläckat ner sig på något sätt. All i klassen stirrar så konstigt på henne. Hon låtsas att hon inte märkt nåt och sätter sig längst bak i klassrummet och försöker obemärkt att granska sina egna kläder. Hon ser ingenting fel på dom. Eller fyfan, det måste ju vara hur hon matchat tunikan med tightsen. Aldrig ska hon ha på sig kläderna igen.
Olivia fryser. Hon sitter tyst medan klassen högljutt börjar diskutera vad som sker vid en viss kemisk reaktion. Hon ser hur Andreas kastar blickar på henne ett flertal gånger. Fyfan varför stirrar han på henne för? Är det något sorts hot? En solstråle kikar in genom persiennerna och landar på hans ansikte. Varför är han så obehagligt vacker för? Eller ja, det är såklart därför han stirrar. Han skrattar inombords åt hur mycket högre upp på skönhetsstegen han står. Han skulle kunna hoppa ner från sin plats på steget och det skulle ta en evighet innan han kom ner till hennes nivå. Fyfan fyfan fyfan.
*
Andreas suckar tungt. Håret vill inte lägga sig som han vill. Han sliter och drar men det hjälper inte. Han hör knackande på dörren och vet att det är Jakob som står ute och väntar. Andreas drar på sig en mössa över håret istället.
- Tja! ler Jakob och Andreas avundas hans snygga hårfrisörsreklamhår.
- Hej, svarar Andreas. Är du inte lite tidig?
- Äh, fan, gick snabbt att fixa frillan idag vettu!
De cyklar iväg mot skolan och Andreas märker hur vackert det är ute idag. Himlen är helt blå, förutom ett sånt där långsmalt flygplansmoln. Han hoppas att det är lika fint ute i eftermiddag, så han kan gå ut och fota när han kommit hem från skolan.
- Ey, kolla, säger Jakob plötsligt och nickar framåt.
Andreas hjärta slår ett extra slag. Helvete. Det är Olivia som går där framme. Med hennes vackra hår och knallblå ögon har hon aldrig varit i närheten av honom obemärkt. Och nu på senaste tiden har också alla hans vänner intresserat sig obekvämt mycket av att han kollat lite extra mycket på henne, så de retas och drygar så fort de får syn på henne. Helvete.
- Ser du inte? undrar Jakob. Det är ditt span ju!
Han börjar ringa på cykelns plingklocka och vinkar ivrigt när hon vänder sig om och tittar. Andreas kinder hettar och helvete vad skämmigt.
Olivia tittar bara med tomma ögon på dem och vänder sig sedan bort igen.
Andreas ökar farten och Jakob hamnar lite på efterkälken. Framme vid skolan låser han sin cykel och står surt och väntar medan Jakob gör det samma.
- Orka vara så jävla dryg! utbrister han.
- Men vad? svarar Jakob oskyldigt och slår ut med armarna från kroppen. Ingen big deal!
De går in genom de blå dörrarna till hallen där Lukas, Peter och Martin sitter.
- Vi borde ju fixa så Adde får ihop det med Olivia! är det första Jakob säger när han dunsar ner på bordet bredvid Martin.
- Men för i helvete, dryga inte då.
- Men Adde, chilla, säger Peter. Det är sant, ju du vill ju ha henne? Och det är ju inte så konstigt, hon är ju fan snygg!
Andreas suckar.
- Men låt mig fixa det själv bara.
In genom dörren kliver sekunden därpå, Olivia.
Jakob smäller till Andras i bakhuvudet och de fnissar allihop som ett gäng dagisbarn. Andreas suckar igen när hon passerat.
- Bruden har nya skor också, säger Lukas. Adidas och grejer!
Det enda Andreas fattat efter 20 minuters lektion är att det är en reaktion som klassen diskuterar, och att den är kemisk. Tankarna har varit någon annanstans ända sedan Olivia med de nya skorna och den smickrande tunikan som han aldrig sett förut, antagligen också ny, klev in genom klassrumsdörren.
Ett par gånger kan han inte låta bli att titta bak mot henne där hon sitter ensam vid en lång bänk för fyra personer. Hon ser liten och nästan skygg ut. Solstrålar leker med hennes vilda hår och får det att skifta i miljontals olika nyanser. Hennes hy är blek men läpparna har en vacker rosenrosa färg, helt naturligt.
Tänk i fall hon en gång bara kunde höja blicken och möta hans. Tänk om hon bara kunde få höra allt som han tänker om henne. Helvete nej. Fy vad skämmigt. Hon skulle skratta åt honom.
Han tänker sig henne och sig själv hand i hand. Men tänker sen hur de aldrig skulle passa ihop. Hon är alldeles för vacker. Han funderar på att ifall man fällde upp en milslång stege, och placerade ut varje människa i den ordning som de vore vackra, med vackrast högst upp, så skulle Olivia vara så högt upp att de inte ens skulle kunna se varandra. Ens med kikare.
Då händer det. Hon höjer blicken och ser förvirrat på honom. Tusen fjärilar genom hans kropp. Helvete helvete helvete.
2010/02/03
zero inspiration, och orkade inte avsluta när den blev jättelång. men men
Det kan ta väldigt lång tid att gå en sträcka på en kilometer. Det kan också gå väldigt snabbt. Det kan bli både förväntansfullt, eller helt motstridigt. Man kan vilja gå den sträckan, eller så vill man inte alls. Man är liksom mikrosekunder ifrån att vända om och gå hem igen.
Idag ville jag inte gå den sträckan. Gud höre mina böner så jag kunde få en moppe istället(helst en crossmodell, rödsvart). Men ändå kände jag mig fylld av förväntan, men som alltid blandat med lite motstridighet. Jag var ju faktiskt på väg till skolan, och hur kul kan det vara egentligen, på en skala från ett till fem? Typ elva minus.
Typ elva minus var också vad termometermätaren visade när jag gick hemifrån. Elva äckligt kalla minus. Jag avskyr minusgrader. De gör både min näsa och mina kinder knallröda. Det har kyla alltid gjort, och till det kolsvarta hår som jag nu för tiden har, är det inte särskilt smickrande alls. Jag färgade mitt hår och mina ögonbryn svarta för första gången i samband med att vi flyttade ut till den här tomma hålan vi bor i. Och med tom menar jag tom, typ pensionärer och några ungdomsgäng som sprejar husväggar och tunnlar fula. Ska man spreja ska man väl spreja ordentligt? Ska man spreja så ska man kunna spreja. Killarna här kan inte spreja. Killarna här kan ingenting. Vi flyttade hit när mamma fick ett jobb på sjukhuset. Hon är nämligen en grym doktor som skär och möblerar om i folks kroppar helt out of control och är välbehövd överallt. Hon hade lätt kunnat få ett jobb på nåt stort sjukhus i New Orleans eller nåt, men nä, den här hålan blev det.
Det var precis efter att jag slutat sexan. Mamma berättade att vi skulle flytta, och jag blev överlycklig. Äntligen skulle något hända i livet, äntligen time for a change. Äntligen något spännande och nytt. Men eftersom nya hemstaden blev en ren besvikelse, fick det nya och spännande bli jag själv istället. Jag gjorde mig själv till ett äventyr, bytte stil helt, kläder och så framförallt det svarta håret! Det gör en sån fräck kontrast till min bleka hy och mina ljust blå ögon. Miljontals människor har frågat mig om jag har färglinser, men aldrig har jag fått frågor om mitt färgade hår. Ingen i min klass eller resten av skolan vet alltså att jag är blond egentligen. Ganska coolt, om jag får säga det själv. Tillbaka till det där med blandade känslor på väg till skolan. Det var ju inte just för att det är fysiskt jobbigt att gå till skolan som det var jobbigt. Visst, det låg snö på marken, dö dö dö. Det låg snö över hela landskapet faktiskt. Bajs på det. Snö är kallt, blött och äckligt. Den får alltid någorlunda vuxna killar att bete sig som dagisbarn, och hela skolan blir ett stort vitt kaos efter varje rast. Det enda roliga med snö är att det får brunkrämsfjortisarna att klaga och gnälla över att sminket rinner när de fått snö i ansiktet. Randiga brudar, det är något att skratta åt det!
Jag var förväntansfull, för idag var första dagen på vecka 3. Första dagen då den där nya, spännande snubben skulle börja i klassen. Han som varit och hälsat på innan jullovet och var så snuskigt snygg och konstig att jag hade ju inte kunnat tänka på något annat i flera veckor!
Blond var han, håret var fixat i en spretig men ändå välorganiserad frisyr. Ingen tvekan om att han hade koll på hur han skulle fixa sitt hår för att look his best! Kläderna imponerade mig, så personligt men ändå diskret. En vit tischa med ett tryck som såg flummigt ut, under en tunn, vit, stickad cardigan som knappt syntes under den beiga jackan med dolda fickor och den mörkare beiga halsduken. Byxorna var svarta chinos. Skorna svarta nånting, snygga var dom i alla fall. På axeln hängde en axelremsväska som verkade vara använd sedan 70-talet, militärgrön. Sååå långt ifrån vad alla dumma killar här klär sig i, Adidaströjor och baggyjeans. Snubben var lång och bredaxlad, verkade vältränad men ändå inte sådär steroidpumpad som vissa nördar i andra klasser vill vara, och börjar bli. Usch.
Han presenterade sig som Adrian. Fotbollstöntarna skrek "men tja Adde!", och Adrian log mot dem utan sympati.
Han verkade istället relatera bättre till pluggispojkarna. I och för sig inte de allra värsta som räknade pi med huvudräkning, men de som bara koncentrerade sig på skolan i skolan och skötte sina läxor efter skolan och sedan hade sina träningar i innebandy eller handboll. Dom där helt vanliga som fick bra betyg för att de la ner så mycket tid på plugget och var tråkiga utan att märkas särskilt mycket. Trist? Ja, jo lite.
Men Adrian var så söt tillsammans med dem. Pojkarna sken upp när han satte sig vid deras bord med sex stolar, där en plats alltid varit ledig. Och jag kan lova att alla de fem killarna såg attraktivare ut i hans närhet. Som om hans skönhet smittade av sig.
Jag var framme vid skolan när en tanke slog mig. Tänk om han under lovet bestämt sig för att inte börja här? Min urtråkiga klass kanske hade fått honom att ändra sig direkt när han klev över tröskeln till klassrummet? Ja gud ja, varför skulle han vilja gå här! Vem skulle någonsin vilja gå i en klass med ett gäng sportnördar, ett gäng pluggisar, ett par fjortisar och en del okategoriserade människor? Ingen frivillig i alla fall.
Usch och gud igen. Jag hade slösat bort många timmars tänkande på Adrian. Han var nog långt borta nu. Jag skulle aldrig få se denna undersköna unga man igen.
”Eh, ursäkta”, hördes en obekant röst. Ändå visste jag direkt vem det var och i mitt ansikte spred sig ett enormt leende. ”Dig känner jag igen från klassen jag ska gå i.”
”Hej Adrian”, svarade jag när jag vände mig om. ”Vad kul att du är här.”
Han såg på mig med en liten undran djupt inne i sina ögon. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa min entusiasm alltför mycket. ”Hittar du här, eller?” frågade jag.
”Nä, inte riktigt. Men så såg jag ju dig och tyckte vi kunde ta sällskap.”
Sällskap, tänkte jag. Han vill ta sällskap.
Två småfåglar flög förbi oss och Adrian följde dem med blicken. ”Vad börjar vi med?”
”Fysik”, sa jag och grimaserade. ”Kom.”
Vi gick in i skolbyggnaden, genom två korridorer och kom fram till våra skåp. ”Jag var här en eftermiddag förra veckan och fick lite grejer”, svarade Adrian på min undrande min när han obekymrat låste upp ett skåp och la in sin väska och hängde jackan på en av krokarna. Återigen memorerade jag noga hans kläder. Mörka, välsittande jeans och en skjorta i blått, vitt och beigt över en vit t-shirt. Vita skor.
Jag lade också märke till att han i hakan hade som en liten grop. Ingen John Travolta-avgrund men en liten inböjning liksom. Och de grågröna ögonen, där irisarna var mönstrade som ett kalejdoskop eller nåt.
Jag kom på mig själv med att stirra och stängde mitt skåp med en onaturligt hög smäll. Adrian gav mig en undrande blick igen men sa ingenting. Stängde bara sitt skåp långsamt och varsamt. Är han alltid sådär försiktig?
På vägen till klassrummet funderade jag på om han tyckte det var jobbigt att jag höll mig så nära. Av någon anledning ville jag veta hur han doftade. Psychofreak-känsla, men det fick han väl leva med. Adrian verkade inte besvärad.
Fysiklektion och jag var ännu mindre koncentrerad än vad jag brukade vara. En berusande känsla fyllde mig när han valde att sätta sig bredvid mig i klassrummet. Jag undrade om han skulle koncentrera sig jättemycket på vad lärar-Göran gick igenom, eller om han mest skulle sitta och kika på sina nya klasskamrater.
Jag gjorde det sistnämnda. Satt och kikade på min nya klasskamrat. Adrian.
Adrian. Adrian. Adrian.
Fjortistjejerna kom insläntrande genom dörren och gick förbi borde där vi satt. ”Naw, gulle, Alexandra har fått en ny kompis”, sa en av dem och kastade med sitt långa, vackra löshår.
”Just ja”, sa Adrian och vände sig till mig igen efter att ha suttit vänd framåt ett tag. ”Jag har ju inte vetat vad du heter. Alexandra.”
”Kalla mig Alex så blir det lättare”, log jag.
”Alex. Vad jobbar ni med förresten?”
”Fysik.”
Adrian skrattade. ”Dummer.”
”Ja, men inte vet jag. Det vanliga? Saker som rör sig och varför det rör sig, typ.”
Han spärrade upp ögonen och höjde ögonbrynen i en oseriös grimas. ”Ja…ha.” Och så ett sött skratt och ett sträckande på kroppen.
Han var lätt att vara med. På en kvart var det vad jag kommit underfund med. Nu till en början i alla fall. Lätt att umgås med.
Lektionen gick och då och då satt vi och viskade med varann, men mestadels satt jag och tittade på honom medan han lyssnade på Göran.
Efter en timme fick vi packa ihop böckerna – jag behövde dock inte packa ihop eftersom jag inte ens packat upp – och lämna klassrummet.
”Är det okej om jag fortsätter hänga på dig eller?” undrade Adrian försiktigt.
”Men ja”, log jag och vi gick ut ur klassrummet sida vid sida. ”Vi har svenska och matte kvar nu innan lunch.”
”Svenska låter bra i alla fall.”
Jag log igen. Mitt favoritämne.
”När har vi musik?” frågade han sen.
”Fredagseftermiddagar. Jätteskönt, vi får sitta kvar typ hur länge vi vill och spela.”
”Nice!” utbrast Adrian med ett stort leende på läpparna.
110 minuter senare satt vi mitt emot varandra i matsalen. Mina bästa vänner Liza och Markus hade hittat oss på ditvägen. Liza med sin obehagligt avslöjande ögonbrynslyftning när hon log finurligt mot mig – ”han ÄR ju snygg” – och Markus med sin lila slinga i det långa mörka håret i nacken och svarta jeansen med vita hängslen.
Liza spillde på sin nya, röda tröja när hon intresserat lyssnade på Adrian som berättade varför han flyttat hit. Jag satt själv förtrollad under tiden. Berättelsen var inte ett dugg intressant, men han var så otroligt vacker när han förklarade. Han var så lugn, stadig och säker, hans händer växlade från att ligga stilla på bordet till att lyftas upp i förtydligande eller uppgivna gester. Det jag uppfattade av hans ord var i alla fall att de flyttat för att de ville flytta. Från huvudstaden till en mindre stad. Mamma var så stressad och syrran hade ju tagit studenten nu så hon var inte ens i Sverige längre. Undrade för en sekund om Adrian hade nån pappa. Han nämnde aldrig nån pappa. Eller gjorde han det?
”Så ni valde bort Stockholm för att flytta hit?” frågade Markus skeptiskt.
”Det är ju värre än Alex och hennes mamma!” utbrast Liza. ”Vart bodde du? Söderköping?”
”Lin”, svarade jag med himlande ögon.
Idag ville jag inte gå den sträckan. Gud höre mina böner så jag kunde få en moppe istället(helst en crossmodell, rödsvart). Men ändå kände jag mig fylld av förväntan, men som alltid blandat med lite motstridighet. Jag var ju faktiskt på väg till skolan, och hur kul kan det vara egentligen, på en skala från ett till fem? Typ elva minus.
Typ elva minus var också vad termometermätaren visade när jag gick hemifrån. Elva äckligt kalla minus. Jag avskyr minusgrader. De gör både min näsa och mina kinder knallröda. Det har kyla alltid gjort, och till det kolsvarta hår som jag nu för tiden har, är det inte särskilt smickrande alls. Jag färgade mitt hår och mina ögonbryn svarta för första gången i samband med att vi flyttade ut till den här tomma hålan vi bor i. Och med tom menar jag tom, typ pensionärer och några ungdomsgäng som sprejar husväggar och tunnlar fula. Ska man spreja ska man väl spreja ordentligt? Ska man spreja så ska man kunna spreja. Killarna här kan inte spreja. Killarna här kan ingenting. Vi flyttade hit när mamma fick ett jobb på sjukhuset. Hon är nämligen en grym doktor som skär och möblerar om i folks kroppar helt out of control och är välbehövd överallt. Hon hade lätt kunnat få ett jobb på nåt stort sjukhus i New Orleans eller nåt, men nä, den här hålan blev det.
Det var precis efter att jag slutat sexan. Mamma berättade att vi skulle flytta, och jag blev överlycklig. Äntligen skulle något hända i livet, äntligen time for a change. Äntligen något spännande och nytt. Men eftersom nya hemstaden blev en ren besvikelse, fick det nya och spännande bli jag själv istället. Jag gjorde mig själv till ett äventyr, bytte stil helt, kläder och så framförallt det svarta håret! Det gör en sån fräck kontrast till min bleka hy och mina ljust blå ögon. Miljontals människor har frågat mig om jag har färglinser, men aldrig har jag fått frågor om mitt färgade hår. Ingen i min klass eller resten av skolan vet alltså att jag är blond egentligen. Ganska coolt, om jag får säga det själv. Tillbaka till det där med blandade känslor på väg till skolan. Det var ju inte just för att det är fysiskt jobbigt att gå till skolan som det var jobbigt. Visst, det låg snö på marken, dö dö dö. Det låg snö över hela landskapet faktiskt. Bajs på det. Snö är kallt, blött och äckligt. Den får alltid någorlunda vuxna killar att bete sig som dagisbarn, och hela skolan blir ett stort vitt kaos efter varje rast. Det enda roliga med snö är att det får brunkrämsfjortisarna att klaga och gnälla över att sminket rinner när de fått snö i ansiktet. Randiga brudar, det är något att skratta åt det!
Jag var förväntansfull, för idag var första dagen på vecka 3. Första dagen då den där nya, spännande snubben skulle börja i klassen. Han som varit och hälsat på innan jullovet och var så snuskigt snygg och konstig att jag hade ju inte kunnat tänka på något annat i flera veckor!
Blond var han, håret var fixat i en spretig men ändå välorganiserad frisyr. Ingen tvekan om att han hade koll på hur han skulle fixa sitt hår för att look his best! Kläderna imponerade mig, så personligt men ändå diskret. En vit tischa med ett tryck som såg flummigt ut, under en tunn, vit, stickad cardigan som knappt syntes under den beiga jackan med dolda fickor och den mörkare beiga halsduken. Byxorna var svarta chinos. Skorna svarta nånting, snygga var dom i alla fall. På axeln hängde en axelremsväska som verkade vara använd sedan 70-talet, militärgrön. Sååå långt ifrån vad alla dumma killar här klär sig i, Adidaströjor och baggyjeans. Snubben var lång och bredaxlad, verkade vältränad men ändå inte sådär steroidpumpad som vissa nördar i andra klasser vill vara, och börjar bli. Usch.
Han presenterade sig som Adrian. Fotbollstöntarna skrek "men tja Adde!", och Adrian log mot dem utan sympati.
Han verkade istället relatera bättre till pluggispojkarna. I och för sig inte de allra värsta som räknade pi med huvudräkning, men de som bara koncentrerade sig på skolan i skolan och skötte sina läxor efter skolan och sedan hade sina träningar i innebandy eller handboll. Dom där helt vanliga som fick bra betyg för att de la ner så mycket tid på plugget och var tråkiga utan att märkas särskilt mycket. Trist? Ja, jo lite.
Men Adrian var så söt tillsammans med dem. Pojkarna sken upp när han satte sig vid deras bord med sex stolar, där en plats alltid varit ledig. Och jag kan lova att alla de fem killarna såg attraktivare ut i hans närhet. Som om hans skönhet smittade av sig.
Jag var framme vid skolan när en tanke slog mig. Tänk om han under lovet bestämt sig för att inte börja här? Min urtråkiga klass kanske hade fått honom att ändra sig direkt när han klev över tröskeln till klassrummet? Ja gud ja, varför skulle han vilja gå här! Vem skulle någonsin vilja gå i en klass med ett gäng sportnördar, ett gäng pluggisar, ett par fjortisar och en del okategoriserade människor? Ingen frivillig i alla fall.
Usch och gud igen. Jag hade slösat bort många timmars tänkande på Adrian. Han var nog långt borta nu. Jag skulle aldrig få se denna undersköna unga man igen.
”Eh, ursäkta”, hördes en obekant röst. Ändå visste jag direkt vem det var och i mitt ansikte spred sig ett enormt leende. ”Dig känner jag igen från klassen jag ska gå i.”
”Hej Adrian”, svarade jag när jag vände mig om. ”Vad kul att du är här.”
Han såg på mig med en liten undran djupt inne i sina ögon. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa min entusiasm alltför mycket. ”Hittar du här, eller?” frågade jag.
”Nä, inte riktigt. Men så såg jag ju dig och tyckte vi kunde ta sällskap.”
Sällskap, tänkte jag. Han vill ta sällskap.
Två småfåglar flög förbi oss och Adrian följde dem med blicken. ”Vad börjar vi med?”
”Fysik”, sa jag och grimaserade. ”Kom.”
Vi gick in i skolbyggnaden, genom två korridorer och kom fram till våra skåp. ”Jag var här en eftermiddag förra veckan och fick lite grejer”, svarade Adrian på min undrande min när han obekymrat låste upp ett skåp och la in sin väska och hängde jackan på en av krokarna. Återigen memorerade jag noga hans kläder. Mörka, välsittande jeans och en skjorta i blått, vitt och beigt över en vit t-shirt. Vita skor.
Jag lade också märke till att han i hakan hade som en liten grop. Ingen John Travolta-avgrund men en liten inböjning liksom. Och de grågröna ögonen, där irisarna var mönstrade som ett kalejdoskop eller nåt.
Jag kom på mig själv med att stirra och stängde mitt skåp med en onaturligt hög smäll. Adrian gav mig en undrande blick igen men sa ingenting. Stängde bara sitt skåp långsamt och varsamt. Är han alltid sådär försiktig?
På vägen till klassrummet funderade jag på om han tyckte det var jobbigt att jag höll mig så nära. Av någon anledning ville jag veta hur han doftade. Psychofreak-känsla, men det fick han väl leva med. Adrian verkade inte besvärad.
Fysiklektion och jag var ännu mindre koncentrerad än vad jag brukade vara. En berusande känsla fyllde mig när han valde att sätta sig bredvid mig i klassrummet. Jag undrade om han skulle koncentrera sig jättemycket på vad lärar-Göran gick igenom, eller om han mest skulle sitta och kika på sina nya klasskamrater.
Jag gjorde det sistnämnda. Satt och kikade på min nya klasskamrat. Adrian.
Adrian. Adrian. Adrian.
Fjortistjejerna kom insläntrande genom dörren och gick förbi borde där vi satt. ”Naw, gulle, Alexandra har fått en ny kompis”, sa en av dem och kastade med sitt långa, vackra löshår.
”Just ja”, sa Adrian och vände sig till mig igen efter att ha suttit vänd framåt ett tag. ”Jag har ju inte vetat vad du heter. Alexandra.”
”Kalla mig Alex så blir det lättare”, log jag.
”Alex. Vad jobbar ni med förresten?”
”Fysik.”
Adrian skrattade. ”Dummer.”
”Ja, men inte vet jag. Det vanliga? Saker som rör sig och varför det rör sig, typ.”
Han spärrade upp ögonen och höjde ögonbrynen i en oseriös grimas. ”Ja…ha.” Och så ett sött skratt och ett sträckande på kroppen.
Han var lätt att vara med. På en kvart var det vad jag kommit underfund med. Nu till en början i alla fall. Lätt att umgås med.
Lektionen gick och då och då satt vi och viskade med varann, men mestadels satt jag och tittade på honom medan han lyssnade på Göran.
Efter en timme fick vi packa ihop böckerna – jag behövde dock inte packa ihop eftersom jag inte ens packat upp – och lämna klassrummet.
”Är det okej om jag fortsätter hänga på dig eller?” undrade Adrian försiktigt.
”Men ja”, log jag och vi gick ut ur klassrummet sida vid sida. ”Vi har svenska och matte kvar nu innan lunch.”
”Svenska låter bra i alla fall.”
Jag log igen. Mitt favoritämne.
”När har vi musik?” frågade han sen.
”Fredagseftermiddagar. Jätteskönt, vi får sitta kvar typ hur länge vi vill och spela.”
”Nice!” utbrast Adrian med ett stort leende på läpparna.
110 minuter senare satt vi mitt emot varandra i matsalen. Mina bästa vänner Liza och Markus hade hittat oss på ditvägen. Liza med sin obehagligt avslöjande ögonbrynslyftning när hon log finurligt mot mig – ”han ÄR ju snygg” – och Markus med sin lila slinga i det långa mörka håret i nacken och svarta jeansen med vita hängslen.
Liza spillde på sin nya, röda tröja när hon intresserat lyssnade på Adrian som berättade varför han flyttat hit. Jag satt själv förtrollad under tiden. Berättelsen var inte ett dugg intressant, men han var så otroligt vacker när han förklarade. Han var så lugn, stadig och säker, hans händer växlade från att ligga stilla på bordet till att lyftas upp i förtydligande eller uppgivna gester. Det jag uppfattade av hans ord var i alla fall att de flyttat för att de ville flytta. Från huvudstaden till en mindre stad. Mamma var så stressad och syrran hade ju tagit studenten nu så hon var inte ens i Sverige längre. Undrade för en sekund om Adrian hade nån pappa. Han nämnde aldrig nån pappa. Eller gjorde han det?
”Så ni valde bort Stockholm för att flytta hit?” frågade Markus skeptiskt.
”Det är ju värre än Alex och hennes mamma!” utbrast Liza. ”Vart bodde du? Söderköping?”
”Lin”, svarade jag med himlande ögon.
2010/01/30
en simpel wannabe-text på texten jag påbörjade under denna kväll, men som sedan försvann spårlöst. sockerkick.
och jag sitter här med dig i mina tankar, naken och blek och utan minsta möjlighet att nå dig. hur ska det gå? ingen som vet men jag vet att på något sätt ska det gå för jag finns i dina tankar på samma sätt som du finns i mina och jag vet att jag får ditt blod att rusa upp i ansiktet som ingen annan kan.
rusa fram som antiloper på savannen och jag vet hur du ser på mig som om jag vore en ängel och here we are in heaven där jag har vackra vingar som bär inte bara mig utan också dig, din kropp, din själ, ditt sinne följer mig i en ofrivillig dans och du har ingen chans att stå emot för det är så jag trollbinder dig.
sockervaddsdrömmar passerar förbi under nattetid och du hör fjärilars vingslag medan Gud målar regnbågar med sina tårar och projektorljus på en ljummen himmel. hur gör han egentligen? frågar du och jag suckar uppgivet medan vi fortsätter vår färd över karamellfärgade grusgångar i ett paradisland med sötmintssmakande gräsmattor.
en skuttande nyckelpiga gör oss sällskap och du ler och jag märker att om du slutar le kommer solen sluta lysa och sjunka ner i en bottenlös avgrund där den kommer vrida sig i kramper under tiden som den drömmer mardrömmar om ständigt mörker och frosttäckta somrar tills den inte orkar kämpa längre och du vet att om solen slutar lysa är det ditt fel att världen lever i ständig sorg.
men du slutar inte le och jag känner mig egoistisk som inte delar med mig till världen av de känslor som fyller hela min existens. glädjen är så absolut att den är påtalig, du lyckas forma den till ett hjärta och mitt ordförråd är litet men jag lyckas klämta fram de tolv små bokstäver som krävs för att berätta för dig vad jag känner.
det jag känner är kärlek och det är ett sånt abstrakt uttryck att det är svårt för mig att tala om det, jag berättar sällan men jag tycker att du borde veta ändå. vi kan resa till italien och jag kan ta dig med på utflykter över kanalerna och vi hör låtsasmusik i bakgrunden och vi ser illusionisten som spelar för oss på sin änglaharpa och nu är det jag som ler.
jag tänker mig gamla filmbandspelare som flyger omkring i luften och visar komedier över hela världen. jag tänker mig lejonkungen och hur bästisarna där skojar med livet och jag tycker att det är så man borde göra. skoja med livet för hur det än går så kommer ingen levande härifrån. jag tänker mig serier som vänner där man bara ler åt den ständiga och sockersöta dumheten som förälskar och förtrollar.
jag tänker mig dig där du står på ett enormt berg av rubiner, skimrande och leende och hypnotiserande. bandspelare som lägger ditt lyckliga skratt på sitt minne och den enorma regnbågen som sprängs över dig och regnar ner som snöflingor och landar i ditt hår. och jag vet att joe labero kan få fram kaniner ur höga hattar men jag vet ännu mer att det är det här som är magi.
rusa fram som antiloper på savannen och jag vet hur du ser på mig som om jag vore en ängel och here we are in heaven där jag har vackra vingar som bär inte bara mig utan också dig, din kropp, din själ, ditt sinne följer mig i en ofrivillig dans och du har ingen chans att stå emot för det är så jag trollbinder dig.
sockervaddsdrömmar passerar förbi under nattetid och du hör fjärilars vingslag medan Gud målar regnbågar med sina tårar och projektorljus på en ljummen himmel. hur gör han egentligen? frågar du och jag suckar uppgivet medan vi fortsätter vår färd över karamellfärgade grusgångar i ett paradisland med sötmintssmakande gräsmattor.
en skuttande nyckelpiga gör oss sällskap och du ler och jag märker att om du slutar le kommer solen sluta lysa och sjunka ner i en bottenlös avgrund där den kommer vrida sig i kramper under tiden som den drömmer mardrömmar om ständigt mörker och frosttäckta somrar tills den inte orkar kämpa längre och du vet att om solen slutar lysa är det ditt fel att världen lever i ständig sorg.
men du slutar inte le och jag känner mig egoistisk som inte delar med mig till världen av de känslor som fyller hela min existens. glädjen är så absolut att den är påtalig, du lyckas forma den till ett hjärta och mitt ordförråd är litet men jag lyckas klämta fram de tolv små bokstäver som krävs för att berätta för dig vad jag känner.
det jag känner är kärlek och det är ett sånt abstrakt uttryck att det är svårt för mig att tala om det, jag berättar sällan men jag tycker att du borde veta ändå. vi kan resa till italien och jag kan ta dig med på utflykter över kanalerna och vi hör låtsasmusik i bakgrunden och vi ser illusionisten som spelar för oss på sin änglaharpa och nu är det jag som ler.
jag tänker mig gamla filmbandspelare som flyger omkring i luften och visar komedier över hela världen. jag tänker mig lejonkungen och hur bästisarna där skojar med livet och jag tycker att det är så man borde göra. skoja med livet för hur det än går så kommer ingen levande härifrån. jag tänker mig serier som vänner där man bara ler åt den ständiga och sockersöta dumheten som förälskar och förtrollar.
jag tänker mig dig där du står på ett enormt berg av rubiner, skimrande och leende och hypnotiserande. bandspelare som lägger ditt lyckliga skratt på sitt minne och den enorma regnbågen som sprängs över dig och regnar ner som snöflingor och landar i ditt hår. och jag vet att joe labero kan få fram kaniner ur höga hattar men jag vet ännu mer att det är det här som är magi.
2010/01/22
dåligt gjort, skrev utan ork. läs ändå. och kommentera både den här och andra.
"Svara ärligt på min fråga, Marlene."
Min blick stelnade till. Stirrandes på golvlisten intill hans stol slutade jag för en stund att andas.
"Älskar du mig?"
Jag drog ett djupt och välbehövt andetag. Eeehm, ursäkta? Vad i helvete skulle jag svara på det? Hur skulle jag ens reagera?
Jag hade stor lust att ställa mig upp och skrika på Jakob. Fråga vad det var han anklagade mig för. Vad var det han överröste på mig, överraskande och plötsligt. Jo, ett stort ansvar som handlade om hela våran framtid tillsammans.
"Vad är det du säger?" Med ena ögonbrynet sänkt och det andra höjt mötte jag hans blick. Han såg på mig med spänd uppsyn.
"Svara bara på frågan, Marlene."
Jag andades långsamt. Kände hur jag blev torr i munnen, och spände käkarna.
"Du kan inte säga att det handlar om det just nu, Jakob. Om jag älskar dig eller inte, vad spelar det för roll när du ändå aldrig träffar mig?"
"Men jag..."
"Det handlar inte bara om dig Jakob. Hur kul tror du att det är, att se dig två minuter i veckan om ens det. Och sedan kommer du och frågar om jag älskar dig?"
"Marlene, jag menar inte att..."
"Men vad i helvete är det då?"
Jag kände paniken komma krypande. Detta tvekande hit och dit hela tiden. Det här, nej Marlene jag har träning idag, nej Marlene jag måste jobba, vecka ut och vecka in. Som att han inte ville träffa mig. Vad trodde han egentligen?
Under ett par sekunder kom flashbacks flygande genom huvudet. Första gången jag såg Jakob spela en innebandymatch. Första gången jag träffade hans familj. Första gången jag var själv tjej tillsammans med honom och alla hans vänner (jätteskojig kväll med öl och tevespelande. Toppen...). Första gången vi gick på bio tillsammans. Första - och enda - gången han bjöd ut mig på restaurang. Jag höll kvar minnet av den kvällen. Allt hade varit helt perfekt. Det var en sommarkväll då Jakob kommit som från ingenstans och dragit med mig hemifrån, nästan våldsamt, utan att berätta för mig vart vi skulle. Mamma och pappa sa båda två "Ha så roligt ikväll", helt lugna som om de redan var med på överraskningen. Jakob drog på mig skinnjacka och motorcykelhjälm utan att säga ett ord. Jag frågade flera gånger vad vi skulle göra men han vägrade svara. Vi satte oss på hans motorcykel och körde iväg i ovanligt låg fart. Efteråt sa han att det var för att han beundrade utsikten över havet, men det hade jag ingen tanke på under färden, jag satt med tusen tankar i huvudet och kände mig helt enkelt kidnappad. Vi stannade efter kanske en timmes åkande och jag slog till honom hårt på armen efter att han stigit av motorcykeln och tagit av både sin egen och min hjälm. "Vad håller du på med?" sa jag argt.
"Kolla själv."
Han tog min hand och drog mig med sig. Först då märkte jag att vi kommit fram till den absolut sötaste restaurangen jag någonsin sett. Liten, men på något sätt med stor rymd inuti. Ett marint tema som såg helt perfekt där uppe bland sand och klippor.
Restaurangens matsalschef mötte oss i dörröppningen och välkomnade oss med stort leende och varsin välkomstdrink. Vi gick in i matsalen, Jakob höll mig om ryggen och jag minns att jag viskande upprepade frågan "Vad håller du på med?"
Vi blev visade till ett vitdukat bord på terrassen Jakob höll min hand på bordet. "Du vet om att vi har vår ettårsdag om sex veckor va?" sa han.
"Det är väl klart?" sa jag frågande och såg på honom med rynkade ögonbryn. Jakob log varmt mot mig.
"Idag är det ett år sedan jag fick träffa dig för första gången."
Jag mindes värmen som strålade genom mig. Killen jag såg på hade förgyllt min vardag i ett helt år. Den allra bästa människan jag visste. Han som till och med memorerat datumet för vårt första "möte".
Och nu satt vi här. Några dagar efter vår femtonmånadersdag.
Jakob stirrade på en punkt långt bakom min högra axel. Han såg nästan panikslagen, och ångerfull, ut.
"Vad håller du på med?" frågade jag med låg röst.
Jakob svarade inte. För en sekund såg han in i mina ögon innan han verkade rikta blicken mot mitt hår vid nyckelbenet istället.
"Den nya Jakob jag lärt känna de senaste två månaderna är inte samma Jakob jag lärde känna för femton månader sedan", sa jag, högt och tydligt. "Jag vet inte vad som flugit i dig nu, så du får gärna förklara."
Jakob svarade inte.
"Behöver du två månader till för att föra vidare det här samtalet?" väste jag. "Eller hur lång tid tog det för dig att samla ihop dig till de viktiga orden nu nämnt här?"
"Det finns en annan, Marlene", sa han samtidigt som jag avslutade min mening. "Det finns en annan."
Jag kunde inte få ett endaste ord ur min mun. Jag stirrade på honom med munnen öppen som om ord ville komma ut, men de stannade någonstans i strupen.
"Jag har känslor för en annan tjej, Marlene, och det är därför jag ger dig den här frågan. Jag måste veta om... Ja, ifall..."
Jag reste mig hastigt upp. Lyfte upp pinnstolen jag satt på. Tog i allt vad jag hade och kastade den på honom.
"Femton månader Jakob. Femton i helvetes jävla månader!" skrek jag.
"Jag vet Marlene jag vet!" skrek han tillbaka. "Men jag..."
"Det finns inga 'men' Jakob", avbröt jag. "Det finns inte längre något 'oss', eller 'vi', eller 'dig hjärta mig'", fortsatte jag. "Femton jävla månader rakt åt helvete. Dra härifrån."
Min blick stelnade till. Stirrandes på golvlisten intill hans stol slutade jag för en stund att andas.
"Älskar du mig?"
Jag drog ett djupt och välbehövt andetag. Eeehm, ursäkta? Vad i helvete skulle jag svara på det? Hur skulle jag ens reagera?
Jag hade stor lust att ställa mig upp och skrika på Jakob. Fråga vad det var han anklagade mig för. Vad var det han överröste på mig, överraskande och plötsligt. Jo, ett stort ansvar som handlade om hela våran framtid tillsammans.
"Vad är det du säger?" Med ena ögonbrynet sänkt och det andra höjt mötte jag hans blick. Han såg på mig med spänd uppsyn.
"Svara bara på frågan, Marlene."
Jag andades långsamt. Kände hur jag blev torr i munnen, och spände käkarna.
"Du kan inte säga att det handlar om det just nu, Jakob. Om jag älskar dig eller inte, vad spelar det för roll när du ändå aldrig träffar mig?"
"Men jag..."
"Det handlar inte bara om dig Jakob. Hur kul tror du att det är, att se dig två minuter i veckan om ens det. Och sedan kommer du och frågar om jag älskar dig?"
"Marlene, jag menar inte att..."
"Men vad i helvete är det då?"
Jag kände paniken komma krypande. Detta tvekande hit och dit hela tiden. Det här, nej Marlene jag har träning idag, nej Marlene jag måste jobba, vecka ut och vecka in. Som att han inte ville träffa mig. Vad trodde han egentligen?
Under ett par sekunder kom flashbacks flygande genom huvudet. Första gången jag såg Jakob spela en innebandymatch. Första gången jag träffade hans familj. Första gången jag var själv tjej tillsammans med honom och alla hans vänner (jätteskojig kväll med öl och tevespelande. Toppen...). Första gången vi gick på bio tillsammans. Första - och enda - gången han bjöd ut mig på restaurang. Jag höll kvar minnet av den kvällen. Allt hade varit helt perfekt. Det var en sommarkväll då Jakob kommit som från ingenstans och dragit med mig hemifrån, nästan våldsamt, utan att berätta för mig vart vi skulle. Mamma och pappa sa båda två "Ha så roligt ikväll", helt lugna som om de redan var med på överraskningen. Jakob drog på mig skinnjacka och motorcykelhjälm utan att säga ett ord. Jag frågade flera gånger vad vi skulle göra men han vägrade svara. Vi satte oss på hans motorcykel och körde iväg i ovanligt låg fart. Efteråt sa han att det var för att han beundrade utsikten över havet, men det hade jag ingen tanke på under färden, jag satt med tusen tankar i huvudet och kände mig helt enkelt kidnappad. Vi stannade efter kanske en timmes åkande och jag slog till honom hårt på armen efter att han stigit av motorcykeln och tagit av både sin egen och min hjälm. "Vad håller du på med?" sa jag argt.
"Kolla själv."
Han tog min hand och drog mig med sig. Först då märkte jag att vi kommit fram till den absolut sötaste restaurangen jag någonsin sett. Liten, men på något sätt med stor rymd inuti. Ett marint tema som såg helt perfekt där uppe bland sand och klippor.
Restaurangens matsalschef mötte oss i dörröppningen och välkomnade oss med stort leende och varsin välkomstdrink. Vi gick in i matsalen, Jakob höll mig om ryggen och jag minns att jag viskande upprepade frågan "Vad håller du på med?"
Vi blev visade till ett vitdukat bord på terrassen Jakob höll min hand på bordet. "Du vet om att vi har vår ettårsdag om sex veckor va?" sa han.
"Det är väl klart?" sa jag frågande och såg på honom med rynkade ögonbryn. Jakob log varmt mot mig.
"Idag är det ett år sedan jag fick träffa dig för första gången."
Jag mindes värmen som strålade genom mig. Killen jag såg på hade förgyllt min vardag i ett helt år. Den allra bästa människan jag visste. Han som till och med memorerat datumet för vårt första "möte".
Och nu satt vi här. Några dagar efter vår femtonmånadersdag.
Jakob stirrade på en punkt långt bakom min högra axel. Han såg nästan panikslagen, och ångerfull, ut.
"Vad håller du på med?" frågade jag med låg röst.
Jakob svarade inte. För en sekund såg han in i mina ögon innan han verkade rikta blicken mot mitt hår vid nyckelbenet istället.
"Den nya Jakob jag lärt känna de senaste två månaderna är inte samma Jakob jag lärde känna för femton månader sedan", sa jag, högt och tydligt. "Jag vet inte vad som flugit i dig nu, så du får gärna förklara."
Jakob svarade inte.
"Behöver du två månader till för att föra vidare det här samtalet?" väste jag. "Eller hur lång tid tog det för dig att samla ihop dig till de viktiga orden nu nämnt här?"
"Det finns en annan, Marlene", sa han samtidigt som jag avslutade min mening. "Det finns en annan."
Jag kunde inte få ett endaste ord ur min mun. Jag stirrade på honom med munnen öppen som om ord ville komma ut, men de stannade någonstans i strupen.
"Jag har känslor för en annan tjej, Marlene, och det är därför jag ger dig den här frågan. Jag måste veta om... Ja, ifall..."
Jag reste mig hastigt upp. Lyfte upp pinnstolen jag satt på. Tog i allt vad jag hade och kastade den på honom.
"Femton månader Jakob. Femton i helvetes jävla månader!" skrek jag.
"Jag vet Marlene jag vet!" skrek han tillbaka. "Men jag..."
"Det finns inga 'men' Jakob", avbröt jag. "Det finns inte längre något 'oss', eller 'vi', eller 'dig hjärta mig'", fortsatte jag. "Femton jävla månader rakt åt helvete. Dra härifrån."
2010/01/15
snö
Sara satt och viftade vilt med armarna när Martina klev på bussen. Martina log snett och himlade med ögonen. Hon visste att det var på grund av snön och inte på grund av att Sara fick träffa henne som Sara var så glad.
”Hej!” utbrast hon lyckligt när Martina satte sig i sätet bredvid. Hennes blick var redan riktad ut mot snön igen.
”Du är ju seriöst knäpp!” skrattade Martina.
”Vadå?” blev Saras fördröjda svar.
De gick båda två och fångade snöflingor på tungorna den korta vägen från busshållsplatsen till skolbyggnaden. De skrattade och puttade på varann medan de letade efter de största flingorna. Sara stirrade så högt och länge upp i himlen att hon glömde titta vart hon gick och slog hakan i en lyktstolpe. Martina skrek av skratt och Saras ansiktsuttryck ändrades på några få sekunder från stum förvåning till irritation till barnslig lycka igen. ”Det här är ju galet!” skrattade hon.
Väl inne i skolan samlade de sig. De gick lugnt och stilla genom korridorerna sida vid sida och pratade lugnt om helgens händelser. Eller inte. Innanför ytterdörrarna skakade de av sig snöflingorna medan de fortfarande skrattade åt Saras tabbe, och dramatiserade krocken om och om igen. Folk stirrade på dem medan de sprang genom korridorerna, skrikandes och skuttandes utan att bry sig det minsta om ifall andra tittade på dem.
Christoffer och Markus flinade åt dem där de nonchalant stod lutade mot sina skåp. Martina och Sara tävlade om vem som hann fram först. De hade skåpen över och under varann och de kunde inte stå där samtidigt. Sara hann fram först, och började ta fram sina nycklar ur fickan. Martina som redan tagit fram sin nyckel tacklade Sara i höftbenshöjd och låste upp skåpet. Tjejerna skrek av skratt.
”Men hör ni”, sa Christoffer, fortfarande flinandes. ”Går ni i nian eller?”
Sara pausade sitt skrattanfall och såg på honom. ”Men det är snö ute, dah?”
”Hej!” utbrast hon lyckligt när Martina satte sig i sätet bredvid. Hennes blick var redan riktad ut mot snön igen.
”Du är ju seriöst knäpp!” skrattade Martina.
”Vadå?” blev Saras fördröjda svar.
De gick båda två och fångade snöflingor på tungorna den korta vägen från busshållsplatsen till skolbyggnaden. De skrattade och puttade på varann medan de letade efter de största flingorna. Sara stirrade så högt och länge upp i himlen att hon glömde titta vart hon gick och slog hakan i en lyktstolpe. Martina skrek av skratt och Saras ansiktsuttryck ändrades på några få sekunder från stum förvåning till irritation till barnslig lycka igen. ”Det här är ju galet!” skrattade hon.
Väl inne i skolan samlade de sig. De gick lugnt och stilla genom korridorerna sida vid sida och pratade lugnt om helgens händelser. Eller inte. Innanför ytterdörrarna skakade de av sig snöflingorna medan de fortfarande skrattade åt Saras tabbe, och dramatiserade krocken om och om igen. Folk stirrade på dem medan de sprang genom korridorerna, skrikandes och skuttandes utan att bry sig det minsta om ifall andra tittade på dem.
Christoffer och Markus flinade åt dem där de nonchalant stod lutade mot sina skåp. Martina och Sara tävlade om vem som hann fram först. De hade skåpen över och under varann och de kunde inte stå där samtidigt. Sara hann fram först, och började ta fram sina nycklar ur fickan. Martina som redan tagit fram sin nyckel tacklade Sara i höftbenshöjd och låste upp skåpet. Tjejerna skrek av skratt.
”Men hör ni”, sa Christoffer, fortfarande flinandes. ”Går ni i nian eller?”
Sara pausade sitt skrattanfall och såg på honom. ”Men det är snö ute, dah?”
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
