övning ur Skriv om och om igen : Ta det vackraste namn du vet. Skriv en berättelse om en magiker som heter så.

Hon koncentrerade sig på ett sätt hon aldrig koncentrerat sig förut. Hon andades långsamt, tyngde ner kroppen mot marken och stod sedan blickstilla. En plötslig insikt hade fått henne att förstå att hon kunde det här.
Hon slöt ögonen för två sekunder, och öppnade dem igen. Stirrade på klippblocket. Kände vinden i sitt hår. Den fuktiga luften värmde lungorna. Hon tog sedan ett bestämt steg framåt med vänsterfoten och klippblocket lyfte. Hon stod tio meter ifrån och såg hur det skakade en halvmeter upp i luften. Jag kan det här, tänkte hon när det började sjunka mot marken igen. Hon bet ihop käkarna och kände hur hon själv började darra. Hon stirrade ilsket på klippblocket och lyfte vänsterarmen och pekade på det. Med en plötslig rörelse med handen fick hon det sedan att störta in i bergsvägen med ett brak.
Elvira sjönk ner på marken. Hon andades flåsande och hela hennes kropp skälvde. Hon hade aldrig känt en sådan här utmattning förut. Hon hade inte märkt det, men ett stort fält av moln hade svävat in över ön. Det var omöjligt att det hade svävat in på de fem minutrarna hon trott att hon stått där och stirrat på blocket. Hur länge hade hon varit ute egentligen?


Hon hade drömt om det här under natten. Drömt att hon kunde göra vad hon ville med vad som helst. Inte med människor kanske, men med träd, stenar, bilar, hus ja, vad som helst. Hon såg upp mot himlen igen. Himlen var blå, precis som den varit då hon vaknade. Bekymmersrynkan i pannan djupnade. Vad betydde det här?
"Elvira..."
Elvira vände sig om och såg en äldre man komma gående mot henne. Hans hår var grånat blont, och han var klädd i en klädsel som liknade de bilder hon sett av Jesus, eller någon munk eller något. Elvira hade aldrig mött mannen tidigare. Ändå visste hon precis vem det här var.
Ofrivilligt gled ordet "Mästare" ur hennes mun och hon böjde ner huvudet i något hon antog var en bugning.
Hon såg på mannen ett par sekunder med skeptis i blicken. Hon kunde inte riktigt titta rakt på honom, så hon vred huvudet en bit åt vänster och flackade med blicken mellan honom och marken. Hon undrade om han ens var verklig. Drömde hon bara?
"Jag ser att du är tveksam, Elvira", sa mannen och hon fnös medan hennes blick frös fast vid en grästuva.
"Tveksam?" sa hon. "Jag drömmer fortfarande, eller hur? Egentligen ligger jag hemma i min säng och sover jättegott."
"Nej, mitt barn. Du är inte hemma längre."
"Ehm, jo. Jag drömmer, det märker jag ju själv. Jag kan lyfta stora bergsbitar utan att röra vid det, och jag gör saker helt ofrivilligt, och du har jättkonstiga kläder."
Mannen skrattade på ett väldigt vänligt sätt. "Du har en innerlig respekt och en stark lojalitet, det är allt. Och se på dig själv, du ser inte ut som du brukar, inte sant?"
Elvira rynkade ögonbrynen igen. Såg sedan ner på sina kläder och häpnade. Hon var klädd i en egendomlig vit skjorta med mönster och tecken som hon inte kunde tyda och ett par skogsgröna byxor som nådde henne till knäna.
"Du har redan förstört dem, ser jag", sa mannen och nickade mot hennes knä. En reva löpte längs hela knävecket. Elvira tittade generat på mannen. Sedan ändrades hennes uppsyn snabbt.
"Vad är det här egentligen? Erkänn nu att jag drömmer."
"Du drömmer inte, Elvira. Du..."
Mannen avbröt sig när Elvira sjönk ner på marken med händerna för ögonen.
"Du har mycket att lära", fortsatte han när han fick upp henne sittandes. "Att börja med att lyfta klippblock som väger ton är väl ganska dumt?"
"Inte vet jag. Jag har aldrig lyft något med blicken förut?"
"Du måste träna upp dig, förstår du. Börja med de minsta sakerna du kan hitta. Tar du allt för stora saker kan det kosta dig ditt liv."
"Du kunde inte ha nämnt det lite tidigare?" Elvira suckade och la sig ner på rygg. Hela situtationen kändes absurd. Lika bra att spela med. Drömmen kanske ledde till något roligt.
"Det är ingen dröm, Elvira. Du har blivit kallad från de högsta makterna i min värld. Du behövs hos oss."
Elvira brast ut i högljutt skratt. Hon höll sig för magen och skrattade tills tårarna rann.
"Högsta makterna? Herregud, eller det där kanske var fel ord. Högsta makterna? Du måste skämta!"
Mannen stirrade irriterat på henne. Hon tittade obekymrat bort. "Förresten vet jag inte ens vad du heter."
"Jag heter Noel. Och nu Elvira, ska vi gå."
Noel drog upp henne på fötter och granskade henne först en gång, med bekymrad min, uppifrån och ner. Han lade sedan hennes långra röda hår till rätta så det hängde rakt ner längs ryggen, och granskade henne igen. "Besynnerligt!"
Elvira hann inte fråga vad som var "besynnerligt", innan han tog ett stadigt grepp om hennes överarm och drog henne med sig. De gick med hhög fart in en bit i skogen och stannade framför två tätt stående träd. Noel lyfte handen som inte höll i Elvira och pekade på mellanrummet mellan träden. Ett blått sken började sprida sig där emellan och bildade till slut något som liknade en stor port.
"Kom här", sa Noel.
Elvira suckade. "Det här är den skummaste dröm jag någonsin haft."


lät fantasin flöda. bilder kom upp i huvudet, det har spelats som en film i min hjärna. nu skrev jag ner det bara, så som bilderna dök upp.

Ett tjockt lager snö täckte hela världen. Det var som om någon lagt ett oändligt vitt täcke över hela byn och det var så vackert. Jag har nog aldrig älskat snö så mycket som jag gjorde det här året. Jag hade gått och längtat ända sedan sommarlovet tog slut, och nu var den här! Den underbara, vackra, kalla snön som kunde göra vem som helst helt mållös. Trädens och buskarnas grenar var som uppätna. Under lagret på marken var det nästan omöjligt att föreställa sig att där fanns både gräs och asfalt och grus. Snökristallerna glittrade i solskenet och mitt i härligheten kom jag och Helena ridandes på våra ponnysar.

Kylan bet i våra kinder som redan var ömma efter att våra leenden strålat ända sedan vi vaknade den morgonen och upptäckte snön.

Helena hade spenderat natten hos mig och snön hade långsamt börja falla redan på kvällen. Den väckte knappt något hopp i oss, eftersom den var så gott som ingenting. Under natten hade det sedan dragit i ordentligt. Mamma berättade att hon inte kunnat sova på grund av vindens vinande och snöflingorna hade fallit som om det vore kapplöpning på gång.

Till min och Helenas stora lycka.

Med stora leenden och lyckotjut då och då hade vi sprungit ut i stallet och fodrat och nästan borstat pälsen av hästarna för att hålla oss själva varma medan de åt. Sadla och tränsa gjorde vi sedan på nolltid, och red sedan iväg, fortfarande leendes.

Vi bor i ett litet samhälle, Helena och jag. En liten by med affär och sånt, kyrka och postkontor, några hus och sedan en massa bondgårdar spridda runt omkring. Vi red nu igenom samhället och såg hur allting under natten målats vitt. Hustaken var täckta och marken likaså. Ingen hade än så länge kört med någon bil över det lilla torget, fanns endast några få fotspår som man kunde följa mellan postkontoret och kyrkan och affären.

"Det är som ett sagoland", viskade Helena.

Det var det verkligen. Ner på pappret går det inte att beskriva. Man måste se det själv, hur fint snön låg över byn. Vi blev som förälskade.

Arne som äger affären kom ut som han alltid gör när vi rider förbi. Utan hästarna lägger han knappt märke till oss, men nu kom han ut och vinkade glatt och kastade upp två nävar pudersnö i luften.

Vi red vidare ut ur byn, ut på ängen där vi alltid red. Galoppängen. Hästarna kände till den lika väl som oss, visste att nu var galoppsträckan nära. Öronen spetsades och vi kände hur de liksom stramade upp sig och blev långbenta i sina små haflingerkroppar. En galoppfattning och vi var iväg. Störtade fram över ängen med snön yrandes runt oss, vilket fick hästarna att piggna till ännu mer. Vi stod upp i sadlarna med ögonen kisande och munnarna i - om möjligt - ännu bredare leenden. Hästarna kom in i en gemensam rytm och aldrig hade en raksträcka i galopp varit så underbar.

Eric var den sortens kille som Jessica utseendevis inte brukade falla för. Han var för det första inte så lång som Jessica tyckte killar borde vara. Han var inte blond, hade inte sådär lite längre, ostyrigt hår. Han var inte sådär smal och bredaxlad som hon gillade. Eric var brunhårig, riktigt vältränad och bara ett par centimeter länge än henne. Ändå kunde hon inte hålla tankarna borta från honom. Eric utstrålade en sådan glädje, ömhet och ett sånt förtroende. Personlighet hade han gott om, och den verkade passa så bra ihop med Jessicas.
Eric gick i klassen över Jessicas, i nian, och de hade lärt känna varandra på ett fotbollsläger sommaren innan. Jessica hade lagt märke till honom på grund av hans sinne för humor, hans sorglösa synsätt på andra människor, och att han alltid verkade vara så glad. Han stöttade de andra spelarna med rop och klappar i ryggen, uppmuntrade om någon verkade besviken över sin insats, och berömde högljutt så fort någon gjorde bra ifrån sig.
De hade pratat massvis med gånger med varandra, och det var alltid så lätt att prata med honom. I hans närhet blev hon aldrig sådär blyg som hon ibland kunde bli. Hon vågade vara sig själv, säga saker rätt ut, skämta och skoja och helt enkelt bara vara. I skolan var Eric ibland en räddande ängel när hon var på dåligt humör, ibland var han den där extra toppingen på glädje som kunde infinna sig när hon gjort någonting bra, och han kom med kommentarer som ”jag är så stolt över dig!”

Jessica cyklade stressat till skolan. Alltid ska den dumma klockan ticka på alldeles för fort och få tiden att rinna iväg som självaste Niagarafallet, muttrade hon i tankarna. Musiken strömmade ur hörlurarna in i hennes öron på en inte alltför hälsosam volym, men hon orkade inte bry sig. Sju minuter av sådan volym, två gånger om dagen kunde väl öronen överleva.
Medan hon gick genom skolans korridorer på väg till första lektionen höll hon utkik efter Eric. Hon blev lite orolig när hon inte såg honom någonstans. Ett fysikprov väntade innanför dörren till klassrummet och Jessica suckade uppgivet. Fysik avskydde hon från djupet av sitt hjärta, hon hade ingen som helst förståelse för det! Frågor som undrade varför? kryllade i hennes huvud hela tiden, och det var sällan hon fick ett förstående svar på dem. G-frågorna klarade hon i alla fall av innan hon lämnade in provet och gick ut ur klassrummet.
I korridoren där hon hade sitt skåp spred sig ett brett leende över hennes ansikte. Eric kom gående mot henne och log även han. Hon drogs in i en värmande kram och det var nästan så att knäna ville vika sig under henne. Det gick snabbt genom hennes huvud att det ändå inte skulle göra någonting, Eric var så stark så han skulle nog inte märka om hon bara stod kvar eller hängde lealöst i hans armar.
”Fysikprov nyss”, muttrade hon lite halvtrumpet.
”Hur gick det?” Eric log och drog henne lite lekfullt i en hårslinga.
”Sämst! Kan verkligen inte, fattar nada! Gjorde G-frågorna och drog sen.”
”Men om du har svarat rätt på dem lär du väl få ett G i betyg i alla fall?”
Åh Eric, alltid denna positiva syn på allting. Jessica log igen.
”Nja, kanske det.”
Med Erics arm runt hennes axlar gick hon vidare med honom genom korridoren. Såhär bra borde det alltid vara, tänkte hon. Han och jag, alltid.

skrivet för länge sedan.. visste inte vad jag skulle göra av den så den hamnade här!

En kvinna i tjugosjuårsåldern gick längsmed en husvägg med trötta steg. Hon hade långt, brunt, vågigt hår och regnmolnsfärgade ögon. Hon var runt en och sextiofem lång, men klackarna på stövlarna hon gick i fick henne att se mycket längre ut. I tonåren var det många som sagt till henne att söka till någon modellagentur, men det lockade henne inte alls. Istället hade hon utbildat sig till kock, och börjat jobba på en grekisk restaurang i centrum. Det var det jobbet hon nu kom ifrån, idag jobbade hon inte kvällspass.
Hon klev in genom dörren under skylten 5a och med en suck började hon gå uppför trapporna. Hissen funkade inte idag heller. Ändå skulle reparatörsgubb-arna ha varit där för en vecka sedan.
”Cilla Eriksson”, stod det på en av de tre dörrarna fyra våningar upp. Bredvid namnet hade någon suttit fast en bit markeringstejp. ”Björn Dahlgren” stod det på den med slarvig stil. Tejpen hade suttit där i tre år nu, ända sedan Björn flyttade in hos Cilla.
Hon öppnade dörren och klev in. Det luktade instängt och luften kändes kvav.
– Hallå? ropade hon in i lägenheten. Ett grymtande hördes till svar.
Björn låg på soffan med en ölburk i handen, tidningen på bröstet och teven påslagen. Det var en syn som Cilla såg flera gånger i veckan.
– Har du legat här hela dagen? undrade hon och gick fram till fönstren och öppnade ett av dem på vid gavel.
– Nja, har köpt tidningen också.
– Du måste skaffa en hobby, har jag ju sagt, sa Cilla och gick ut i köket. Börja röra på dig, tillade hon och tänkte på Björns mage som bara växt sedan han flyttat in.
– Äh, hörde hon Björn muttra.
Cilla öppnade kylskåpet. Tomt, sånär som på några ölburkar, ett bregottpaket, en ost och ett mjölkpaket.
– Ah, förresten, ropade Björn. Rensade kylen innan jag drog till affärn.
– Och köpte inget nytt? sa Cilla.
– Nä, sa Björn. Det brukar ju du göra.
Cilla suckade. Då skulle hon alltså få gå till affären igen. Det hade hon gjort tre gånger den här veckan, och det var bara torsdag. Tur att hon fick lön imorgon i alla fall.
Kaffe fanns det som tur var, så hon kokade ett par koppar. Björn gjorde henne sällskap vi bordet, och klagade på att det inte fanns några kakor.
– Du kan väl köpa dina kakor själv, muttrade Cilla.
– Och med vilka pengar tänkte du att jag skulle handla? undrade Björn näbbigt.
– Ja, om du skaffar ett jobb med en arbetsgivare som ger dig lön så där har du dina pengar!
– Och vem har sagt att jag vill ha ett jobb?
– Du, det märker jag själv. Tidningen ligger upp-slagen varje dag på jobbannonserna. Som att de gör det bara för att du tycker det är kul att kolla på dem?
– Kanske de gör! skrek Björn med vildhet i blicken.
– Du är ju full, suckade Cilla. Lägg av med det där jävla drickandet nån gång! Jag går till affären nu.
Björn stod kvar vid bordet och såg efter henne med en nära likhet till ett litet vilset barn.
Cilla drog snabbt på sig sin ullkappa, skinnstövlarna och den stora, vita, stickade mössan. Sedan skyndade hon ut genom dörren och smällde igen den efter sig. Efteråt ångrade hon sig, det kanske störde grannarna.
Istället för att gå till ICA Nära och bara handla det nödvändiga, bestämde hon sig för att ta bilen och åka och storhandla istället. Det brukade få henne att koppla av.
Även denna gång. Cilla gick sakta runt i affären och plockade på sig massor av varor, både nödiga och onödiga. Hon sjung med i låtarna som spelades i högtalarna och tog ett och annat danssteg …
– Men herreguuuuud! hörde Cilla en kvinna utbrista, och hon kände ett par starka armar vända henne om och sedan krama henne.
– Ehe … mumlade Cilla förvirrat.
Armarna släppte taget kring henne och kvinnan ställde sig en liten bit ifrån.
– Men gud så länge sen va? sa hon och nickade som svar åt sig själv. Fyra år, minst! Gud vad roligt!
Då kom Cilla på vem det var. Annelie Gustavsson, som hon hade gått kockutbildningen med. Men hon såg annorlunda ut sedan Cilla senast sett henne. Det korta, svarta håret hon haft var nu axellångt och brunt och hon var sminkad mycket mer diskret.
– Ja du! sa Cilla. Glad, men fortfarande lite tagen. Hur är det med dig?
– Det är bara bra, mycket förändrat såklart, men annars så. Du själv då?
– Jorå…, svarade Cilla tvekande och log svagt. Vad menar du med att mycket är förändrat? frågade hon sedan för att snabbt få bort fokusen från sig själv.
– Ja, du vet, dröjde Annelie medan de började gå bredvid varandra längs hyllorna. Jag har vänt upp och ner på mitt liv helt enkelt!
Hon plockade ner några konserver med majs från en hylla och la i sin korg.
Cilla fångade hennes blick med ett frågande uttryck i ansiktet. Annelie skrattade.
– Jag förstår att jag kommer få berätta alltihop för dig?
– Det kan du ge dig på! log Cilla. Jag är lika nyfiken nu som jag var i skolan!
De skrattade och mindes händelser från kockutbild-ningen när Cilla varit nästan för framfusig och nyfiken, lagt sig i allting och gått många på nerverna.
– Men jag ville ju veta! skrattade Cilla med ögonen våta av skratt.
Nu stod de i kassakön och la upp varor på bandet. Den äldre kassörskan tittade misstänksamt på dom.
– Hej! sa Cilla överdrivet glatt till henne och det fick Annelie att skrika av skratt.

Utanför butiken gick de till Cillas bil och Cilla öppnade bakluckan.
– Men vart bor du någonstans? frågade hon och hivade in de tunga kassarna. Ett av handtagen sprack. Kassen välte och varorna rullade ut i bilen. De hjälptes åt att plocka i dom igen.
– I höghusen där borta, svarade Annelie och pekade över vägen. Flyttade dit för några veckor sen. Jätte-mysigt!
– Jaha, vad kul! Jag bor längre bort, över nästa väg.
– Då är vi ju nästan grannar! utbrast Annelie och skrattade.
Cilla skrattade också och la i den sista gurkan i kassen.
- Vill du följa med in på fika förresten? frågade hon. Om du inte har något annat för dig förstås?
– Inte ett dugg! Jag följer gärna med. Men vi åker förbi mig först så jag kan lämna mina grejor om det går bra?

När de klev in genom dörren till Cilla ångrade hon sig plötsligt. Hon hade helt glömt bort att Björn också bodde där, och hon bad en tyst bön att han inte skulle hålla sig hemma.
– Men Gud vilken fin lägenhet, Cilla! utbrast Annelie medan hon tog av sig sina bruna, mönstrade mocka-stövlar. Hon tassade runt och kikade in i rummen. Sist hittade hon vardagsrummet.
Cilla stod i köket och sorterade sina varor med öronen på helspänn. Hur skulle det gå?
Annelie kom in i köket med ett leende på läpparna.
– Det ligger en man i din soffa, viskade hon. Ska det göra det?
Hon skrattade och Cilla grimaserade.
– Jag antar det.
– Vad menar du? frågade Annelie med ögonen lysande av nyfikenhet. Vem är han? Din man? Är han död? Har du dödat honom?
Cilla skrattade och Annelie log stort.
– Du är lika galen som förut! Nej, såklart är han inte död! Han är min lata pojkvän eller något som inte vet vad han ska göra med sitt liv.
– Så han ligger bara där? Som en gammal döende gubbe? Eller?
– Ja. Ungefär.
Cilla ryckte på axlarna.
– Jobbar han inte ens?
– Nej… Men han söker… Tror jag.
– Ja du det hoppas jag! Annars ska jag se till att få lite liv i honom! Får jag nåt kaffe eller? sa Annelie med ett leende.
Det fick hon. Cilla satte igång bryggaren och snart satt de mitt emot varandra vid köksbordet med varsin kopp och ett fat med mariekex mellan sig.
– Vart tog du vägen egentligen när vi tagit examen? undrade Cilla. Utomlands eller?
– Ja, till New York. För att jobba, du vet. Jag stannade flera år. Gud vad mycket jag gick upp i vikt! Riktig amerikanare blev jag. Sån där som man ser på tv, som aldrig kan gå ner igen. Sån som tävlar om hur mycket dom går ner!
– Men sån kan du väl inte ha blivit. Du ser ju inte ett dugg större ut än när jag sist såg dig.
Cilla tog ett kex, bröt det på mitten och doppade ena halvan i sitt kaffe.
– Nej okej då. Men i alla fall. Dom äter ju så sött allting! Men sen fick jag hemlängtan. Så då packade jag väskorna, tog med Vincent och satte mig i Stockholm, men flyttade hit sen och…
– Men vänta nu, Vincent?
– Ja, Vincent. Annelie log. Min fästman.
– Är det sant? utbrast Cilla. Ska du gifta dig?!
– Ja, eller nej, eller alltså vi har inte planerat något eller sånt. Vi är bara förlovade.
Hon höll upp sin vänsterhand. Ringfingret var prytt av en silverring. På ringen satt tre diamanter, en större än de andra två och de glittrade i solljuset som lös in genom fönstret.
Cilla drog åt sig handen, stirrade på den och fnös.
– Det var inte så bara! Är han rik eller?
– Inte ett dugg. Det är hans farmors.
– Nej? Åh herregud vad romantiskt! Friade han högst upp i Eiffeltornet i solnedgången också eller?
Annelie skrattade.
– Nej, sa hon. Men den låg i mitt vinglas när vi åt på restaurang.
– Det är ju inte klokt! Gud, han måste vara sötast på jorden!
– Nej, verkligen inte! Han är så sur jämt! Men när det väl gäller så!
Cilla log. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara om Björn skulle göra nåt liknande, men hon lyckades inte få fram någon fantasibild.
– Men, är det han som har vänt ditt liv upp och ner? Som du sa i affären?
– Jo, han också. Men också mycket annat. Jag är inte kock längre. Jag jobbar på dagis. Det är underbart! Små ungar runt mig hela tiden. Fast dom tröttar ut mig såklart, men jag tycker verkligen om det.
– Åh, jag skulle aldrig klara mig bland massa barn. Så mycket … nej, jag skulle inte orka helt enkelt!
– Det är inte så jobbigt faktiskt, inte lika stressigt i alla fall. Oftast.
Cilla log.
– Men du är kvar som kock eller?
– Ja, jag jobbar på Marcos Grekiska. Vet du vart det ligger?
– Ja, jag tror det. Aldrig vart där men. Hur går det då?
– Bra faktiskt, sa Cilla bara, för att undvika att gå djupare in på ämnet.
– Vad bra! sa Annelie och slog en blick mot klockan. Men oj, hon är ju redan sju! Jag kanske borde gå …
Hon gav Cilla ett leende.
– Vi måste ses snart igen! Vad härligt att vi stötte på varandra i affären!
– Ja verkligen! svarade Cilla och reste sig. Hon tog fram papper och penna ur en låda och skrev sitt mobilnummer. Först tänkte hon skriva hemnumret också, men ångrade sig. Björn kanske skulle svara om Annelie ringde. Så hon nöjde sig med mobilnumret och gav det till Annelie.
– Ring när du vill, sa hon och log.
– Tack, jag ringer om några dagar.
I samma stund klev Björn in i köket med håret på ända.
– Men goddagens, sa han och granskade Annelie snabbt uppifrån och ner. Annelie räckte fram handen och presenterade sig. Björn tog den och gjorde det samma.

Anna brast ut i ett stort, skinande leende medan hennes kinder långsamt fick en allt rödare ton. Kylan var nästan påtaglig, men den var frisk och gjorde det lätt att andas. Anna fortsatte le medan hon skuttade nerför verandatrappan och vidare ner på gräsmattan.

Det hade snöat. Hela natten hade det snöat och nu låg ett tjockt täcke av den vita härligheten på marken och lös av pånyttfödelse och ren styrka.

Anna tjöt av glädje och kastade sig ner på rygg. Hon andades djupt och njutningsfullt in genom näsan och frustade när den fylldes av yra snöflingor. Vilken otrolig start på december. Solsken, kyla, snö. Vad mer kunde man önska sig?

Hon fick svar på sin fråga som om hon skrikit den högt och hela världen hört henne.

En fågel kvittrade ovanligt nog, vinden stannade upp och Patrik halvlåg plötsligt bredvid henne i snön. Stödd på sin vänstra armbåge blåste några flingor från sin vantetäckta högerhand ner i hennes ansikte och fick hennes leende att breddas ännu mer.

"Jag trodde du sov fortfarande", sa hon.

"Går väl inte när du skriker dina vinterskrik precis utanför dörren", log han, satte ner högerhanden i snön intill hennes midja, böjde sig ner och kysste henne mjukt.

Anna log igen. "Förlåt."

"Ingen fara", skrattade Patrik och reste sig sedan snabbt upp. Han drog henne med sig, upp och in i en varm omfamning. Deras läppar möttes igen i en lyckligt känsloladdad kyss. Länge stod de så, tills vinterenergin började spritta i Anna igen.

"Det här är slöseri!" utbrast hon och drog sig ur Patriks omfamning.

"Slöseri på...?" Längre kom han inte innan han blev träffad av en mjukt kramad snöboll rätt i ansiktet. Häpen stirrade han på sin leende och busigt småstudsande flickvän.

"Vad i... Nej nu jävlar!"

Anna tjöt av förtjusning och rusade iväg medan två snöbollar i en väldig fart ven förbi hennes ansikte. "Du är hemsk på att sikta!" skrek hon retsamt, plockade upp en näve snö och träffade Patrik rakt i magen.

Patrik gav ifrån sig ett läte som liknade en vargmorgning. Sedan skrattade han och började springa efter Anna med nävarna fulla av snö.

Henne lycka var fulländad. I ett paradis med vinter och snö sprang hon med den hon älskade mest i hela världen, snöbollskrigade och hade världens bästa stund. Hon kunde inte uttrycka sin lycka varken i ord eller handling, hon fortsatte bara le tills kinderna värkte. Till slut tog energin i benen slut, och Anna la sig på rygg i snön igen. Leendet verkade aldrig vilja ta slut, men det ersattes av hostningar och frustningar när en handfull snö plötsligt men varsamt trycktes i hennes ansikte.

Innan hon hann uttrycka några protester kysste Patrik henne stum.

"Fryser du än?" frågade han sedan.

Anna ruskade på huvudet. Men kinderna, fingrarna och tårna började tappa känseln. Hon tog en av Patriks händer i båda sina, och han strykte med den andra bort en hårslinga från hennes ansikte och lade den försiktigt bakom hennes öra. Han log.

"Varm choklad?"

miranda, forts.

Han fick syn på henne så fort hon satte sin fot i matsalen. Och han visste att alla andra i matsalen också lagt märke till henne. Han visste hur varenda en av det manliga könet verkligen ville vara nära henne. Alla längtade efter att ögonkontakt med henne. Alla längtade efter att få växla ord med henne. Och det var inte alls för att hon var borgmästarens dotter. Visst, det var ett stort plus, men hennes utseende var allt de var ute efter. Henne långa, självlockiga hår som nästan räckte ner till hennes midja, vem av alla killar i detta rum ville inte dra sina fingrar genom det? Hennes läppar med den djupa amorbågen i överläppen, vem av alla killar i detta rum ville inte kyssa dem? Hennes lätt rosiga kinder, vem av alla killar i detta rum längtade inte efter att få stryka med handen över dem?
Toby rös av irritation. Han skakade av sig den negativa sinnesstämningen, breddade munnen i ett stort leende och vinkade åt henne.
– Miranda!
Hon fick syn på honom, och närmade sig.
– Har allt gått bra? frågade han och i nästa ögonblick var han rädd att oron i hans röst varit för tydlig.
– Helt okej, svarade Miranda lugnt. Hon log med stängd mun, och såg sedan blygt om runt bordet. Hon hade inte satt sig ner än.
– Sitt, Miranda, sitt, sa Toby snabbt. Han pekade i tur och ordning på sina vänner som satt runt bordet. Sofie, Kevin, Simon och Isabella.
Han hoppades innerligt att Miranda skulle känna sig välkommen, och att hans vänner skulle uppföra sig. Alla fyra log och hälsade i alla fall, det gjorde också Miranda. Men hon satte sig inte ner.
– Åh, du kanske är hungrig? undrade han snabbt.
Miranda log sitt välbekanta leende, och han förstod att så var fallet. Så han reste sig och följde med henne för att hämta mat.
– Vad tycker du hittills? frågade han intresserat.
– Det går bra, svarade hon efter några sekunder. Inget speciellt, precis.
– Förstår det, ingenting i jämförelse vart du kommer ifrån.
Miranda såg undrande, lite misstänksamt på honom.
– Har jag berättat vart jag kommer ifrån? undrade hon.
– Eh, nej, sa han snabbt. Men jag har ju hört.
– Åh, sa hon fundersamt. Jaså.

Toby skruvade ofrivillig på sig. Han var nära att klanta till sig rejält. Hon fick ingenting veta. Ingenting!

De hade skiljts åt efter matematiklektionen, och sedan inte träffat på varandra under de följande två timmarna. Toby hade suttit som på nålar, inte kunnat koncentrera sig, inte kunnat slappna av. Hur var det med henne? Klarade hon sig? Var det någon som gjorde henne besvär? Om det var någon som gjorde henne illa, han skulle... han skulle allt lära dem någonting de sent skulle...

Han ruskade på sig igen. Det skulle inte hända någonting. Det var okej. Både Miranda och han själv var trygga här.

Han var glad att han lyckars övertala borgmästaren om att hans dotter skulle få gå på den här lilla med trygga kommunala skolan istället för de dyrare, snobbiga privatskolorna. Här kunde han ha uppsikt över henne, nästan hela tiden. Ingenting skulle få komma åt henne igen. Ingenting. Någonsin!

När huvudet är tomt, som om alla tankar är sönderslagna.

När hjärtat är tomt, som om alla känslor är utslitna.

När ögonen är torra för att alla tårar redan passerat.

När armarna inte längre orkar slå tillbaka.

När kroppen skakar av utmattning.

Det är just då.

Just då, som du slår till.

för du talar på ett sätt som om du vore min egen dagbok.
du yttrar dig i ord som för länge sedan passerat genom mitt huvud.
du har ingen aning om vad jag har gjort, tänkt, sagt och skrivit,
ändå talar du som om vi vore en och samma person.

jag sätter mig i din närhet.
och jag hör din röst.
lyssnar till det du säger, undrar hur du kan veta.
du berättar att du var tom.
du berättar om din smärta.
eller, vad du tror är din smärta.
i själva verket berättar du om min.
du läser högt ur mina innersta texter.

vi känner inte varandra.
vi har inte delat en konversation på så många som fem år.
du fanns inte där när det hände hos mig.
men uppenbarligen var du hos mig när det hände hos dig.
jag såg dig under tiden.
men jag såg ändå ingenting.
på ett sätt ger det mig förståelse för mig själv
och det gömda, det innersta.

för du talar på ett sätt som om du vore min egen dagbok.
du har letat fram den från mitt hemliga gömställe,
och du läser högt.
du läser så högt att jag tvingas lämna din närhet.
du talar så högt att jag håller för mina öron.
det ändrar ingenting. jag hör dig inuti mig som ett eko.

du hjälper mig.
du förstör mig.
du hjälper mig när du förklarar för alla att du inte gjorde något fel.
alltså hjälper du mig när du förklarar för alla att jag inte gjorde något fel.
men du förstör mig.
det är när jag hör om ditt mod som jag vet att du inte är min egna dagbok.
du läser att du hade modet att resa dig.
du hade modet att visa dig.
du hade modet att klara dig ur det, kvar på samma ställe.
ditt enda krav var att smärtan skulle lämna din sida.

min enda chans var att jag skulle lämna smärtans sida.

namnlös

Jag hade verkligen på känn att hon var på väg bort. Hon skulle försvinna ut ut mitt liv, och aldrig komma tillbaka. På ett sätt kändes det som att hon vände mig ryggen, svek mig. På ett annat sätt visste jag att hon skulle bli lyckligare. Där, på andra sidan, fanns ingenting som skulle hindra henne från att göra det hon ville.

*

Hon var på väg bort. Jag var på väg att förlora min allra bästa vän.

Jag såg på henne idag där hon låg i den vitbäddade sjukhussängen. På utsidan fanns ingenting som skvallrade om att med henne var inte allt som det skulle vara. En aning blek kanske, men det kan ju vem som helst vara.

Hon var helt lugn. Hon hade accepterat det snabbt. Hon visste om det. Hon visste att dagen inte längre var långt borta. Cancern som spridit sig ovanligt snabbt gick inte längre att göra någonting åt. Och Saga hade sagt till läkarna medan de fortfarande försökte att de skulle sluta. De skulle lägga ner energin på någon annan. "Jag är okej", sa hon. "Det går bra".

Hon hade verkligen accepterat det.

Medan hon låg och läste i en av sina dussintals böcker satt jag intill och mindes dagen hon fått veta diagnosen. Diagnosen om cancer. Blodcancer. Akut leukemi.

Saga hade haft länge haft en trötthet som inte verkade vilja försvinna. Hon sov och sov, åt allt som skulle verka energigivande, men var nästan alltid lika trött. Hon blödde ofta och lätt näsblod. Och när hon en gång blödde ur ett ganska litet sår på armen, verkade det som att det inte gick att hindra. Blodet verkade tunnt, det ville inte stänga igen såret. Skolsystern bad Saga uppsöka läkare. Hon måste undersökas, systern trodde att hon hade underskott av någon av blodcellerna.

Så hon gick till läkaren. Och efter någon vecka kom diagnosen. Akut leukemi.

Jag kunde inte tro det. Jag bad henne förtvivlat - säkert tusentals gånger - att berätta att det inte var sant. "Säg att du ljuger, säg att det inte är sant!" Det var sant. Akut leukemi. Det lät så främmande och skrämmande. Min Saga kunde väl inte ha något som blodcancer? Det gick inte.

Allt eftersom att jag skrek på Saga, började det gå upp för henne också. En blandning av lättad och förfärad gråt steg ut ut henne. Lättad över att det äntligen fanns en andledning till hur hon mått, hur hennes kropp fungerat. Förfärad för att.... ja, bara för att.

Vi satt utomhus mitt i natten och Saga grät. Hon grät och grät som hon aldrig gråtit förr och jag förstod inte. Hon grät i min famn. Hon grät med mig i hennes famn. Hon grät lutad mot ett träd. Hon grät liggandes på den iskyliga asfaltsvägen. Jag gjorde mitt bästa för att få henne att sluta. Skrek och viskade om vartannat. Sa att hon måste ta det lugnt. Hon måste andas.

Hon byggde som en mur omkring sig. Andras ord och känslor kunde inte ta sig förbi den muren. Men hon grät. Otröstligt rann tårarna nerför henne som två fasansfulla älvar. Jag förstod inte. Men jag bad henne sluta. Hon sa att hon inte orkade. Jag bad henne att orka ändå. Hon sa att jag inte förstod. Jag bad henne att vi skulle få det att gå bra ändå, att jag kunde förstå senare.

Vid flera tillfällen kändes hela livet omöjligt. Det var som att allt omkring mig tjatade och försökte tvinga mig att inse att livet var något dumt och obetydligt. Att sitta bredvid Saga medan hennes tårar forsade var som att pysa en ballong. Allt hopp, alla önskningar, alla böner kändes obetydliga. Hopp fanns det inte ett spår av inom mig. Önskningar gick nästan aldrig i uppfyllelse ändå. Och om det funnits någon gud skulle han inte gett Saga leukemi, och det betydde ju att det inte fanns någon gud och om det inte fanns någon gud vem skulle då besvara mina böner?

Vi var skräckslagna. Vi hade inte en aning om vad som skulle hända. Vad det här innebar. Vad var leukemi egentligen?

Till slut, äntligen och slutligen och finally, tog gråten i Saga slut. Tillsammans torkade vi hennes tårar och gick hem. I min säng sov hon, sådär djupt men ändå oroligt som man gör efter att ha gråtit i evigheter. Det var då den slog till mig också. Rädslan.

Vad var det egentligen som hände? Det kunde ju inte vara sant. Det var dumt och irriterande att någon ens kunde lura i oss någonting så korkat som att Saga hade blodcancer. Jag ville leta reda på en snöskottningsspade och dunka i huvudet på den som lurat oss.

Jag skrattade till där vid sjukhussängen. Minnena kändes så avlägsna, men ändå så nära att jag mindes allt i detalj. Det hade gått lång tid, en tid med cellgiftsbehandlingar och andra behandlingar och prioriteringar och alldeles för mycket sjukhus.

Saga såg upp från sin bok.

"Domedagsminnen igen?" frågade hon med ett litet leende. Jag nickade. Domedagen. Det var det vi kallade den, dagen då diagnosen kom fram.

Saga hade accepterat det. Saga hade förstått och var inte det minsta rädd, till skillnad från mig. Det var många fler gånger som hon fått trösta mig än jag hade fått trösta henne. De gånger läkaren talat om nya behandlingar och cellgifter, då jag börjat skrika och gråta och vägrat låta henne gå igenom det. Då hade Saga lugnat ner mig och sagt "Det är okej".

Saga hade innan diagnosen gått ner massvis i vikt. Många misstänkte anorexi, andra bulimi eftersom de såg hur mycket Saga kunde äta. Viktnedgången hade också gjort henne svag. Ovanligt svag och kroppen orkade inte mycket.

Och Saga hade vetat precis när det var dags för läkarna att ge upp. Hon visste det, även fast alla sa att mer cellgifter kunde sättas in. "Det är dags att sluta nu."

Ingenting kunde få henne att ändra sig. Beslutet var taget, och jag var nog den som tjatade minst, även fast jag ville mest. Jag visste att när Saga väl bestämt sig, så var det bara så. Även hennes syster och hennes bror visste det. Sen visste hennes pappa också, och sen också mamma.

Jag strök henne över det korta, tunna blonda håret. "Det här är så konstigt", sa jag.

"Jag vet", svarade hon. "Du och jag har alltid varit konstiga."

Tillsammans skrattade vi, precis lika länge.

Nu kunde jag le ärliga leenden samtidigt som tankar om att hon snart skulle vara borta passerade genom mitt huvud. Jag hade också accepterat det nu. Jag visste att det skulle bli bra.

"Du vet att vi möts där borta sen", sa Saga, som bara genom att se in i mina ögon visste vad jag tänkte på.

"Jag vet", svarade jag. "Herregud Saga, klart att jag vet!"

känslor

Hela dagen var en plåga. Jag kände redan när jag vaknade att jag vaknat "på fel sida". Och jag hade rätt.
Som ett stort, tätmaskat fiskenät låg det där över mig. Tyngde ner mig och tillät mig knappt att andas. Någonting låg och malde i mitt bakhuvud. Berättade för mig att jag faktiskt inte mådde bra. Viskade att "Vet du? Du har hamnat fel".
Min skoldag började med matematik. Dubbellektion. Jag jobbade allt jag kunde men ville spy på pythagoras sats. Jag tyckte att det var absolut onödigt att bara för att en grekisk snubbe för miljoners miljarders år sedan lärt sig räkna lite så måste alla lära sig att räkna så.
Efter halva lektionen satt jag och bara stirrade framför mig. Tjejerna som satt vid samma bord som jag tycktes leva i en helt annan värld än mig, som i en annan tidsperiod. De pratade och skrattade och jag kunde inte ens i den mildaste mån förstå vad det var som var roligt. Med mp3-lurarna och handen täckande över ögonen stirrade jag ner i böckerna och försökte koncentrera mig.
Till slut släpptes vi ut från den kvävande lektionen. Men på schemat visades att det värsta väntade, kemin. Jag vet inte hur ett skolämne kan ge någon en sådan ångest som kemin ger mig, den bara gör det ändå.
Jag satt utanför klassrummet innan lektionen började, såg på mina klasskamrater som med leenden på läpparna väntade på att läraren skulle dyka upp. Annelie såg att jag inte verkade vara som vanligt, hon satte sig på huk med händerna på mina knän och frågade hur jag mådde. Jag skyllde på att jag var trött, sovit dåligt. Jag kunde aldrig i mitt liv berätta för henne vad som låg bakom min sänkta stämning.
Annelie gick i väg. Någon sa någonting om att vårt arbete skulle vara inlämnat idag. Jag drabbades av ett slaganfall av ångest. Jag hade inte gjort arbetet. Jag hade inte ens börjat. Tysta tårar började på grund av det att rinna nerför mina kinder. Jag lät dem rinna ett tag, tills jag orkade ta tillbaka fattningen om mig själv igen. Ingen hade märkt tårarna som stillsamt flytit förbi.
Kemilektionen satte igång, och vi hade en vikarierande lärarinna som inte hade koll på någonting. Mitt humör matchade inte riktigt hennes. Jag gav henne min kemibok och lämnade salen. Skolk. Skolk?! Jag?
Jag gick iväg till bildsalen, som i det läget verkade vara min räddning. Min bästa vän Sandra var där, och Adam och Jonte. De skulle pigga upp mig, ja det var ju självklart, de skulle de!
Det busades en hel del på den lektionen. Något uppiggande av mig blev aldrig av. Det sprangs runt, över bord, över klasskamrater, överallt. Någon råkade putta till mig. Inget menat, inget hårt, men den fysiska smärtan verkade ta över hela min existens. Hur kunde en enda liten knuff, som knappt kändes egentligen, göra så ont? Men möda höll jag tillbaka tårarna.
Det lugnade ner sig i bildsalen. Hela klassen satte sig ner och antecknade av det som läraren skrev på tavlan. Jag, som inte tillhörde klassen egentligen, tittade bara på. Försökte andas. Undrade hur jag mådde. Förstod inte hur jag mådde, hur jag hade blivit såhär. Hur livet påverkat mig på detta sätt.
Papperskulor började kastas runt omkring mig. Busungar satt utspridda i klassen och kastade, först i smyg, sedan mer och mer tydligt. Erik som satt bredvid mig, kastade plötsligt iväg en pappersbit mot Sandra. Hans knytnäve slog för ett ögonblick i min kind. Jag skrek. "MEN VAD I HELVETE?" Jag fick panik. Nu slog de mig också. Vad hade jag gjort dem?
Jag kom till sans igen. Det han gjort hade han inte menat. Han siktade inte mot min kind.
Men det räckte ändå. Jag orkade inte mer den förmiddagen. Med gråten i halsen lämnade jag snabbt klassrummet. Svarade inte när någon frågade vart jag skulle. Utanför, i den kalla luften, gick det inte att hindra den stressade gråten. Jag hulkade och snyftade medan jag gjorde allt i min makt för att få det att sluta, och jag gick det fortaste jag kunde in i skolan. Låst i mig på en toalett, lät tårfloderna strömma. Lät snyftingarna och hulkningarna släppas lösa. Men jag dränkte ljuden av mig själv med mp3-lurarna återigen i öronen. Hårda rocktoner strömmade in i öronen på en alltför hög ljudnivå. Tinnitus, tänkte jag för ett ögonblick. Orkade inte bry mig. Släppte ur all gråt. Torkade sedan tårarna, andades långsamt, samlade mig och gick ut i skolan igen. Som att ingenting hänt fortsatte dagen.

miranda

En mycket söt tjej med långt och askblont hår låste upp sitt skåp och hängde in sin jacka. Hon var femton år, medellång, smal men ändå kurvig och hette Miranda Ek.
Miranda Ek. Man kunde se hur alla pojkar i närheten smakade på hennes namn. Hon plockade ut sin alldeles nya mattebok och ett räknehäfte och lade dem ovanpå skåpet. Hon behövde ha båda händerna lediga för att låsa sitt något bångstyriga lås. Hon märkte inte hur killarna stod på helspänn. Var och en av dem ville vara först fram ifall hon skulle behöva hjälp. Det gick ett sus genom korridoren när hon fick igen låset själv och killarna släppte ut luften ur lungorna.
Miranda Ek. Hon var ny på skolan. Ändå visste de flesta redan vem hon var, av två anledningar. För det första var skolan inte särskilt stor, det tog inte lång tid för ett rykte att spridas. För det andra var hon väntad. I den lilla staden som skolan låg i var det svårt att inte vara omtalad om man var den enda dottern till borgmästaren och hans exfru. Om man dessutom hade utseende som en ängel, tog det inte lång tid innan man var beryktad. För beryktad var hon verkligen. Inte på det dåliga sätt som rykten kanske brukar innebära, hon var helt enkelt för vacker för att kunna undvika uppmärksamheten.
Hennes änglalika, lockar såg på gränsen till retuscherade ut, trots att man såg henne i verkliga livet. Med sina naturligt honungsfärgade slingor gjorde hon hela världens kvinnor, och en och annan man, avundsjuk. Hennes sällsynt mörkblå ögon utstrålade mystik och spänning. Den spetsiga, men ändå mjukt formade näsan såg så perfekt formad ut att även den kunde vara retuscherad. Hennes lilla mun med de fylliga läpparna och den tydliga amorbågen fick pojkar att sukta efter att få kyssa henne. Miranda var nästan oemotståndlig, men det var knappt så hon visste om det. Hon hade ingen aning om de blickar som hela tiden följde henne. Hon märkte inte hur pojkarna i den här staden flörtigt blinkade åt henne, och om hon gjorde det trodde hon inte att det var menat åt henne. Miranda hade alltid känt sig som en i mängden, någon som bara flöt med, inte stack ut. Men att sticka ut var heller inte något hon drömde om. Hon drömde inte om att jobba som modell eller skådespelare som de flesta kanske trodde, utan hon drömde snarare om att själv få stå bakom kameran, som regissör i romantiska långfilmer. För även fast hon inte hade stor erfarenhet av romantik och kärlek, eller längtade efter sådant, hade hon mycket fantasi och kunde föreställa sig precis hur de perfekta kärleksscenerna skulle utspelas.
Miranda började gå genom korridoren. Utan att hon själv märkte det drog hon åt sig precis allas blickar. Hon log artigt och lite osäkert mot personer hon fick ögonkontakt med. Undrade om de verkligen kände sig tvungna att vara intresserade, bara för att hon var dotter till borgmästaren. Precis innan en lång, mörkhyad pojke kom fram till henne, kände hon ett sting i hjärtat av hemlängtan.
För än kunde hon inte kalla sin faders hus för sitt hem. Hon hade bott där till och från i några månader, liksom för att vänja sig. Kvar hos sin mamma ville hon inte bo längre. Hon hade tröttnat på de skrikande barn som Michael, mammas nya man, hade tagit med sig när han flyttat in, och som hon förväntades kalla för syskon. Hon hade tröttnat på de krav som ställts på henne, att hon skulle vara en god förebild för barnen. För även fast Miranda faktiskt gjorde sitt bästa, och fortsatte vara den hon alltid vart, tycktes det inte duga längre.
Det visade sig alldeles snart att den mörkhyade pojken hette Toby, han presenterade sig mer än gärna med både stort och lite malligt leende och en handskakning. Han såg trevlig ut, och när Miranda sa sitt namn svarade han med ett leende och orden ”jag vet”. Killarna runt omkring, utan att Miranda märkte det, såklart, stönade lågt åt att de inte varit lika modiga som Toby var.
– Jag är helt säker på att vi har mattelektion tillsammans, sa Toby ständigt leende till Miranda. Sal fyrahundratjugosex?
– Det stämmer, sa Miranda och de började gå genom korridoren bredvid varandra. Hon var lättad över att hon skulle slippa gå ensam in på sin första lektion.
Toby höll sig på en decimeters avstånd, respektfullt, och tog sina steg i samma takt som Miranda. Han var ständigt vänd med överkroppen mot henne, talade nästan för högt och gestikulerade med händerna så att han var nära att slå till folk de passerade med sina matteböcker flera gånger. Folket runt omkring följde dem med sina blickar. Miranda höll sin egen blick riktad framåt för det mesta. Ibland såg hon på Toby när han pratade, och han ställde frågor och verkade ivrig till att lära känna henne. Han frågade under den korta vandringen till klassrummet så många frågor han hann med, men verkade ändå tycka att de inte var tillräckligt många. Han frågade vad hon tyckte om skolan, om staden, om människorna i den och flera frågor som hon undrade om han ens brydde sig om. Miranda svarade så korta svar som möjligt, utan att det skulle låta oartigt. Hon kände sig en aning obekväm, och ibland kändes frågorna som om de var tagna från en anställningsintervju. Hon ville inte bli dömd eller sutten i något fack, så hon undvek att ge för noggranna eller intressanta svar. Innan de klev över tröskeln till matte- och kemisalen lovade Toby att han skulle hålla en plats ledig åt henne i matsalen till lunch. Hon log till svar innan hon gick fram till katedern för att tala med sin nya lärare.
Matteläraren, George Johnsson, hade grånat hår och de klaraste av gröna ögon hon någonsin sett. Han nickade när hon berättade att hon var ny, han verkade redan veta vem hon var, och bad henne sätta sig på en ledig plats ungefär i mitten av salen. Hon såg sig snabbt omkring i salen innan hon satte sig ner. Inte så många elever som hon hade trott, runt sjutton kanske. Hon var van med betydligt fler. I hennes förra skola hade det gått ungefär dubbelt så många elever som i den här. Fast i och för sig, just denna kurs var ett snäpp mer avancerad än den vanliga, kanske var eleverna här inte lika smarta som hemma.
Miranda skrattade snabbt åt sin egen tanke. Flera huvuden vände sig mot henne. Hon sjönk snabbt ner på sin stol. Hoppsan.
Lektionen gick olidligt långsamt. Läraren gick, långsamt och noggrant, igenom saker som hon redan kunde. Hon tuggade på pennan. Tittade ut genom fönstret. Det var mycket moln på himlen, men solen lyste. Återigen fick hon hemlängtan. Hon slet blicken från fönstret och koncentrerade sig på vad läraren sa. Ekvationer. Vid en fråga räckte hon upp handen, fick ordet och svarade rätt.
– Underbart Miranda! sa George Johnsson och sken upp. Han verkade i samma sekund ändra sin hittills tråkiga inställning till henne.
Miranda såg i ögonvrån hur Toby log stort och uppmuntrande. Hon låtsades inte se.